Axel

Axel föddes 1904. Han dog 1997 . 

En ovanlig man hette Einar Bryngelsson. Han var född och uppvuxen på Rörö, med åtta syskon. En lillebror till honom hette Axel. När Axel var ung var han fiskare på de stora båtarna vid Rörö, men när han blev lite äldre gifte han sig med en kvinna som hade en stor ö. Ön heter Gillholmen och ligger nära fastlandet, rakt in från Rörö. De ägde också en stor fågelö. Där fanns det många fridlysta fåglar, och Axel fick betalt för att skydda dem. Axels fru hette Annie. I deras gård ingick också ett antal mindre öar, men det mesta var berg och sten, och gick inte att odla på. Deras hus låg i en grön liten sänka, skyddat för väder och vind av bergen. Det var bara en öppning åt söder, där det nästan aldrig blåser ifrån, och där solen värmer som mest. Bredvid huset låg en ladugård, där hönsen bodde, och där det doftade hö från loftet. Hö som korna skulle äta på vintern. Kycklingarna hade en egen liten inhägnad, och var så roliga att titta på. Jag och min bror brukade fånga räkor och små krabbor, till att mata kycklingarna med. Framför ladugården låg ett trädgårdsland, där allt man kan önska sig växte. Annie odlade också lite blommor för skojs skull.  

I vattnet nära huset låg en liten brygga, med två träekor. En stor för Axel och en liten till Annie. Bakom huset var en stor grön äng, där korna betade. Ibland hände det att korna tyckte att gräset började ta slut. Då vadade de över ett sund till Sunnholmen. Då tog Annie sin lilla eka och rodde över till Sunnholmen för att kunna mjölka. Det var alltid så trevligt att komma till Gillholmen. Axel eller Annie vinkade in oss i köket. Så gick Axel ner till sin brygga och drog in en sump. En sump är en låda med små hål i, där fångade fiskar kan leva men inte rymma. Sen rensade Axel fiskarna. Ibland var det ål och ibland var det rödspotta. Sen fick Annie fiskarna och kokade dem i en gryta. Axel gick ut till trädgårdslandet och grävde upp potatis, och de grönsaker som han tyckte passade., t.ex. sallad och rädisor. Det var alltid gott att få äta så färsk mat. Särskilt potatisarna, tyckte jag var något helt annat än det vi köper i butikerna. Min bror och jag kunde leka så mycket. På den tiden fanns det fullt med små djur i vattnet. Vi byggde segelbåtar som fraktade gods från hamn till hamn. Till slut blev vi så skickliga att vi kunde bygga segelbåtar som seglade över till en liten ö, vände och kom tillbaka.  

Axel var alltid på gott humör när han träffade mig och min bror. Han brukade hitta på sånger om mig som han sjöng. Det var nog så att Axel sörjde väldigt mycket att han själv inte hade fått någon son. På kvällarna satt Einar och Axel på berget och talade om livet. Glädjeämnen och bekymmer. Jag hörde Axel klaga på att han var så fattig. Då sa Einar: Axel, du är en av de rikaste människorna på jorden. Du som får leva i det här oerhört vackra, stilla och naturliga. Långt från stadens brus och larm. Jag skulle inte tveka en sekund om jag fick byta med dig. Axel var en av de sista riktiga fiskarbönderna i Sverige. Det han framförallt livnärde sig på var ålfiske. Nu är Axel död. Ålen är närmast utrotad, och fiskarbonden är ett minne blott.

Einar

Einar föddes 1902. Han dog 1992.

Tjugofemte juli nittonhundra två, låg Ida i barnsäng och kved. En kunnig kvinna från ön bistod henne. Ida var från fastlandet. Hon kom som barnflicka ut från Vedhall till Rörö, artonhundra nittiofem, för att hjälpa Oskar. Hans fru hade dött i lunginflammation, bara tjugofem år gammal. De hann få ett barn, som döptes till Jenny. Ida och Oskar blev kära. De gifte sig och fick två barn, innan Ida blev gravid igen. Smärtan blev nu outhärdlig för Ida, och vips kom den lilla bebisens huvud ut. Den kloka kvinnan, tog tag i huvudet och drog ut det lilla barnet. Det blev en lycklig förlossning. Barnet döptes till Einar. Med tiden blev det fler syskon. Oskar var fiskare, och arbetade på en egen båt vid Rörö. Han var Schartauan och mycket sträng. För att hjälpa till i hushållet, plockade Einar koskit i bergen. Det gick bra att elda med, när det var torrt. Einar började skolan. På den tiden fick en lärare slå barnen. En klasskamrat, Rune hade inte lätt för sig. Han tittade drömmande ut genom fönstret. ”Vad tänker Rune på”, frågade läraren. ”Det sitter femton starar på Gustav Holgerssons tak”, sa Rune. Det var inget bra svar. När det var rast lekte barnen i bergen utanför skolsalen. Det gällde att inte komma in för sent. De lekte en rolig lek. Läraren ringde in. Alla barnen sprang så fort de kunde, för att komma in i tid. Einar sprang fortast, och fick en fruktansvärd örfil, bara för att han var lättast att slå.

Efter några år i skolan, fick Einar gå med på fiske. Det var väldigt svårt för Einar tålde inte sjön. Han planerade att läsa mer och bli tullare. När Einar var arton år gammal dog Oskar, hans Pappa. Einar avvek från andra Röröbor. När han inte arbetade, så klädde han sig annorlunda. I stället för blåkläder, så tog han på sig fina ”stadskläder”, med hatt och kavaj. Han spelade dragspel och orgel. Skrev texter och dikter. Einar blev målare för att försörja sig.  Han flyttade till Göteborg. Där träffade han en kvinna, som han blev väldigt kär i. Karin Svensson. Trots deras kärlek så fungerade det inte. Efter några år skildes de. På den tiden var skilsmässa mycket skamligt. Einar plågades av detta livet ut. Efter en lång tids nedstämdhet åkte Einar ut till Johannelund för att bada. Där såg han en underbart vacker kvinna. Einar var mycket social, och tog kontakt. De skulle ses igen. Kvinnan blev Einars andra fru. Hon var betydligt yngre. De fick tre barn. Först en dotter. Sedan en son, och som sladdbarn, en son igen. Einar ville ha en son som var lik honom själv. Einar tyckte att jag, sladdbarnet, var lik honom. Jag skulle bara inte göra samma misstag, som Einar gjort. Einar och jag älskade skogen. Jag lekte på sommaren med ett förstoringsglas, ett brännglas som fick löven att ryka. Mamma hade med sig picknick åt alla, och en damtidning till sig själv. På vintern älskade jag att åka skidor och skridskor. Jag for som ett jehu nedför backarna. På den tiden var det alltid kallt på vintrarna. Det fanns gott om dammar. Där åkte jag skridskor, medan Einar gjorde upp lägereld. Hur vått eller kallt det än var så hittade Einar på något sätt torra grenar, och gjorde en brasa som vi värmde oss vid. Einar hjälpte mig att bygga lådbilar. De gick att styra. Hjulen var hämtade från barnvagnar. Jag minns ännu hur oerhört värdefulla bra hjul var. Det var nog det värdefullaste vi barn visste. Einar arbetade som målare på varven. Där gjordes världens största båtar. På vintern var han ledig ofta, för det var för kallt för en målare att arbeta på vintern. Ibland var han ledig på våren också. Därför hade han mycket tid att leka med oss. När jag var sex år köpte Einar en motorbåt.

Tidigt på våren när isen smällt värmde solen så skönt. Einar och jag var ute med båten långt innan någon annan hade sjösatt. Vi hade flera små öar i södra skärgården som vi kallade för våra öar. Tidigt kom blommor, gula blommor och styvmorsvioler som tog skydd av varandra i gropar och små ängar. På den tiden fanns det mycket fiskmåsar och ejdrar vid öarna. Vi följde deras utveckling vecka för vecka. Först byggde fåglarna med stor möda fina små bon. En vecka senare låg där ett ägg. Sedan två ägg, och blomtuvorna blev ännu yppigare. Måsarna lade alltid tre prickiga ägg. Ejdrarna gråbruna något större ägg. Ibland åt Einar ägg. Han hade ett knep för att se att de var ätliga. Lade han ägget i en pöl och det sjönk, så var det fritt fram att äta. I början av våren följde Einar och jag fåglarnas och blommornas utveckling. Mitt i sommaren åkte vi till Rörö, tant Judith, och bodde där. Ibland åkte vi fiskebåt från fiskhamnen till Rörö. Einar var ju själv fiskare när han var ung, och kände fiskare på alla båtar, Vi fick krabbor, räkor humrar, kräftor och fisk. Senare på sommaren for vi till Gillholmen, Axel och Annie. Sist på sommaren åkte vi till Mormors, lilla stuga i Floda, och plockade bär och svamp. Då hade Einar börjat arbeta och jag minns hur glada vi barn blev när hans moped hördes i den lilla backen. En gång stod vi barn och mumsade röda vinbär vid grannens häck. Farbror Svensson kom ut och tittade strängt på oss barn. Då sa lilla Sara röd om kinderna: ”Vi tar inga bär, vi bara står här.

Efter att vi barn flyttat hemifrån, lämnade Einar och Sylvia, radhuset i Bräcke. De fick en lägenhet vid Kyrkbytorget. Sylvia trivdes bra, men Einar hade svårt att må bra i en lägenhet. Efter alla år med lösningsmedel och farliga färger, fick Einar Parkinsons sjukdom. Han darrade och var konstant nedstämd. När han fick barnbarn beklagade han att ännu ett barn satts till denna världen. Tjugo år innan miljöpartiet fanns, var Einar miljökämpe. På vintern togs han in på ett vårdhem. Sylvia skulle opereras. Runt julen fick han komma hem till min familj. Han var där i tre dagar. ”Hur länge har du varit hos oss”, frågade jag utanför vårdhemmet. ”Två timmar”, svarade Einar. Några veckor senare gav han upp andan. Han blev så liten då. Han såg ut som en liten bebis.

Sylvia

Sylvia föddes 1920.

I Bokenäs på Västkusten finns Dragsmark och Källviken. Där föddes Amalia. I Källviken fanns också en indelt soldat. Soldattorpet fanns kvar när jag var liten, men har nu brunnit. Vid vuxen ålder flyttade Amalia till Göteborg. Hon hade träffat Sidor, och gift sig med honom. De fick fem barn, samt en pojke, och en flicka, som dog. Tre barn var pojkar, och två var flickor. Alla pojkarna blev ingenjörer. Den yngste, Uno, emigrerade till Australien i vuxen ålder. Av breven att döma var han lycklig, men med ett tragiskt slut. Unos stora intresse var stora, snabba, fina bilar. Han älskade oss barn, och vi älskade honom, och hans vän Knut. Vi blev så lyckliga när Uno och Knut, hälsade på. En natt, på andra sidan jorden, körde Uno ihjäl sig. Han tappade kontrollen över bilen, i en tunnel. Det var en märklig känsla, vid minnesgudstjänsten. Han var så nära, och så långt borta. Hans enda dotter var där. Det var första och sista gången jag såg henne. 

Amalias andra barn, var en flicka. Hon fick heta Sylvia. Sylvia föddes i Olivedal. Hon växte upp där, med ett oräkneligt antal trappsteg ner till Linnégatan. Hon blev Göteborgare. En av hennes bröder var sjuklig. Han behövde frisk luft. Sidor skilde sig från Amalia. Hon flyttade med barnen till en stuga i Floda. Där var det frisk skogsluft. Sylvia började i en ny skola. Det var många kilometer, att gå, till skolan varje dag. Hon var duktigast i klassen. Sidor träffade en ny kvinna. De bosatte sig i ett fint hus i Högsbo villaområde. Båda blev med i Missionskyrkan. När Sidor var gammal, och jag fanns, hängde gitarren på väggen. Fast ingen spelade på den, så utgjorde den en stor lockelse på mig. ”En dag skall jag lära mig spela gitarr”, tänkte jag. Sidor var nästan blind. Vad det innebar, var ofattbart för mig. Då och då låg fotbollar i trädgården. Det var spännande. Pojkar spelade ofta boll utanför, och vågade inte hämta bollen. Vi kastade ut den, över häcken. 

Efter några år i Floda, flyttade Amalia tillbaks till Göteborg. Hon var sömmerska, och tjänade inte så mycket. Eftersom hon var skild, hade familjen dålig ekonomi. Att Sylvia skulle få läsa vidare var inte att tänka på, eftersom tre bröder, kostades på. Hon gick ut skolan med högsta betyg, men fick inte fortsätta läsa. Blott tjugo år gammal träffade hon Einar. Det var på badet i Johannelund. Han var arton år äldre, men pratade så öppet, och var så charmig, att hon fastnade direkt. De gifte sig, och fick tre barn. Först en flicka. Sedan en pojke, och sist en pojke igen. Ett sladdbarn, som var jag. Amalia var nog avundsjuk. Hon tyckte att Einar skulle tagit henne i stället. Efter som Einar var fyrtionio år när jag föddes, har mina kusiner varit en generation före. Deras barn har varit i min ålder. Sylvia var finurlig och omtänksam. Jag föddes när vi bodde i Majorna. Jaegerdorfsplatsen. Ett Systembolag låg utanför. I porten uträttade A-lagarna, sitt naturbehov. Där luktade illa. Soptunnorna stod på gården. Toaletten var i svalen. Vi bodde i en etta, på första våningen. Granne var en alkoholist. En gång golvade Einar honom så han flög nerför trappan. Det var en befrielse när vi flyttade till Frölunda. Ett stort hus allra längst ut. Jag lekte mycket i skogen. Einar älskade skogen, och Sylvia med. Vi gjorde utflykter på helgerna. Jag klättrade i träden. Sylvia hade med sig fika, med bullar och kakor. Det var så trevligt när hon vecklade upp sin damtidning. Man visste att då var hon glad. Ibland drömde jag hemska drömmar på natten. Då sprang jag till Sylvias och Einars rum. Jag kröp ner emellan dem. Sylvia och Einar tyckte lika mycket om mig. Var Einar vaken så var det honom jag kröp intill. Annars blev det Sylvia. 

Innan jag började gå i skolan, så gick jag redan i söndagsskolan. Jag tog med mina vänner dit. En gång var Rogers katt i söndagsskolan. Det skrattade Sylvia och Einar mycket åt. Hon trivdes när vi flyttade till Pölsebo på Hisingen. Det var ett radhus på Londongatan. Här hade hon två våningar, och en källare. Vi kunde greja och göra i ordning. Trädgården var liten och fin, med blommor och bär. När hon var äldre, och vi barn sedan länge, flyttat hemifrån, bytte de till en lägenhet vid Kyrkbytorget. När Einar gick bort, bodde hon kvar. Amalia var mycket dominant. Det var Einar också. När båda gått bort, blev det skillnad för Sylvia. Nu är hon nittiofyra år gammal. Hon är klarare i huvudet än någonsin förut. Hon är lycklig, och trivs med sitt liv. Hon trivs i sin lägenhet, sina promenader. Sin hemtjänst, och sina minnen. Hon är inte rädd för att gå bort. Hon lever i nuet.

Amalia

Amalia föddes 1896. Hon dog 1979. 

Häradshövdingen fick en ny piga. Justina.  Hon var mycket ung. Bara sjutton år. Både häradshövdingen, och hans son, blev mer än förtjusta, i denna mycket söta lilla viol. Justina tyckte att det var spännande att vara stor, och ha ett eget jobb. Hon lärde sig också hur rika och intelligenta människor, kunde leva och ha det. Häradshövdingen var förtegen med det mesta. Var det hans sätt att vara, eller kände han inte Justina tillräckligt väl än? Ute vid havet, höll ingen på titlarna, så som inne land. I inlandssocknarna var det inte vanligt att pigor och drängar, åt med herrskapsfolket. Härute, med fiske och lantbruk, i liten skala, var det inte alls lika ovanligt. Man måste hålla ihop, i regnväder, storm, översvämningar och åska. Häradshövdingens son var öppnare mot Justina, än sin Pappa. Pojken var arton år, alltså bara ett år äldre. När de var små gick de i skola tillsammans. Efter någon månad började Justina må sämre. Det var som hon bar på en tung hemlighet. Efter fyra månader, vägrade hon att gå dit mer. Det var tidig morgon. Justina satt hos rosorna och grät. Gullrengnsträdet tyngde sina grenar, med de rikligt gula blomklasarna, över henne. Hon höll en prästkrage i handen. Ryckte av blad och räknade. Tårar trillade ned för hennes mjuka kinder. 

Svalorna hade byggt bo under verandans tak. De flög flitigt, snabbt och ljudlöst. Ungarnas svaga pipande var energiskt och uppfordrande. Mamma-fågel, och Pappa-fågel, strävade varje minut för att fylla de smås omättliga halsar. Justinas Mamma satte sig hos henne. Pappa slog ängen runt dem. Det doftade överväldigande gräs. Justina berättade att hon var med barn. Och tänkte dränka sig. ”Kommer inte på tal”. ”Vi tar hand om barnet” sa hennes Mamma. Barnet fick heta Amalia. Hon växte upp hos sin Mormor. I skolan kunde hon redan läsa. I kyrkan fick det duktigaste barnet gå först, och läsa dagens text. Amalia hade inget efternamn i skolan. Hon kallades bara ”oäktingen”. I kyrkan var hon bäst på allt, och läste flytande. Hon fick inte gå först, utan sist. Hon var ju oäkting. Hos de sina, sades det att hon skulle bli präst. Kvinnliga präster fanns inte då, men man visste inget finare. Sjutton år gammal, träffade hon Sidor. Han var lång, ståtlig, och begåvad. Han ville bli lärare, och sökte till seminariet. Han kom in, men kunde inte börja. Han var allt för fattig. 

När Amalia var arton år gammal, gifte de sig. För att försörja sig, blev Sidor bagare i Göteborg. De lämnade Källviken. Sidor lämnade sin far, den indelte soldaten, som bodde i ett litet torp, på en vacker plats. Bara efternamnet tog han med sig. ”Käck”, hette han. Han tog förstås också med sig, sin unga fru, Amalia. De flyttade till Linnégatan i centrala Göteborg. Han fick arbete på gångavstånd. Amalia blev gravid, med en dotter. Fortfarande som bebis, dog barnet i en hemsk sjukdom, ”difteri”. Amalia blev gravid igen. Denna gång blev det en pojke. Han blev också sjuk. Amalia åkte med honom till Barnsjukhuset, nära Linnéplatsen. ”Det är ingen fara, vi tar hand om honom nu”, sa de. Nästa dag, åkte Amalia dit. Hon möttes av ett glatt besked. ”Han dog i natt”. 

Det var en svår chock förstås. Amalia var ung, hon ville försöka igen. Hon fick sedan 5 barn, som överlevde. Två flickor, och tre pojkar. Läkaren sa till henne att hon inte skulle få fler barn. ”Du får be honom, att vara snäll mot dig”. Sidor stod inte ut med detta. Han gav sig iväg och träffade andra kvinnor. Detta plågade Amalia så att hon bad honom komma tillbaka, och få ha fritt fram. När Sidor lämnade familjen, så sa han till Östen, den äldste pojken, att nu får du ta över. ”Skall jag ta över din familj”, svarade Östen. Eftersom Östen var det äldsta barnet, så hann han utbilda sig mest. Utbildandet slutade vid skilsmässan. Arne, son nummer två, fick börja arbeta på Hotell, för att bidra till försörjningen, Erna den yngsta flickan, fick inte läsa. Det yngsta barnet, Uno, fick kostas på. Arne var Piccolo på ett Hotell. Sidor betalade underhåll. När han fick veta att Arne var Piccolo, gick han dit. Han frågade hur mycket Arne tjänade. Sedan drog han av den summan i underhållet. Sidor och hans nya fru, träffades i frikyrkans lokaler. Sidor var kyrklig, han älskade att läsa, men han hade ledsyn bara. På hans begravning grät Amalia tröstlöst. ”Jag älskade den mannen så”. Nu är hon borta, men den kärlek hon kände, lever kvar. Det var synd om Amalia som inte fick ha sin Sidor kvar.

Sidor

Sidor föddes 1889. Han dog 1957. 

Sidor, föddes som första barn, i en syskonskara, av sju barn. Hans Pappa var indelt soldat. Det var i Kärlingesund, Dragsmark, i Bohuslän. Fadern, Johan var född artonhundra sextiotre. Mamman var lite yngre. Hon föddes artonhundra sextiosju. De hade träffats på en dans, i Dragsmark. Dansbanan var ordnad nere vid vattnet. Fadern, Johan, såg Selma med nya ögon. Han var lång och ståtlig, och hade inte lagt märke till Selma tidigare. Nu var hon sexton år. En söt ung kvinna tittade fram. Johan kunde inte slita ögonen från henne. Två år senare gifte de sig, och Selma flyttade in i den unge soldatens stuga. Där var vackert, men marken var inte så stor. Johan hade fått en extra bit mark, att odla på, när kontraktet skrevs. Det blev mest potatis där. Det kom att behövas, när familjen växte. Selma kved. Johan hade hämtat den hjälp som fanns att få. En kunnig kvinna från Källviken, var van vid förlossningar. Det såg ut att bli komplicerat, men plötsligt lossnade det. Barnets huvud kom ut. Snart var Sidor född. Han var efterlängtad. Johan och Selma älskade varandra, och nya arbetshänder, var inte att förakta. Det var bra med en pojke. 

Johan var upptagen av sitt soldatkall, och hade inget större intresse för odling. Det var underbart med ett eget torp, en bit mark, och en odlingslott därtill. Johan fick lov att fälla träd till ved, men det drogs av i lönen. En ny yxa vore inte fel. Johan undrade om sonen skulle hugga ved bra. Han somnade bredvid sin Selma. Lycklig över att allt gått bra. Doktorn hade inte behövts, och det var långt till Lysekil. Tiden gick och sonen döptes till Sidor. Sidor var mycket för sig själv. Nya syskon kom, men Sidor var mest ensam. Han satt ofta i vedboden och tänkte. När han var fyra år, fick han tälja. Selma var rädd att han skulle skada sig, men Johan lät honom skära. Han blev riktigt flink. Hans yngre bror gick gärna med till potatislandet, och hjälpte till så gott han kunde. En dag såg Selma att Sidor bläddrade i Bibeln. Han satt sedan ofta med boken, och tittade förundrad på alla tecken. Sidor frågade, och bad sin Mamma berätta vad som stod där. Johan hade också en eka ner i Källviken. Han satte ut ryssjor och garn. Det var det roligaste han visste. Selma kände sig ensam, men hon hade ju sina barn. Det blev till slut sju stycken. Tre flickor och fyra pojkar. 

Sidor tyckte om att gå med ut med båten. Johan tyckte nog att Sidor var särskild. Han fick göra mer som han ville. Det var ju bra att han kunde hjälpa till med något, och det var trevligt, att ha sällskap på sjön. Lite avundsjuka födde hans särställning, bland syskonen, men han var ju äldst. Kanske var det naturligt då. Sidor fick börja i skolan några dagar i veckan. Läraren blev bekymrad över Sidor. Han verkade så ointresserad, när barnen rabblade, och tränade på alfabetet. Så en dag, bad Sigurd att få ”läsa” i bibeln. Läraren, som inte bara var sträng, skrattade och bad Sidor läsa. Och Sidor läste sida upp, och sida ner. Han kunde redan läsa! Läraren som själv hade velat bli något mer än lärare på landet, tog Sidor till sig. Han lånade honom böcker, och lät honom sitta i ett kyffe och läsa, när de andra tragglade med ord. När Sidor var tonåring var det dags att skaffa ett eget arbete. En båt kom ibland med varor till affären. Den gick också upp i Vänern med varor. Sidor frågade om han fick arbeta på den. Skepparen märkte att Sidor var skarp i huvudet. Han fick pröva. Det gick bra. 

Efter några år ville Sidor komma vidare. Han frågade på en båt som gick till England, Det blev en upplevelse. Ett annat språk, och en annan kultur mötte honom. Han fattade snabbt. Sidor insåg att han ville bli lärare. Han sökte till seminariet i Göteborg, och blev antagen. Pengar hade han sparat, men inte så det skulle räcka. Han frågade sin far. Johan började bli gammal. Han var sjuk i ryggen, och vågade inte lova Sidor några pengar. Sidors dröm gick upp i rök. Han tvingades tacka nej till platsen på Seminariet. Han såg en flicka från Källviken. Hon var mycket vacker och mycket begåvad. Det kände han när de pratade. Han var tjugotvå år. Hon hette Amalia och var sju år yngre. De blev kära. När Amalia blev arton år gifte de sig. De flyttade till Göteborg, Linnégatan, och Sidor blev bagare, på Asklunds bageri. Det var inte hans dröm, men det var en försörjning. Sidors syn blev allt sämre. De fick två barn som dog. Sedan tre pojkar, och två flickor. Doktorn sa där vid stopp. ”Du får be Sidor att vara snäll mot dig”. Amalia älskade deras samvaro, men var tvingad att säga nej nu. Han gick därefter till andra kvinnor. Sidor såg bra ut, och det var inte svårt att träffa nya. Efter tjugotre års äktenskap, tog Sidor ut skilsmässa. Det var nittonhundra trettiosju. Han träffade i frikyrkan en ny kvinna, Karin, och levde med henne till sin död, nittonhundra femtiosju. På hans begravning grät Amalia otröstligt. ”Jag älskade den mannen så”.

Hilda

Hilda föddes 1905. Hon dog 1986.

När Amalia, var sex år gammal, så gifte sig hennes Mamma, Justina. Justina hette Olsdotter, som ung. Hon var född artonhundra sjuttiotre. Hon gifte sig med en stenarbetare. Karl Olsson, född artonhundra femtiosju. De fick fyra barn. Två pojkar och två flickor. Flickorna hette Emma och Hilda. Pojkarna Gunnar och Ernst. Hilda var näst yngsta barnet. Stenhuggerierna i Bohuslän gick inte bra längre. Justines man fick avsked, och de flyttade till Skövde. Familjen blev fattig. På den tiden auktionerades barn ut, om föräldrarna var för fattiga, för att ta hand om dem. Amalia bodde nu hos sin moster, Augusta Sander Örnberg, i Dragsmark. Augusta kunde inte ta fler barn. Justina och hennes man var särskilt fästa vid den lilla flickan, Hilda. De såg ingen annan utväg, än att emigrera till Norge. Barnen auktionerades ut till lägstbjudande. Justines man försökte råna tillbaks Hilda, men han ertappades, och tvingades lämna tillbaks henne till bonden. De reste till Norge, och han fick arbete, nära Oslo. Där blev de kvar livet ut. När Justina var gammal, bad hon att få bo hos Emma. Emma ville inte. ”Om ni inte brydde er om mig när jag var liten, utan lät mig auktioneras bort. Varför skall jag då bry mig om Mamma nu”, skrev hon. 

Hilda var bara fem år på auktionen. Det var år nittonhundra elva. Hilda var rädd, och hon förstod ingenting. Hon längtade till Mor och Far. Syskonen gav lite trygghet. Hilda såg dem föras bort. Till sist var hon ensam kvar. ”Hon duger ingenting till, men jag tar väl henne av min godhet”, sa bonden som bjöd lägst. Hon fördes bort från sina syskon, och föräldrar, till en bonde, som var full och kräktes på vägen hem. Gården låg mitt i Västra Götaland. Det var långt till havet, och ingen sjö fanns nära intill. Vatten var inte bondens starka sida. Det stank därinne, så Hilda, ville genast fly ut. Bonden var inte ung. Inte hans maka heller. Barnen hade flyttat hemifrån. Den siste för flera år sedan. Hilda såg ladugården tätt intill. Hon grät. En grå katt strök sig mot henne. Det var lite tröst. Hon tänkte på Mor och Far. Hon tänkte på sina syskon, och grät ännu mer. Frun hette Augusta. Bonden Justus. Augusta kom ut och ropade på Hilda. Hilda blev rädd, men gick till bondfrun. Det var mat. Hilda tog farväl av katten. Hon följde med in i köket. Där stank. Mat serverades. Hilda kvävde tårarna, och åt. Det var stuvad potatis. Hildas älsklingsrätt. Hon blev lite gladare, men hon fick alldeles för lite. 

Det gick mot kväll. Hilda fick en plats att sova på. Det var i rummet innanför. Där stod möbler i ek. Fina möbler, som Justus köpt till giftermålet, för trettio år sedan. Hilda kröp ner under lakan och täcke. Det var en kökssoffa, som hamnat i rummet. Brunmålad och hård att ligga i. Hilda grät sig till sömns. När hon vaknade sken solen. Det var sensommar, och björkarna utanför, sken i gult. Almarna längs vägen, skiftade i många färger. Från gult till vinrött. Hilda förstod ännu inte riktigt vad höst var. Hon fick frukost. Stekta ägg med potatis. På trappan utanför stod en skål med mjölk. Tre katter sörplade. Hilda gick till ladugården. Hon var ensam. Det var som bonden inte tänkte på att hon nu fanns där. Hon stod väl på tillväxt. Hon var så ung, att hon inte dög mycket till. Dörrarna till ladugården stod öppna. Kor stod i båsen. Det började bli kallt, så Justus tog in dem på kvällarna. De rörde sig oroligt, och Hilda blev rädd. Hon var inte van vid djur, på så nära håll. I ett bås längre in, hördes grymtande. Det slog och hamrade mot väggarna. Här stank förfärligt. Hilda gick ändå närmre. Där var djur som Hilda aldrig sett förut. Hon skyndade sig ut, i friska luften. 

Hon visste vad en gödselstack var. Hönorna sprang, och pickade i marken. Tuppen gol, och sprang runt inhägnaden. Han ställde sig på gödselstacken, och lät som Hilda hört förut, på längre håll. Hon tänkte på Mor och Far, och Emma. Åh, om ändå Emma varit här, tänkte hon. Stora tårar rullade ner för hennes kinder. Hon grät och grät. Hon längtade till havet. Hon ville till Dragsmark. Så gick dagarna för lilla Hilda. Hon såg när älsklingskatten, fick ungar, under ladugården. Hon såg när kycklingar föddes ur äggen. Och hon lärde sig att leva med Justus och Augusta. Hon tog sina arbetsuppgifter på allvar. Hon skovlade ut avfallet från korna. Hon grävde rent hos grisarna, och plockade ägg från hönsen. När klockaren kom på besök, rabblade hon ur katekesen. Hon lärde sig psalmer utantill. När prästen kom var Hilda kunnig. Hon svarade på hans frågor förståndigt. Schartau var inte främmande för Hilda. Hon var redan långt från Mor och Far. Stränghet var hennes arvedel, och slit dessutom. Hon skurade golven inomhus. Stanken började lätta, med åren Hilda växte. Hon blev som fru i huset. Justus grälade, men Augusta tyckte det var skönt att bli gammal. När Amalia, Hildas äldsta syster, gifte sig, nittonhundra fjorton, så fick Hilda komma till sin moster, på torpet Giljan, Kärlingesund i Dragsmark. Nu blev det plats hos moster Augusta och hennes man Johan.  Hilda fick bli barn på nytt. Hon träffade en fiskare från Grundsund, och blev kär. Erik Hallberg. De gifte sig, nittonhundra fyrtiofyra. Hilda var äntligen i hamn, i ett eget hem.

Johan

Johan föddes 1863. Han dog 1930.

Johan Elved Käck, var Sidors Far. Han var indelt soldat, i Bokenäs. På våren artonhundra åttionio gifte han sig med Selma Maria Andersson. De fick åtta barn. Fyra pojkar, och fyra flickor. Den äldste var Sidor. Johans Pappa var också indelt soldat. Det var vanligt på den tiden, att yrket gick i arv. Soldatyrket hade ganska god status. Det var mycket bättre än att vara vanlig bonddräng. Ett antal gårdar slog sig samman, och stod för en soldat. Det var tanken att soldattorpet skulle ligga på bördig mark, men inte sällsynt, att det låg i obrukad utmark. På sommaren var Johans Pappa borta för soldatövningar, och olika arbeten, i statens tjänst. Marken torpet låg på, var obrukad, men bördig. Johans Mamma, var driftig. Hon stod både för kvinnliga yrken, och manliga när maken var borta. Pappa var kyrkovaktmästare, när han inte var i fält och övade. Johans förlossning gick bra. Han var första sonen, och Mamman var inte alls utsliten. Hon hade bara fött ett barn innan. Det var en flicka, som hette Matilda. Hon var två år äldre än Johan. Han fick sedan sex yngre syskon. Ett av dem var Egon, som var två år yngre. Honom lekte Johan ofta med. Pappa slet med marken, när han var ledig, från sina andra arbeten. Johan såg och lärde. 

På närmsta gården, bodde en pojke som hette Olof. Det blev Johans bästa lekkamrat. Johan var ofta där hos Olof. Johans Mamma slet också med marken. Pappa tjänade pengar som soldat. Han tjänade också som kyrkovaktmästare. Mamma sålde små fina saker hon gjort, men det var ändå ont om pengar. Det var mycket värt att kunna odla själva. Far och Mor, bröt ny mark varje år. Johan hjälpte till så gott han kunde. Johan var lärorik. Han såg att Olofs familj, hade det på ett annat sätt. Olofs Mor berättade gärna saker, för pojkarna. Andra delar av landet, och främmande länder, kunde hon berätta om. När Johan var sju år, hade han bestämt sig. Han ville bli lärare som stor. Fast han visste, att Far nog ville att han skulle bli soldat, och ta över gården. Ja, det var faktiskt en liten gård. Far hade köpt en ko. En gris hade de redan. Hönor också. Mest odlade de ändå marken. Det var potatis, rovor, och grönsaker. Dill och persilja tyckte Johan om, och tog gärna lite då, och då. Där fanns också morötter. Johans älsklingsgrönsak. Johan lärde sig att mata grisen. De hade en liten ladugård, mot skogen, norr om huset. Den hade Pappa byggt, som så mycket annat. 

Pappa trivdes i skogen. Egentligen skulle han nog velat vara skogsbonde. Inne i ladugården, i ett hörn, fanns en gris. Johan visste att den skulle ätas till jul, så han fäste sig aldrig riktigt vid grisen. Den stökade och bökade alltid. Johan var nästan lite rädd för honom. Pappa hade en fin soldatuniform. Den fick han inte ha på sig till vardags. Det tyckte Johan var synd. Pappa var så fin i den. Johan fick nöja sig med foton. Dem hade Pappa haft med sig hem, efter en övning. Johan hjälpte Mamma att rama in dem och sätta på väggen. Det var i finrummet, där bara Far och Mor sov. Alla barnen låg i samma rum. Sängar gjorde Pappa, efterhand som det behövdes. Han snickrade i ladugården. Johan såg på, och lärde. Johans yngsta syster hette Stina. Henne tyckte Johan mycket om. En sommar gjorde Pappa inte så mycket soldatövningar. Göta kanal brast på flera ställen. Det var ett drygt arbete att gräva upp, och restaurera. Pappa fick ingen extra lön för detta slit. Det ingick i avtalet, och endast den vanliga soldatlönen, utbetalades. Johan var väldigt intresserad av att lära sig läsa. Pappa läste bra, och hade många böcker. Olofs Mamma kunde också läsa bra. 

När Pappa hade tid, så visade han Johan, hur det går till att läsa. Johan hade alltid en bok liggande bredvid sängen. Han lärde sig rabbla alfabetet. Han lärde sig stycken utantill. Sedan tittade han i boken och jämförde orden med det han kunde rabbla. Hos Olofs Mamma var det mycket lärorikt. Efter mjölkningen, tog hon ledigt en stund. Då läste hon ur en bok. Ibland var det ur bibeln. Ibland ur en annan bok. Johan frågade om bokstäverna. Hon svarade så gott det gick. Johans Pappa läste mycket om soldatyrket. Det kunde handla om hur många gårdar som skulle stå för en soldat. Vad soldaten skulle öva, och vad han skulle få i lön. När Johan var femton år gammal, kunde han läsa bra. När han var några år äldre, blev Pappa för gammal, för att vara soldat. Johan fick då ta över. Han skrev kontrakt, om soldatyrket, om lönen, och om torpet med mark. Johan fick tid att studera mer. Han blev så kunnig, att han erbjöds bli lärare. Det var ju Johans högsta dröm, så han tackade förstås ja. Han träffade Selma Andersson. Johan var då tjugofem år gammal. De blev kära i varandra. När Johan var tjugosju år gammal, gifte de sig. Johan var nu indelt soldat, men han var också lärare. Och en ovanligt duktig sådan. Johans liv blev precis som han drömt om.

Oskar

Oskar föddes 1867. Han dog 1921.

En man hette Oskar Bryngelsson, och bodde på Rörö, i Öckerö kommun, Göteborgs skärgård. Hans Pappa hette Bryngel Olsson. Bryngel kom från Hönö, och gifte sig med Charlotta Åberg. Charlotta var jämngammal med Bryngel. Åbergarna var väl beställda, och de ordnade så att huset som Oskar sedan kom att ta över, revs på Rammen, och byggdes upp igen på Rörö. Det var på en fin plats i Apelviken. Norr på den bebyggda delen av Rörö. Den största delen av Rörö var obebyggd. Där har sedermera ett Naturreservat inrättats. Om Bryngel har berättats att han drunknade utanför Risö. Artonhundra åttiofem var han ute med den blott sexton-årige Axel Andersson. De råkade ut för en svår stormby på Källöfjorden. Båten kantrade. Axel lyckades simma till Mågholmen, men ”den gamle” Bryngel orkade inte. Han hälsade ändå till sin familj. Charlotta och Bryngel fick sex barn, som levde. Två barn dog. Det var vanligt att små barn, dog på den tiden. Läkarvården var inte som nu, och det ville mycket till, innan man kallade på den läkare som fanns. Oskar var nummer tre i barnaskaran. Oskar hade tre systrar, och två bröder. 

På ängar och berg, i väst och nord på ön, gick kor och får och betade. Oskar började redan som liten, att plocka ”koskid” i bergen. Det brann bra i den öppna spisen, när det torkat. Han gick gärna med Pappa Bryngel, och ”vragade” på västerstranden. Gråa grenar, stockar, och bräder, fördes med av vindarna, från fjärran länder, och spolades upp högt på land. De samlade vrak och lade i högar. Det respekterades noga. Ingen rörde en ”vragad” hög. Den kunde ligga orörd, tills de hade tid att ta ”egan” ut, och forsla hem brasvirket. Skolan var inget Oskar tyckte om. Timmarna där var ett lidande. Ändå hade han lätt för att lära. Det passade Oskar bättre att lyssna på sin mor, när hon berättade om viktiga, och ibland främmande saker. Hans Far, Bryngel, pratade också gärna med Oskar. Det kändes att han lyssnade noga, och förstod det mesta. Oskars äldsta syster hette Matilda. Matilda var lite lillgammal, och som äldsta barnet ofta känner, så visste hon bäst om det mesta. Det var en gåva för henne, att lillebror Oskar, så gärna lyssnade. 

Den bok de hade var bibeln. Alla på Rörö var Schartauaner då. Bara Matilda, och Oskar, tänkte själva. Det var en högtidsstund för Oskar, när Matilda plockade fram Bibeln, och läste. I början kunde hon inte läsa. Då rabblade hon det hon hört Mamma Charlotta säga ur bibeln. Oskar tyckte särskilt mycket om första kapitlet. Det om paradiset. Han förstod inte varför de bet i äpplet. Äpplen var inget vanligt i Apelviken. De växte till öster på Rörö. Ibland fick de ett äpple, när de var där och hälsade på, vid sensommaren. I Apelviken fanns körsbär. De tyckte Oskar var mycket godare. ”Varför bet inte Adam och Eva i körsbär”, brukade han säga. Då hade Gud kanske inte blivit arg på dem. Utanför huset de bodde i, fanns ett uthus. Där brukade Pappa och Oskar lägga in vrakat trä. Uthuset var rött. En gång var Oskar med och målade uthuset. De målade med röd färg. Oskar spillde och blev alldeles röd på både händer och ansikte. Han grät hjärtskärande. Då tvättade Charlotta honom i vatten. Det röda gick nästan helt bort, och Oskar blev glad igen. 

Nedanför, öst ut, låg det lilla boningshus som farbror Karl bodde i. Karl levde ensam. Han var mycket gammal, och alltid skäggig. Karl var praktisk. Han snusade. När han spottade lyfte han foten i träskon, och spottade där i. Där spottade han t.o.m. när han var ute. Det gick väl av vana. Mellan boningshuset och uthuset hängde Bryngel upp sina nät. De behövde ofta lagas. Oskar tyckte att det var så roligt att sitta med Pappa, och se när hans händer gjorde konstiga rörelser, och vips var nätet lagat. Bryngel tyckte också, att det var trevligt med sällskap. På vintern, och när det var kallt, tände de i brasan. Först några små pinnar, sedan större. Sist kom koskiten som Oskar plockat. Då kände Oskar att han var med. Ofta tog Charlotta fram Bibeln, eller ”Boken” som man bara sa. Hon läste ett nytt kapitel. När Oskar var liten ville han bara höra om paradiset. När han blev större, var det spännande, med nya kapitel. Han ville lära sig läsa. Matilda och Mamma, tävlade nästan, om att lära Oskar. När barnen i skolan fortfarande rabblade alfabetet, så kunde Oskar plötsligt läsa. Det kom liksom på en gång. Matilda blev inte glad. Det märktes. När Oskar var större, gick han med ut på fiske norr och väster om Rörö. Det var där det kunde blåsa, och bli farligt. Han var tidigt utvecklad, för sin ålder, och började se flickor på ett nytt sätt. Han gifte sig artonhundra nittiotvå med Alida Hansdotter. De fick ett barn, Jenny. Alida dog sedan, ännu ung i lungsot. Alida var fyra år yngre än Oskar. Han tog en piga. Ida Kristensson kom från fastlandet. Hon var uppväxt i Västra Röd i Harestad. Nu kom hon från Lundby i Göteborg. År artonhundra nittiofem. Ida blev Oskars andra fru. De fick sju barn, och en liten flicka som dog.

Ida

Ida föddes 1871. Hon dog 1955.

En kvinna hette Ida Kristensson. Hennes Pappa hette Anders. Han var född artonhundra fyrtiotvå. Mamman hette Olena Magnusdotter, och hon var född artonhundra fyrtiotre. När Anders och Olena gifte sig, övertog han ”hennes” släktgård, i Västra Röd, Harestad. Gården hade gått i arv, i flera hundra år. Det var här som den välkände ”Tysken på Röd” – många Röröbors ”anfader” huserade. Ida hade sex syskon. Tre systrar, och tre bröder. Själv var hon mellanbarn. Det var en mycket svår förlossning. Olena var nära att dö. Ingen trodde att barnet skulle överleva. De hämtade en läkare långtifrån. Det kostade massor, men Anders älskade verkligen, sin hustru, och ville göra allt för henne. Olena överlevde, och mot all förmodan, den tidigt födda Ida. Ida blev för alltid, sedd som det ”lilla” och älskade barnet, trots att hon inte alls var yngst. Ida tydde sig mycket till sin Mor. Hon fick göra så, eftersom hon var ”svag”. Olena var mycket skicklig på att sy, och brodera. Anders köpte en ny symaskin till henne. En sådan som man trampar. Hypermodern då. Svart med guldfärgsinläggningar. De var ju lite ”rika”. 

Ida älskade att titta på när hennes Mamma sydde. Hon tänkte, ”en dag skall jag också sy”. Olena broderade. Ida såg, och lärde. De tvättade ofta i en å som rann nära gården. Ida hjälpte till, så gott hon kunde. När hon blev lite äldre ville Mor att hon skulle passa småsyskonen. Klas, och Laura, de minsta, tyckte sig ha två mammor. Ida gjorde vad man önskade. ”Då tycker nog Mamma mer om mig”, tänkte hon. Hon lärde sig brodera fint. Hon lärde sig passa barn. Hon lärde sig tvätta. Hon lärde sig sy. När Ida var lite större, var det hon som sydde kläder till sina syskon. Då blev det hon och Pappa. Det var Ida och Anders som om kvällarna gick ut runt gården, och inspekterade. Bara hennes katt var lika uthållig. Den katten var lik Ida, på många sätt. När den föddes, under lagården, var det den som var ynkligast. Ladugården stod på stengrund i hörnen, och inne vid. Ida och hennes lillebror Klas, kikade inunder, och kunde se den lilla kattfamiljen. Hennes storebror Carl ville dränka kattungarna. Ida grät, och hennes tårar räddade livet på den lilla kattungen. Den fick heta Laura, efter Idas minsta syskon. Hon skötte Laura så väl. Katten fäste sig vid Ida, och blev hennes bästa vän i många år.

Varje kväll gick Anders, Ida, och katten Laura, runt gården. Korna betade fridfullt på ängarna. Fåren sprang alltid emot dem när de kom. Små lamm var underbara att se på. Hönsen började bli lugnare i sin inhägnad, när kvällen kom. Kycklingarna vilade i sin bur. Klas och Ida matade kycklingarna med groblad, och annat grönt. Smörblommor stod kvar på ängen där korna betade. Tjuren blängde osäkert, ifrån sin kant. Kvigorna gick fridsamt i sin egen hage. Katterna kilade iväg. Bara Laura var kvar. Vattnet porlade friskt i bäcken. Det var lite brunt, men ändå helt rent. Det var kanske järn från markerna.  Gödselstacken gick hönorna och pickade på förnumstigt. Tuppen sprang och skyndade på de hönor som inte ville gå till sängs. Väl hemma igen gick de in i köket, med katternas skålar. Ida såg det som sin uppgift, att fylla dem med fet mjölk, och sätta ut dem på trappen. Det Ida inte kunde, och aldrig riktigt lärde sig, det var att mjölka. Hur mycket hon än tittade, och prövade, så blev det inte bra. Det var så fysiskt. Kanske påminde det henne på något sätt, om hennes ömtålighet som liten. När katterna fått sina skålar, mumsade Ida lite tunt bröd, med smör på. Till det sval mjölk. Hennes Mamma bakade så bra. Ida ville lära sig att baka tunnbröd, så bra som Mor kunde.

Tillsammans med storasyster Kristin, kröp hon ner i soffan. Det var en kökssoffa som blivit över. De drog isär den och bredde ut sängkläderna. Den var brun med silver i strimmor, målat så fint. Ida sov alltid gott. Hon drömde aldrig hemskt, och behövde aldrig springa till Mamma och Pappa, som flera av hennes syskon. Hon var lycklig. Hennes Pappa, Anders var inte lika lycklig. Gården bar sig inte riktigt. Det var kanske för stort för Anders. Han och Olena, grälade allt oftare. Värst var det på kvällarna. Olena orkade inte med hans oro. Hon bad att få sova. Han visste inte riktigt hur han skulle byta tjurar med grannarna, så att det blev bra. Han kunde inte sälja kalvar, och grisarna, var inte att tala om. Ägg låg och ruttnade till sist. Anders begravdes i bekymmer. Till slut kunde de inte behålla gården. De flyttade till Göteborg, och Anders blev ölutkörare för Lyckholms bryggeri. Familjen flyttade runt en del, men hamnade till slut i Rosenhill, ovanför Mölndalsvägen. Ida kom till Rörö, som piga åt Oskar Bryngelsson. Han hade mist sin unga fru, och var ensam med ett barn. De blev kära och gifte sig. Ida och Oskar fick sju barn. Två av Idas systrar kom också till Rörö. Frida och Kristin. Deras farbror, Olof ”Skomakaren” Magnusson, fanns redan där.

Bryngel

Bryngel föddes 1831. Han dog 1885.

Bryngel Olsson var född och uppväxt på Hönö, Heden. Han hade en halvbror. Själv kallades han oäkta. Det innebar att han var född utanför äktenskapet. Den Pappa Bryngel levde med, hette Olof Olsson. Han var Mästerlots. Född sjuttonhundra nittiotre. Bryngels bror hette August.  Hans Mamma hette Johanna Hansdotter. Hon var född sjuttonhundra nittiosex, på Flateby Mellangård i Harestad. Johanna tjänade som piga hos storbonden där hon bodde, när hon blev större. Hon såg bra ut, och många fäste blicken, på henne. Hon kom till Hönö Heden och tjänade där. Artonhundra nitton gifte hon sig med Olof. Förlossningen av Bryngel gick bra. Hennes Mamma hade lovat att ta hand om barnet, om Johanna inte kunde själv. Barn fanns över allt, så Bryngel blev inte ensam. Han hade ju också sin bror att leka med. Han tog även små saker som Mamma hade, trådrullar, och nystan, älskade han att leka med. Olof hade en liten båt, som han fiskade med. Den gick att segla. Bryngel satt i båten och låtsades ro när han var liten. Båten var väl förtöjd i land, i viken den låg i. Han tog en åra och rodde så mycket han orkade. Vattnet plumsade, och plaskade. Lille Bryngel kände sig märkvärdig.

Hans bästa vän, och lekkamrat, hette Arvid. Arvid var sladdbarn i sin familj, och van att bli älskad. Inte bara av Mor och Far, men av syskonen också. Bryngel älskade Arvid. De lekte i den lilla viken. Ibland var Bryngels bror, August också med. De fångade räkor, och sandskäddor med händerna. Det vimlade av liv i vattnen då. Havet var fullt av liv. Vattnet som var vänligt och mjukt på sommartid, var gnistrande rent. Maneter låg uppspolade på stranden. De var röda, gula, och blå. Torkade fläckar som brändes om man gick för nära. Ibland kokade Bryngel, August, och Arvid räkor, när Pappa var med. De samlade ilandfluten ved, som låg grå, och torr uppe i viken. Pappa gjorde upp en eld, i sanden. Barnen hade plockat torr säv, vass, och gräs, till tändvirke. Det flammade så skönt, och värmde i kvällningen. De satte en gryta på stenar runt elden. Räkorna dog genast, i det heta vattnet. När de kokat en stund blev de röda. Bryngel brukade äta dem med skal och allt. Bara huvudet, tog han bort.

Ibland gick Bryngel på promenad, med endast Pappa. De gick i markerna söder på ön. Ibland nästan där man ser Fotö. Han visste inte då, att om hundra år skulle en släkting, en ung flicka, på midsommarafton, bli rammad i vattnet. Dödad i mörkret av en båt som sedan försvann i natten. Marken var täckt av blåklockor, gullvivor, och hundkex. Bryngel drömde en gång, att han kröp in i en blåklocka på ängen. Nypon och rosor, kantade stigen. Små svartvita flugsnappare, kivades med ärlor, och steglits. Ute på bergen, nära stranden låg måsar på reden. Tärnor dök och nuddade håret, när de kom nära ett bo. Gråstrimmiga ungar kröp ihop och gömde sig i gräset, vid klippor, och bergsskrevor. Bryngel tyckte så mycket om sin Pappa. ”När jag blir stor skall jag också bli lots”, tänkte han. Åren gick och Bryngel blev äldre. Schartau ville inte att man skulle dansa. Klockaren, som ibland kom på besök, ville det inte heller. Katekesen ordade strängt och hårt. Psalmboken var vänligare. Bryngel lärde sig att rabbla, men han tyckte inte om det. Han funderade hellre själv, och han tänkte att Gud, nog inte tyckte så illa om dans. ”Människan är ju Guds avbild”. ”Vill vi dansa, så vill väl Gud det”, tänkte han.

Bryngel tänkte på flickor. Han var tretton år, och ganska stor till växten. Stora är ju gifta, så någon mening är det väl med det. Barn kom till världen. De älskades och behövdes, för släktets fortlevnad. Bryngel grubblade. Han ville inte göra Gud förargad. Samtidigt växte hans längtan. När Bryngel var arton år, tog han och August båten, och lade ut från land. Det blåste mjukt från väster, och de hissade seglet. Vinden tog tag, och de länsade i behaglig fart, åt öster. Målet var Björkös södra udde. Där skulle dans ordnas. Många båtar tog samtidigt kurs på dansstället. August hade lite starkt. ”Gud tycker nog att vi får vara glada”, sa han. August och Bryngel drack lite av det starka. De gick sedan upp till dansbanan. Där spelade så en grupp av ett dragspel, och tre fioler. Marken gungade under Bryngel. Det lät så att världen snurrade. På en bänk satt flickor på rad. Väntande på att bjudas upp. Det dansades. Bryngel fann sig så stående vid vattnet. Bredvid honom var Charlotta Åberg, från Rörö. Något tog i honom, och förde honom närmre. De kysstes. Bryngel var kär. Charlotta från Rörö, var jämngammal med Bryngel. Åren efter var Bryngel ofta ute på Rörö. Charlottas Pappa, Anders Åberg tyckte inte att Bryngel var ett gott parti. Anders var ganska rik, och kunde inte tänka sig att dottern gifter sig med en ”oäkting”. Men Anders var Mästerlots. Det var Bryngels Pappa också, så till sist gav Anders med sig. År artonhundra femtioåtta stod brölloppet. De gifta var då tjugosju år. Bryngel flyttade till Rörö, och ett nytt äventyr började.

Charlotta

Charlotta föddes 1831. Hon dog 1892.

Charlotta Åberg hade ett syskon, i sin Pappas andra äktenskap. Det var en pojke, som hette Karl Johan. Han var ett år äldre än Charlotta. Från Pappans första äktenskap, hade hon fem syskon. Det var tre flickor, och två pojkar. Charlottas Pappa hette Anders Åberg. Han var född sjuttonhundra nittio. Hennes mamma hette Chatarina Olofsdotter, innan hon gifte sig med Anders. Hon var född sjuttonhundra åttionio. Charlottas äldre syskons mamma hette Lena Persdotter. Hon var född sjuttonhundra nittio, som sin make Anders. Hon dog i lungsot artonhundra tjugosex, efter bara åtta års äktenskap. Charlotta var sin Mammas andra barn. Förlossningen gick bra. Hon var inte förstabarnet, och inte heller det sista i en lång rad. Petronella var den syster som var närmast i ålder. Hon var sju år äldre än Charlotta. Hennes äldre systrar, Malena och Annika, tyckte mycket om sin lilla bebis. Hon var ju yngst, och allas gullegris. 

Ibland lekte hon med Petronella, men oftast var hon med Karl Johan. Han var ju närmast i ålder. Hennes syskon retade henne ibland för att hon lekte med pojkar. Deras trädgård vart stor och fin. Där fanns rosor och tulpaner. Körsbär och äpplen. Charlotta tyckte om att vara ute. Hon var lika mycket som en pojke, som flicka. När hon var tre år, följde hon gärna med Pappa ut på fiske. Hennes äldre systrar var mer som flickor skall vara. Ibland var Charlotta med Mamma. Hon älskade det som Mamma gjorde. Hon följde gärna med ner till vattnet, och tvättade kläder, och mattor. Hon hjälpte till att ta upp ”klödder”. Tång som lades att torka. Sedan lade de ut det på potatislandet. ”Lillan”, som hon kallades, älskade både att gräva ner klödder, och att gräva upp potatis. Deras land var fyllt inte bara av potatis, där fanns också dill, sallad, persilja, morötter, kål, rovor, och fänkål. Lillan hjälpte gärna till, att hämta det som passade till middagen. Hon älskade även fisk. Pappa tyckte om att gå ut i sin eka, med Lillan, och Karl Johan. 

På den tiden var vattnen fyllda av fisk. De behövde bara ro ut en bit mot Rammen. Slänga i sina dörjar och dra upp fisk. Oftast var det torsk och vitling, men det kunde också vara makrill eller horngädda. Hennes Pappa var duktig på att rensa. På den tiden åt man hela fisken. Huvudet också. Charlotta tyckte det var spännande att lära sig äta ett torskhuvud. Ibland gick de över till Rammen. Båten gick att segla. Det hände att de seglade till Rammen, fast det är så nära, bara för att barnen blev glada då. På Rammen stod byggnader och hus. Där fanns också mycket hallon och björnbär. Barnen åt och åt. De vandrade med Pappa över ön. Det fanns många små sänkor, och dalar, där bären trivdes. Anders kunde simma. Få kunde det då. Karl Johan och Lillan, lärde sig tidigt. Anders trodde inte på myten om att det var att utmana havet. Att man lättare råkade i sjönöd och drunknade, om man kunde simma. Ibland gick de med sina syskon och Mamma, ut i bergen till väster. Deras kor, och får sprang fritt. Djuren höll sig borta från hus och folk. Ute i norr fanns ängar och gräs. Ofta fick de gå ända dit, för att hitta djuren. Charlotta ville så gärna lära sig mjölka. Hon förstod inte, och inte heller hennes Mamma Chatarina, att Charlotta var allergisk. Hon märkte bara att Lillan fick ont. Hennes systrar mjölkade så bra. Det var en sorg att inte kunna. Charlotta hade lätt att lära. När klockaren kom med sin katekes, blev Lillan bara glad. Hennes syskon blev oroliga, och ville dra sig undan. Hon visste vem Schartau var. Att han var sträng gjorde inget. Att rabbla ur bibeln var roligt tyckte Charlotta. Hon lärde sig om Luther. Hon lärde sig om paradiset. Att hon levde i ett paradis, visste hon inte. Hon bar ju det inom sig. 

Mycket var paradis runt Charlotta, men ibland var det nödår. Det blåste men regnade inte, så landen låg i träda. Som tur var fungerade fisket nästan alltid. Potatis fanns, även om de var små. På kalla vinterdagar höll de sig inne. Det var bara Pappa, som gav sig ut i alla väder. Då lärde hon sig knyppla, och virka. Hon lärde sig att göra fina saker, men också halsdukar och vantar. Hennes Mamma kunde så bra. Bröderna bar gärna Lillans vantar, och halsdukar. När Charlotta var 18 år, begav hon sig till dans på Björkö. Där mötte hon Bryngel. Han kom ofta och hälsade på efter det. Bryngel var tydligt intresserad. Han sade det till Anders. Men Bryngel hade inget hus att bo i, så Anders ordnade en transport från Rammen. Där revs ett hus, och byggdes upp igen, i Apelviken. De gifte sig och fick många barn, men där börjar en annan historia.

Anders

Anders var född 1790. Han dog 1877.

Anders Åberg var som stor, först gift med Lena Persdotter. De gifte sig år artonhundra arton, och fick fem barn. Lena dog år artonhundra tjugosex. År artonhundra tjugonio gifte Anders om sig med Chatarina Olofssdotter. Hon var född sjuttonhundra åttionio i Norum. Anders blev åttiosex år gammal. Chatarina åttiofem. Anders Pappa hette Petter Andersson Åberg. Han var född i Kungälv sjuttonhundra sextio. Han flyttade till Rörö sjuttonhundra åttiosju för att bli dräng hos Anders Olsson och Karin Olsdotter. Mamma hette Lena Larsdotter. Hon var född sjuttonhundra sextiosex, i Björlanda. Föräldrarna gifte sig år sjuttonhundra nittio. Anders hade åtta syskon. Två pojkar, och sex flickor. Anders var äldsta barnet. Närmast i ålder var Malena. Hon var bara två år yngre. Den pojke som var närmst i ålder var Bryngel. Han var fyra år yngre. När Anders föddes hade Pappa bott bara tre år på Rörö. 

Anders förlossning var inte okomplicerad. Han var Lenas första barn. En kunnig kvinna från byn, var med. Petter vankade oroligt utanför dörren. Det dröjde, och dröjde. Till slut kom kvinnan ut. Hon vinkade till sig Petter. ”Nu kan han komma in”, sa hon. Petter gick nervöst in. I famnen på sin hustru, låg ett litet rosa knyte. Petter stammade. ”Vad blev det”, fick han ur sig till sist. ”Det blev en ”pöjk”, svarade Lena stolt. Det var ett under. Nu fanns det en människa till, och de hade nu blivit en riktig familj. Anders blev ett år. Han blev två år. Han väntade på syskon. Så kom syskonet till slut. Det var en flicka. Anders hade aldrig tänkt på att det kunde bli en flicka. ”Går den att leka med”, frågade han Mamma? När Anders var fyra år fick han så en bror. Han blev mycket glad. Sedan blev det sex syskon ytterligare, men de som betydde mest för honom var Malena och Bryngel. Familjen flyttade, på ön. De fick en stor trädgård, med träd och blommor i. Det tyckte Anders om. Anders familj hade gott ställt. Pappa Petter tjänade ganska bra, och kunde framförallt hålla i pengarna. På den obebyggda sidan av ön, gick boskap, och betade. Till väster låg markerna släta och kala. Förutom ängar och sänkor, där det växte gräs och klöver. Där tyckte boskapen om att beta. 

Anders Pappa gick ut i ett vadlag, och fiskade. På Rörö, fanns flera vadlag. Det var lite större båtar, som kunde gå längre ut, i västerhavet, och fiska rikligt. Anders tyckte mest om den lilla eka Pappa hade. Anders var väldigt stark för sin ålder, och följde gärna med Pappa på småfiske. Oftast åt öster. Där blev det aldrig farligt. Rörö skyddade mot vindar från väster, och stora vågor. På Rammen var ett stoj och liv. Det var ännu ”den stora sillperioden”, som hade förändrat Pappa Petters liv, så radikalt. Perioden varade från sjuttonhundra fyrtiosju till artonhundra nio. Det var ett glam, och ett stim. Anders tyckte mycket om att gå till Rammen. Det var spännande med grumsdammar, hus, och lagerbyggnader. Han hjälpte gärna till att ro Pappas eka. ”En gång skall jag bo här”, tänkte Anders. Han älskade stim och liv. Anders hade en lekkamrat, som hette Olof. De var jämngamla, och lekte så bra. Ofta lekte de att de fiskade på västerhavet. De gjorde små båtar av säv och vass, och seglade med dem till vik, efter vik. De blev så skickliga, att de kunde segla precis, dit de ville. Till slut kunde de segla till små skär mellan Rörö och Rammen. Vända där och komma tillbaka. De kunde bara inte byta last därute. 
 
Anders drömde om fjärran länder. ”När jag blir stor skall jag segla på England”, tänkte han. Pappa hade berättat om England, och Skottland. ”Om jag inte kan segla dit så vill jag i alla fall bli lots”, tänkte han. Lots visste han vad det var. Det är någon som hjälper främmande båtar in till Göteborgs kajer, och mötesplatser. Anders hade varit i Göteborg, några gånger med Pappas vadlag. I fiskhamnen. Han visste, att det var den stora staden. ”En gång skall jag fara dit”, tänkte han. När han var tretton år, tog han och Olof, Pappas eka. Petter var ute i väster och fiskade. Pojkarna lade ut från land. Anders visste var varje böe låg i Rörös hamninlopp. De hissade seglet, och gick i ganska god fart mot Hyppeln. Han kände vägen ner till Knippla och Björkö. På Björkö, hade han och Pappa, handlat ibland. De svängde av vid Hyppeln, och länsade i god fart mot Burö. Det gick bra. När de seglade söderut, i fjorden mellan Björkö, och Hälsö, började ett nervöst tvivel komma upp i Anders sinne. Han slog bort det, och tänkte att han var stor nu. De tog in mot Lilla Varholmen, och följde fastlandet, mot Arendal. Det låg en fästning till höger. Nu visste Anders att de var rätt. Det var en underbar känsla när älven öppnade sig brett och välkomnande. På den södra sidan tog de land, vid den brygga som blev hamn för färjan mot Hisingen senare. De vandrade i skogen, där ”röda sten” ligger. Krigsfartyg, syntes, och påminde om den ännu större världen utanför. Anders skulle bli lots. Det var lagom. Taube fanns inte ännu, och det var stort att komma till Göteborg. År artonhundra tolv gick Anders till sjöss. Han blev sedermera mästerlots, och Rörös mest välbeställde man. Anders träffade Chatarina. De gifte sig artonhundra tjugonio, och fick två barn. Anders fick sju barn. Det yngsta hette Charlotta. Henne tyckte Anders särskilt om. Hon var ju alltid ”Lillan”, för honom.

Chatarina

Chatarina föddes 1790. Hon dog 1875. 

Chatarina Olofsdotter föddes i Norum, Ödsmål. Det låg i trakterna av Spekeröd, i Bohuslän.  Som vuxen gifte hon sig med Anders Åberg på Rörö. Först gifte hon sig artonhundra åtta, med Olof Tollesson Gryta,  i Rörö, Öckerö kommun. Han dog och hon gifte om sig artonhundra tjugonio med Anders. I första giftet fick hon en son, Torger Olsson, född artonhundra nio. I andra giftet två barn. Den yngsta var en flicka som hette Charlotta. Det var Charlotta som i vuxen ålder, gifte sig med Bryngel från Hönö. Charlotta föddes artonhundra trettioett. Chatarina hade fyra syskon. Hon var nummer tre i syskonskaran. Det var två äldre bröder. En yngre pojke, och den minsta, en syster. Chatarinas pappa var dräng på en stor gård i Norum. Hennes Mamma var piga. Gården låg söder om Stenungsund. Norr om Stora Höga. Det var ungefär på mitten av Tjörn, fast in i landet på fastlandssidan. Förlossningen gick ganska bra. Chatarina var ju bara tredje barnet. Hon var inte förstabarnet, och inte sist i en lång radda av barn, som var vanligt på den tiden. Det var inte ovanligt med en syskonskara på sju-nio barn. Det blev ofta farligt för Mamman. Det slet hårt på kroppen, att föda många barn. Det enda doktorn kunde göra då, var att förbjuda mer samliv. Chatarinas Mamma var inte där ännu.  

Hennes äldre bröder hette Gustav, och Lars. De var tre, och fem år äldre. Hennes yngre bror kom till världen två år efter Chatarina. Han fick namnet Olof. Den minsta var en flicka, som fick namnet Emma. Chatarina tyckte mycket om Emma. När Pappa och Mamma gifte sig, fick de ett litet uthus, och en bit mark, att odla på. Där växte förstås potatis, men även grönsaker, och blommor. Mamma odlade blommor för skojs skull. Det var ringblommor, och krasse. En rosa rosenbuske växte också där. Rosorna doftade så gott. När Emma föddes var Chatarina fem år. Då kunde hon redan mycket. Hon hämtade gödsel från gödselstacken, och grävde ner i potatislandet, och bland blommorna. Ett fläderträ växte invid huset. Chatarina hjälpte Mamma att plocka blommorna. Sedan gjorde de saft. Både till sig själva, och till gården. Bonden tyckte så mycket om Pappa och Mamma. Mamma blev lite som fru i huset. Bondens fru var sjuklig och låg mest till sängs. Hon skulle snart dö, sa Pappa.  

Det fanns ingen sjö nära. Det var även en god bit till havet. Det tyckte de var synd. En liten eka hade bonden ändå i en vik vid havet. Den fick man låna ibland. På gården fanns många djur. Hästar gick på en äng helt nära huset. De var starka och grova. Chatarina vågade inte klappa dem. De var för stora. Ibland drog de lass med timmer från skogen. Pappa körde. Pappa tyckte nog bäst om att vara i skogen. Han tog hem hela träd av olika sorter. Han sågade plank, och barkade slanor. Han byggde ut vedboden, fast den nog var stor tillräcklig. Han byggde ut ladugården. Det behövdes inte, men det skadade inte, och det gjorde Pappa glad. Uppe på andra våningen låg hö. Djuren åt hö på vintern. Pappa körde en stor kärra från ängarna. Full med hö. Mamma och Chatarina, krattade på ängen. Först hade Pappa och de andra drängarna slagit gräset med liar. Det såg så roligt ut när de stannade och slipade eggen med bryne. Det doftade så gott på ängen då. Ängsblommor var blandat, med det höga gräset. Små sorkar kilade hit och dit, när gräset försvann. Små blinda och skära sorkungar kom fram. De låg i små fina bon. Katterna mumsade. De gick i liarnas följe. Och slogs nästan när ett nytt bo blev synligt.  

På små ängar kunde inte vagnen komma fram riktigt nära. Då bar de gräset i ”bännen” till vagnen. Ett ”bänne” är ett grovt nät att bära på ryggen. Pappa var nog starkast. Från tidig morgon, till sen kväll, kunde han bära ”bännen” med hö. På en äng gick korna. Små kalvar gick där också. De var så söta. Chatarina tyckte mycket om att klappa kalvarna. Korna var snälla, så det var inget att vara rädd för. På en äng invid skogen gick kvigorna. Det var unga kor, som ännu inte var fullvuxna. Dem var inte heller Chatarina rädd för. Däremot var hon försiktig med de unga tjurarna, som gick på en äng längre bort. ”De är inte riktigt att lita på”, hade hon hört Pappa säga. Det roligaste var ändå fåren. När Chatarina var sju år, var Emma två år. Emma älskade lammen. De gick gärna in till fåren. Emma klappade lammen. Det gjorde Chatarina också. Grisarna hade ett eget litet hus. De grymtade och sprang, så fort man kom in där. Hönsen trivdes nog i sin inhägnad vid ladugården. Kycklingarna också, i sin lilla bur. Tuppen gol i gryningen. Den hade vackra fjädrar. Svalor byggde bo i ladugården. Längst upp vid taket. De flög ljudlöst, men ungarna pep, och lät oavbrutet. Katterna var överallt. Gråa eller svarta. En vit katt fanns också. När Chatarina var 18 år gick hon på en dans, vid havet. Där fanns Olof Tollesson, från Rörö. De blev kära, och gifte sig artonhundra åtta. Han blev sjuk och dog artonhundra tjugonio. Chatarina träffade en ny man på Rörö. Han hade också blivit änkling. Det var Anders Åberg. De gifte sig artonhundra tjugonio på sommaren. De fick två barn. Den minsta fick heta Charlotta.