Palme.
Kaninen Ida vaknade. Hon gäspade, och såg sig kring. Katten
Jam var vaken. Ida berättade en dröm hon haft. Hon hade drömt om kvinnans
situation. Hon berättade. Statsministerns anförande vid socialdemokratiska
partikongressen 2.10.72. OLOF PALME. Partistyrelsen har i ett utförligt utlåtande
behandlat de motioner som föreligger om kvinnans likaberättigande. Vi har lagt
ner mycket arbete på det utlåtandet. Det finns mycket goda skäl. Kvinnans
jämlikhet är icke uppnådd i dagens samhälle. Kvinnorna drabbas tvärtom av påtagliga
orättvisor. Det finns däremot en glädjande aktivitet bland kvinnorna för att
bekämpa dessa orättvisor. Kvinnoförbundets kongress nyligen präglades av
vitalitet och handlingsvilja i dessa frågor. Det är därför viktigt att partiet
drar upp riktlinjer för sitt handlande i dessa frågor. Utlåtandet lägger fast
följande huvudlinjer för de politiska strävandena till jämställdhet för
kvinnorna: Jämställdheten måste grundläggas i arbetslivet. Vi måste hävda
kvinnornas rätt till arbete. Samhället måste formas efter arbetsfördelning
byggd på jämlikhet mellan män och kvinnor. Det ställer krav på en utbyggnad av
omsorgen om barnen, samhällsservice och en vidgad plan för gemenskap i
samhällsbyggandet. Samhället präglas idag av värderingar som i långa stycken
diskriminerar kvinnorna, hindrar dem i deras strävan till frigörelse. Dessa värderingar
måste vi angripa och kritiskt granska.
Samhället måste i samverkan med
organisationer och folkrörelser stödja utbredningen av sådana värderingar som
aktivt medverkar till likaberättigande för kvinnorna. Ännu 50 år efter den
kvinnliga rösträttens genomförande är kvinnorna starkt underrepresenterade i
politiska instanser och i organisationerna. Kvinnorna måste kraftigt öka sin
aktivitet, politiskt och fackligt. Vår uppgift är att helhjärtat stödja dem i
denna strävan. Inom arbetarrörelsens alla led skall vi planmässigt inventera
tillgången på kunniga och intresserade kvinnor och särskilt satsa på deras
utbildning. Partistyrelsen bör få i uppdrag att i samarbete med Kvinnoförbundet
och de andra sidoorganisationerna formulera riktlinjer för att kvinnorna steg
för steg skall kunna vidga sin politiska aktivitet i arbetarkommuner och
föreningar och därmed i politiskt representativa församlingar. Det politiska
arbetet för kvinnans jämställdhet berör samhällslivets alla områden. Därför
måste reformarbetet samordnas efter en helhetssyn. Vi har tagit fasta på
förslaget att inrätta en särskild samordningsgrupp för dessa frågor. Exakt hur
denna samordningsgrupp skall organiseras, hur stor representationen skall vara,
har vi ännu inte tagit ställning till. Vi avvaktar kongressens beslut i
principfrågan och den konferens med kvinnoorganisationerna som kommer att
hållas på Harpsund den 6 november.
Därefter hoppas jag att dimmorna skall lätta
även på den punkten. I övrigt hänvisar jag till det utförliga utlåtandet. Men
låt mig tillägga några allmänna synpunkter. Inom arbetarrörelsen har den s.k.
kvinnofrågan aldrig isolerats. Kvinnorna inom vår rörelse har uppfattat sin
kamp för likaberättigande som ett led i hela arbetarrörelsens kamp för en
rättvis samhällsordning. Det var tidiga erfarenheter i arbetarrörelsens historia
som lärde oss att de många kvinnornas rätt inte kunde hävdas i ett i grunden
djupt orättfärdigt samhälle. Ett samhälle präglat av klasskillnader, nöd och
fattigdom kunde inte ge kvinnorna rättvisa. Därför ställde kvinnorna liksom
männen kravet på en omvandling av samhället. Kampen för kvinnans jämlikhet blev
därmed ett led i socialismens kamp för ett klasslöst samhälle. Det var inte nog
att ge kvinnan formella möjligheter. Hon måste få verkliga rättigheter i ett
samhälle byggt på jämlikhet och solidaritet. Denna grundläggande princip har vi
hållit fast vid. Det viktigaste som skett under de sista 10 åren är att
kvinnorna snabbare än någonsin tidigare och i en omfattning som saknar
motstycke i något annat demokratiskt land, gått ut i förvärvslivet. Bara under
de senaste fyra åren har antalet kvinnor på arbetsmarknaden ökat med 180 000. När
vi i dagens läge med rätta talar om orättvisorna för kvinnorna skall vi likväl ha
klart för oss att denna utveckling är resultatet av ett samspel mellan ökad medvetenhet
hos kvinnorna och fackliga och politiska åtgärder som medvetet satts in för att
stödja deras strävan till rättvisa.
Kvinnolönerna har byggts upp. Skattesystemet
har förändrats. Skattereformen 1970, med dess kombination av individuell
beskattning och särbeskattning och skattesänkning för lågavlönade, gav särskilt
stora fördelar för kvinnor med låga inkomster. Utbildningsväsendet har byggts
ut. Det gäller den vanliga skolan. Det gäller vuxenutbildningen. Det gäller
arbetsmarknadsutbildningen. 1960 var det 3 000 kvinnor som deltog i
arbetsmarknadsutbildningen. Det var 20 % av alla deltagare. 1971 deltog 66 000
kvinnor i arbetsmarknadsutbildningen. Då var det hälften av alla deltagare. Samhällets
stöd till barnfamiljerna har byggts ut. De fem sista åren har vi byggt ut 35
000 platser för barntillsyn. Bostäderna har förbättrats. Det innebär bland mycket
annat att hemarbetet har underlättats. Så har utbyggnaden av den solidariska
välfärdspolitiken skapat nya möjligheter för kvinnorna. Frigörelseprocessen har
underlättats. Den har redan nu haft djupgående konsekvenser. Vi ser det på
arbetsmarknaden. Tidigare betraktades kvinnorna lätt som en rörlig reserv på arbetsmarknaden.
I goda tider lockades de ut av goda erbjudanden. I dåliga tider återgick de
till hemarbetet. Det mönstret tycks nu ha brutits. Mellan andra kvartalet 1970,
då vi hade en brinnande högkonjunktur och brist på folk och andra kvartalet
1971, då konjunkturen var dålig, fick 35 000 fler kvinnor arbete.
Den
utvecklingen fortsatte under lågkonjunkturen. Andra kvartalet 1972 hade
ytterligare 20 000 fler kvinnor jobb. Jag kan inte tolka det på annat sätt än
att kvinnorna nu hävdar sin rätt till arbete på ett helt annat sätt än
tidigare. Det kan göra det svårare att föra konjunkturpolitik, men det är en i
grunden positiv utveckling. När kvinnorna nu i så stor utsträckning går ut i
arbetslivet så möter de en ny verklighet i arbetslivet och samhällslivet. De
möter nu, liksom männen, otrygghet, hälsorisker och dåliga arbetsmiljöer. Allt
fler av dem får egna erfarenheter av löntagarens ställning i industrisamhället.
De ser själva bristen på jämlikhet, bristen på inflytande i arbetslivet. Det
blir naturligt för kvinnorna att kräva förnyelse av arbetslivets villkor, en
social utjämning och en fördjupad demokrati. Deras sociala och ekonomiska
villkor blir allt mera lika männens. Deras upplevelser av samhället och
arbetslivet skapar en större praktisk gemenskap mellan män och kvinnor i
arbetslivet . Och det är utomordentligt betydelsefullt för våra möjligheter att
genomföra den förnyelse av det svenska samhället som denna kongress håller på
att dra upp riktlinjerna för. Men det skapar också förväntningar hos socialdemokratin.
Det är därför logiskt konsekvent och ideologiskt riktigt när det
socialdemokratiska kvinnoförbundet ställer rätten till arbete i förgrunden för
kvinnans strävan till frigörelse.
Det innebär att vi fortsätter att kraftigt
öka vår ambitionsnivå när det gäller sysselsättningen. Under krisåren på
30-talet ställde socialdemokratin kravet på full sysselsättning. När
arbetslösheten var en realitet i 10 000-tals hem, var det inte så märkvärdigt att
man i praktiken ställde målet lägre än nu. Ser man till den tidens verklighet i
fråga om arbetstid, semester, social trygghet, bostadsförhållanden och förslitning
är det inte att förvåna om man tyckte sig nå långt om en medlem av familjen
hade arbete. Kvinnans hemarbete var en nödvändig förutsättning för att männen
skulle kunna fullfölja sina uppgifter i produktionen. I själva verket tog
produktionen i anspråk såväl männens som kvinnornas arbete medan en fick
betalt. Båda gjorde sin insats för folkhushållet. Sedan dess har målet för den
fulla sysselsättningen höjts. Vi har ständigt ökat ambitionerna, gått från
definition till definition. Den fulla sysselsättningen innebär idag
förhoppningar om arbete för grupper som aldrig tidigare drömt om att genom
arbete finna gemenskap, en meningsfull sysselsättning och ekonomiskt oberoende.
Det kommer att behövas en fortsatt aktiv arbets- och marknadspolitik.
Sysselsättningen är för tusentals människor inte en fråga om konjunkturer, där
jobben finns om hörnet.
I grunden gäller det djupgående förändringar av
ekonomin, som marknadskrafterna återspeglar men inte kan styra. Det måste
samhället göra. Därför måste vi fortsätta med en sysselsättningspolitik, som
riktar resurserna till de människor som är i behov av stöd. Det gäller i hög
grad kvinnorna. Nyligen har vi gått in med särskilt utbildningsstöd för att få
företagen att anställa fler kvinnor och ungdomar. De är ofta arbetslösa, på
grund av otillräcklig utbildning och bristfällig förankring på arbetsmarknaden.
Ett bidrag på 5 kr i timmen skall utgå till utbildning som bedrivs enligt
läroplaner som godkänts av de fackliga organisationerna. En ytterligare
förutsättning är att avtalsenlig lön utgår. För kvinnornas del är det av
största betydelse att en utbildning i nära anslutning till praktiskt arbete
underlättar återgången till arbetsmarknaden. Inte mindre än en tredjedel av de
kvinnor som deltar i arbetsmarknadsutbildning kommer direkt från hemarbete. Kvinnornas
förtroende för arbetsmarknadsutbildning belyses också av att kvinnorna numera
besätter omkring hälften av elevplatserna. Enligt AMS undersökningar har tre
månader efter avslutad arbetsmarknadsutbildning närmare 90 procent av kvinnorna
fått arbete eller fortsatt till mera kvalificerad utbildning. Regeringens nya
åtgärder är därför ett led i en ytterligare kvalitetsförbättring av arbetsmarknadspolitiken.
Den måste svara mot kvinnornas krav på rätt till arbete för alla. En politik
för full sysselsättning är grundläggande för kvinnornas frigörelse. Den är
samtidigt det viktigaste medlet att åstadkomma en social utjämning. Genom att
fortsätta att öka sysselsättningen i det svenska samhället skapar vi ökad
jämlikhet för såväl män som kvinnor. Vidare: Kvinnornas förvärvsarbete leder,
om jämställdhetens principer får gälla, till en förändring av den traditionella
arbetsfördelningen inom hemmet. En av 70-talets stora politiska uppgifter blir
att forma ett samhälle, där resurser byggs upp för människornas behov av
service och gemenskap. Samhällets stöd till barnfamiljen måste byggas ut. Därvid
kommer barntillsynen i förgrunden. Mot 130 000 småbarn med mödrar som arbetar
på heltid och 100 000 småbarn med mödrar som arbetar på deltid står i år 52 000
platser på daghem och 45 000 platser på offentligt stödda familjedaghem. Därtill
kommer alla de mödrar som skulle vilja arbeta om de kunde vara säkra på en
tillfredsställande omsorg om barnen. Vi har visat oss mäktiga en enorm kraftansträngning
för att bygga bort bostadsbristen och bostadsnöden. I det nya skede för
bostadspolitiken som nu förestår kan vi allt starkare inrikta oss på att förbättra
bostadsmiljöerna, förhindra trist segregation, inrikta ansträngningarna på att
möta människornas växande anspråk på service. Detta är ett led i samhällets
sociala omdaning.
Så leder kvinnornas frigörelse till en förnyelse av
livsvillkoren för såväl män som kvinnor. Vi måste satsa på ökad lönerättvisa.
Därför måste den solidariska lönepolitiken fortsätta. Genom den s.k.
kvinnouppgörelsen 1960 kom LO och SAF överens om att alla särskilda kvinnolöner
skulle rensas bort i avtalet. Kvinnorna inom LO-området har sedan dess haft en
bättre löneutveckling än männen. Medan kvinnorna 1960 tjänade i genomsnitt 60
procent av vad männen tjänade, tjänade de 1970 83 procent därav. LO bedriver
ingen särskilt kvinnolönepolitik. Principen är enkel, lika lön för lika arbete,
oavsett kön. Men de kraftiga satsningarna på lågavlönade har i hög grad kommit
kvinnorna till del. Det gäller framförallt 1969 och 1971 års uppgörelser med
särskilda örestillägg för de lågavlönade. Det är ett resultat av den
solidariska lönepolitiken. Det är ingen som i offentligt sammanhang angriper
strävandena att ge kvinnorna rättvisa på löneområdet. Desto hårdare angriper
man den solidariska lönepolitiken. Den framställs allt oftare som boven i
dramat. Den skapar arbetslöshet, den driver på strukturförändringarna, den
orsakar lägre vinster i näringslivet. Våra ekonomiska svårigheter skulle
försvinna om bara de lågavlönade ville sluta att kräva så stora förbättringar
eller hade låtit bli att genomdriva de förbättringar som faktiskt kommit dem
till del.
Minns då att denna kampanj framför allt är riktad mot kvinnorna. Den
solidariska lönepolitiken är en avgörande förutsättning för rättvisa för
kvinnorna på arbetsmarknaden. De som angriper den solidariska lönepolitiken
angriper först och främst kvinnornas strävan till rättvisa. De lågavlönade inom
stat och kommun har framför allt varit kvinnorna. Skall man komma åt denna
orättvisa måste man lyfta de lågavlönade och förbättra befordringsgångarna på
de områden där kvinnorna är mest koncentrerade. Det var detta som skedde
framför allt i den sista löneuppgörelsen. Det var i själva verket en stor satsning
för rättvisa för kvinnorna. Men naturligtvis blir det konsekvenser. Röjer man
upp med kvinnliga låglöner inom stat och kommun så kommer en del av kostnaderna
att återfinnas på skattsedeln i taxor och avgifter. Då riktar man angrepp mot
skatterna och mot taxorna. Min synpunkt är enkel: Vi vill inte exploatera en
stor grupp människor, framför allt kvinnor, utan ge dem rättvisa. Då får vi
också solidariskt ta konsekvenserna på skatteområdet. Vi måste gå vidare mot en
social utjämning för att ge kvinnorna rättvisa. En politik för kvinnans
jämlikhet har att kämpa med många gamla sega fördomar, försök att skrämma
kvinnorna, försök att framställa strävan till rättvisa som ett sätt att
förfölja de hemarbetande kvinnorna.
Vi minns den s.k. hemmafrukampanjen mot
särbeskattning. Den fyllde sin politiska funktion i det ögonblicket och
förmodligen lyckades man för en tid skrämma många kvinnor. Nu finns det inte en
människa som vågar föreslå att vi skall återgå till det gamla systemet. Och så
talar man om valfrihet. Socialismen är en frihetsrörelse. Den strävar till
människans frigörelse från klassamhällets beroende. Den vill ge människorna
möjligheter att själva forma sin tillvaro i gemenskap med andra. Valfrihetens
samhälle är en fin paroll som ett uttryck för denna socialismens strävan till
frigörelse. Den skiljer sig från det mer slappa liberala talet om valfrihet på
två helt avgörande punkter. För det första: För borgerlig uppfattning har
valfriheten tett sig som en frihet från samhället. Därför har vi haft alla
dessa strider om den offentliga sektorns storlek, om samhällets insatser på
olika områden. Därför försökte man skildra ATP som ett olidligt tvång. Vi vet
att valfriheten måste nås genom samverkan och solidaritet med andra människor.
När vi byggde ut skolan, sjukvården, bostadsbyggandet, pensionerna, genomförande
av ATP, var det ett uttryck för vår vilja att på samverkans väg skapa den
frihet som den enskilda människan inte kunde nå av egen kraft. För det andra:
Valfriheten förutsätter ökad jämlikhet. Den lilla privilegierade minoriteten
har alltid haft valfrihet.
Det har den haft i alla samhällen. Men det har skett
på bekostnad av den stora folkmajoritetens möjligheter till frigörelse. Valfriheten
enligt traditionell kapitalistisk uppfattning är valfrihet för den som har råd,
den som äger tillräckligt av kapital, mark och egendom. För oss har valfriheten
betytt allas rätt till arbete, till utbildning, till bostad, till en god
sjukvård, till familjeliv och gemenskap med andra. Den valfriheten har inte
kvinnorna idag. Och det är väl med myten att denna valfrihet redan skulle gälla
som kvinnoförbunden har velat göra upp. Vi vet att verklig valfrihet får
kvinnorna först i det ögonblick då vi har verkligt likaberättigande på
arbetsmarknaden. Och då vi brutit upp de traditionella värderingar och fördomar
som idag av kvinnorna med rätta upplevs som orättfärdiga. I borgerlig press
påstår man idag att det socialdemokratiska kvinnoförbundet vill införa diktatur
och förbjuda hemmafruar. Det är en grov förvanskning. Vi varken vill eller kan
förbjuda någon att vara hemmafru. Vi varken vill eller kan förbjuda två
människor att gemensamt bestämma hur de vill fördela hemarbetet och omsorgen om barnen.
Men det stämmer
inte med våra principer om rättvisa att kvinnan ständigt skall stå tillbaka på
arbetsmarknaden, att kvinnorna skall ha lägre löner och sämre trygghet, sämre
utbildning, allt under motiveringen att kvinnan kan återgå till hemmet och få
sin försörjning av någon annan. Vad vi vill är att ta bort de hinder som alltid
har funnits och finns ännu idag för kvinnans lika rättigheter och lika möjligheter.
Då skapar vi verklig valfrihet för vårt lands kvinnor. Man möter hos många
kvinnor idag någonting av en förtvivlan över trögheten i samhällsförändringen.
Den är fullt förståelig. Man kan också se den som ett resultat av den
begynnande frigörelse som i praktiken skett, framför allt det senaste decenniet
och av den ökade medvetenheten hos kvinnorna. Men resultatet kan aldrig nås av
isolerade grupper. Även om kvinnornas frigörelse i hög grad måste vara deras
eget verk, så når vi aldrig resultaten om inte jämlikhetskravet bärs fram av
kvinnor och män gemensamt inom en stor folkrörelse som inriktar sin strävan på
samhällets förändring till ökad frihet och större gemenskap. Intressant,
slutade Jam, och Tom, som vaknat!