Flytt I

Vi flyttade. 

Det var Agnes och jag. Ganska kort efter att vi flyttat ihop, blev en lägenhet ledig, ner i hörnet. Det var också en tvåa, men den var trevligare planerad, och med björkar utanför fönstret. Den låg liksom i längd, med köket och badrummet, instuckna mot uteplatsen i öster. Vardagsrummet hade fönster både åt öster, och söder. Där var också balkongen. Sovrummet hade fönster åt väster. Entrédörren var åt väster. I rummet hade vi en stor rund soffa som jag snickrat. Den var täckt av grön manchester. I mitten var ett vitt bord. Agnes medhavda skrivbord stod mot väggen åt öster, bredvid soffan, och fönstret. Det var brunt och mörkrött. Varje kväll spelade vi ishockeyspel i köket. Agnes hade uppfunnit ett snöre med en krok, som fäste kökslampan perfekt i centrum, över spelet. Jag spelade utan målvakt. Det blev ganska jämnt så. Till måltiderna turades vår studiekamrat, Kalle att dyka upp, med min bror, som också bodde i huset. En gång sa min bror, när han satt där, ”snyltgäst”, när Kalle dök upp. ”Skall du säga”, svarade Kalle. Det skrattade vi många gånger åt. Min bror hade ju syftat på sig själv.  

Vi var unga då, och hade inga barn ännu. I huset bodde många av våra vänner. Huset ägdes av Agnes och hennes syskon. På den tiden kunde man ta in de hyresgäster man ville, så våra vänner, och vänners vänner, flyttade in. Vi gjorde en fin uteplats. Hyrorna var så låga som det bara gick. Ofta satt vi på uteplatsen och fikade. Ibland åt vi där. En gång i veckan hade vi soppmiddag. Vi turades förstås om. När Eva var född var hon med. Ett litet barn till fanns där. Han var lugn, och lät sig hanteras av vem som helst. Eva var livrädd och klängde på Mor eller Far. Vi skämdes förstås. En kritik växte fram. På den tiden var alla kommunister. Vi var rika, och därmed fiender. Många tyckte nog, kändes det som, att vi borde sälja huset, och skänka pengarna till välgörenhet. Åtminstone borde vi göra om till bostadsrätter, som skänktes till köparna. Det kändes ohållbart, så vi sålde huset till sist. Wallenberg köpte. Han var barndomskamrat till Agnes Pappa. Affärer är affärer, var hans paroll. Hans släktskap, och vår oerfarenhet gjorde att han fick ett oskäligt lågt pris. Som om han inte var rik tillräckligt. Vi fick i alla fall lite pengar, och slapp, den ohållbara situationen i huset.   

På den tiden arbetade jag på fritidsgård. Det var Timme fritidsgård i södra Kortedala. Jag spelade gitarr och sjöng. En av de äldre besökarna, hette Bosse. Han var extremt begåvad. Först satt han och trummade på allting, jämt. Sedan lärde han sig gitarr, mycket fort. Så köpte han en tvärflöjt, och blev duktig på att spela. Senare gick han på musikakademin i Stockholm, och blev musikpedagog. Från början var han en halvkriminell, öldrickande ungdom från förorten. Bosse började spela med mig. Jag spelade Dan Andersson, Ferlin, Taube, och Bellman. Vi spelade på ålderdomshem. Det var jag gitarr och sång. Min vän Krister gitarr, och Bosse tvärflöjt. Till slut höll vi en konsert i Kortedala torgs lokal. Då hade vi också fått med Magnus på cello. Jag tror att det lät bra. En pojke, blott femton år gammal, var duktig trummis. Han tog med mig som sångare i sitt bluesband. Jag kompade gitarr också. På ett år hann jag lära mig, att sjunga, och spela blues. Vi tränade i en källarlokal på Kortedala torg. 
 
Hemma i Vidkärr fanns en sånggrupp som kallade sig ”nejsägarna”. De sa nej till kärnkraft. Efter några år ville de bredda sin repertoar. Åke, gitarrist, bodde i vårt hus. Janne var trummis. Han kunde alla låtar från sextiotalet utantill. De frågade mig. Jag spelade och sjöng blueslåtar. Janne och Åke strålade av entusiasm. Några droppade av: Vi blev ett nytt band. Trummor, bas, gitarr, orgel, piano, saxofon. ”Dream Tambourine” var fött. Vi spelade på firmafester, vanliga fester, läger, och klubbar i Göteborg. Det lät nog stundtals ganska bra. Som värst hade vi tre körtjejer. Att sjunga i ett blues, och rockband är en märklig fysisk njutning. Jag brukar likna det vid att köra motorcykel. Allt finns bakom dig. En låt börjar med några tunga slag på trummorna, fortsätter med en slinga på basen. Ett riff på gitarr. Sedan övriga instrument. Det blåser bakifrån. Vissa låtar är underbara att sjunga. Då, när din sång klingar ut i lokalen, kör motorcykeln i full fart. Jag skäms nu efteråt bara för en sak. Jag bar aldrig efter spelningarna. En del av publiken ville alltid prata med bandet efteråt. Det var sångaren, de ville tala med. Vi gjorde en platta. När Tommy Rander frågade om vi ville satsa, svarade vi nej. De andra hade också fått barn då. Vi ville bara ha det som en hobby. Jag minns när lilla Eva sprang i sin röda sparkbil. Från väggen i sängkammaren, genom långa hallen, genom vardagsrummet, och pang i balkongdörren. Det var ett lätt val. Barnen betydde allt. I ett band repar du minst två gånger i veckan. Spelningen tar hela lördagen. Du är trött på söndag. Efter några år till slutade vi spela. Barnen, och Agnes, betydde allt.

Skansen

Studietid. 

Under min studietid bodde jag i Haga. Det var Haga Nygatan 16. Mer mitt i Haga kan man nog inte bo. Jag bodde på andra våningen. Dasset var på gården. Porten var alltid låst. Mina vänner brukade kasta en sten på rutan. Det var en etta med ett litet kök. Det var tidigt sjuttiotal. Mitt sängöverkast var i brun manchester. Mina prydnadskuddar var av brandgul manchester. Min soffa var i grön manchester. Hyran var 90 kronor i månaden. Jag brukade ”hänga” elmätaren. Räkneverket stannade då. En gång kom elavläsaren och knackade på dörren. Jag vägrade öppna. Jag skruvade upp mätaren, och öppnade sedan. Han tittade konstigt på mig. En kille, Kalle, sålde importerat öl billigt. Jag lämnade 100 kr. och beställde öl till en fest. Han kom aldrig. Min bäste kompis, Thomas, sa att Kalle är kriminell. ”Du skulle aldrig lämnat pengar”. Jag var van att umgås med ärliga människor.    

Nästa dag gick jag hem till Kalle och knackade på. Thomas var med mig. Det dröjde länge. Till slut öppnades dörren. Kalle stirrade på mig. Hans ögon var vidöppna och blanka. Det var nog inte bara min öl han satt i sig. I högra handen höll han en stor kniv. Massor av tankar rusade genom mig. När jag var liten slogs jag ofta. Min bror var sex år äldre. Han retade mig mycket, och jag var van att slåss med honom. Nu hade jag inte slagits på säkert tio år. Framför mig står en påtänd, galen, mördare. ”Vad vill du?”, väste Kalle. Skulle jag säga ”inget”, eller skulle jag bara springa? Man tror att man känner sig själv. Jag kände mig inte då. Kalle kastade sig över mig. Vi rullade nedför trappan. Jag gjorde häftigt motstånd. Han hade en kniv, och var en decimeter större än jag. Vi stannade vid ett trappfönster, några våningar ned. Jag såg som i slow motion, hur min näve flög ut, och träffade på hakan. Kalle for ut genom rutan, som splittrades i glas. Han tappade kniven, och föll in igen. Jag slog honom. Han föll till golvet. Jag slogs för mitt liv. Jag riktade en hård spark mot honom, och han blev liggande. Thomas sprang över oss, och rusade ut. Jag sprang efter. Några dagar senare träffade vi Kalle på spårvagnen. Hans käke var bruten. Så var också Kalle. Han klagade på att jag slagit honom så. Jag tyckte mycket synd om honom. Han såg så liten och ynklig ut. Vi gick av spårvagnen, och jag tänkte ”aldrig mer”.   

Jag har aldrig slagits igen. ”Totta” bodde nära intill. Jag tänkte inte då, att han skulle bli så känd. Inte heller tänkte jag att Claes Hake, som jag hyrde lägenheten av, skulle bli känd. Man tänkte väl inte så. Nu bor Thomas i Färjenäs. Ett fint kulturområde. På kullen där i den fina parken, flög jag mycket drake som ung. Min gode vän Fåke och jag lyssnade på Pink Floyd. Beatles förstås. Då låg varvet Eriksberg, nedanför berget. Nu är där dyra bostadsrätter, och några fina restauranger. Våra drakar svävade mot skyn. Det gjorde Fåke också några år senare. Färjenäs park är mycket fin. Det är få som vet det. Husen i Färjenäs är upprustade. När jag var ung var jag säker på att allt skulle rivas. Lite kultur finns kvar i Göteborg. När jag var liten åkte vi färja över älven. Älvsborgsbron invigdes. Jag var med då, och gick över den, första dagen. Haga har inte rivits helt. Jag minns Hagahusets ockupation. Mat smugglades in genom en bakdörr. Brandbomber slängdes in genom fönstren. Vi slogs mot knuttar utanför. Sist släpade poliser ut oss genom en bakdörr. Kameror filmade. TV sände. Vi var unga då. Hoola Bandoola och Nationalteatern, spelade. Vi trodde att Vietnam skulle förändra allt. 
 
Stenar kastades på mitt fönster. En vegetarisk restaurang låg snett nedanför. Solrosen hette den. Ett av mina första jobb var i hamnen. Fiskmjöl skulle lossas. Säckar sprack. Lukten var vidrig. Vi tjänade dåligt där. Det kallades att man var en ”blixt”. På morgonen var man i hamnen. Vi stod i en lång kö. Män fördelades. De bästa jobben först. Hade man tur så fick man en dags jobb. Kanske med mest slit, och sämst betalt. Kanske med en bananbåt, om man var tidig nog. Socialdemokraterna regerade då. Agnes kastade stenar på mitt fönster. Vi blev tillsammans. KPML:r, blev vår hemvist. Vi fick sälja tidningen i studentbostäder. Ibland började den boende tala om Trotsky, eller hur Stalin egentligen var. Man skulle gå då. Jag stod kvar, och lyssnade uppmärksamt. Vi var alltid två. Den andre var sällan Agnes. Det rapporterades. Mitt småborgerliga lyssnande. Jag uteslöts. Det kastades fortfarande stenar på mitt fönster. Min drake seglade från Skansen Kronas höjder. Jag fanns fortfarande, och stenar slängdes på mitt fönster……

Hemsedal

Hemsedal. 

En gång om året, varje vinter, åkte vi med ungdomarna till Hemsedal. Vi var ofta fyra stycken. Det var jag och tre kuratorer. Det var Pelle, som var min vän, och tennispartner. Det var Ebenholt, som åkte slalom riktigt bra, och Lena eller någon av de andra. Vi åkte i en folkabuss som vi hyrde, turades om att köra, men Pelle brukade köra mest. Det var lite nervöst och förväntansfullt, när vi samlades, vid bussen på Hvitfeldtsplatsen. I denna skolbyggnad hade min Mamma gått när hon var ung. Jazzklubben Nefertiti låg där i källaren, åt norr. Resten av huset var vårt, eller outhyrt. Varje år startade vi flera nya verksamheter, och annekterade fler lokaler. Vi började i en liten del av första våningen, och slutade med nästan hela huset. De prostituerade höll till runt huset. Det var före traffickingens tid, och flera blev mina vänner. De uppskattade mycket att bli behandlade med respekt, och normal vänlighet.    

Alltid var någon sen till bussen. Vi växte i huset mest med verksamheter för bokstavsbarn. Första året höll jag i undervisningen. Det var ett stort steg när vi fick vår första lärare. Vi lade ner ett stort arbete på rekrytering. Vår förste lärare var uppväxt i Indien. Hans föräldrar var missionärer. Han var helt underbar, och den som höll i vidare rekrytering. Hemligheten med våra verksamheter, var att vi anställde Göteborgs bästa personal. När vi startade var vi en psykolog, en syo, och tre kuratorer på deltid. Sista året jag var där var vi åtta psykoterapeuter, fyra syos, och trettio lärare. Äntligen kom den siste. Bussen blev full, och vi startade resan. Det gick alltid bra. Vi stannade och fikade, och vi stannade och åt. När vi närmade oss Hemsedal, så kröp mörkret närmare. Solen sänkte sig sakta, och skuggorna kastade sig allt vildare från träd och bergskammar. Slutligen upplöstes de i natten, och vi rullade in i Hemsedal. Hytterna var alltid de samma för oss. De låg nära fjället, men inte närmast. Stavkyrkan låg på andra sidan vägen, och längre upp. Det byggdes nytt allt närmre backarna. Vi hade en hytte. Ungdomarna två. Pelle och jag sov på loftet i allrummet. Ebenholt och Lena, i rummet innanför. Snön knarrade. Vi tog skidorna av bussen, och ställde dem ute, under tak. Vi åt kvällsmat, skrattade, och kröp i säng. Vi var lyckliga då. På morgonen var vi sammanbitna och målinriktade.   

De flesta ungdomar var som vi, men vissa ville sova länge. När bussen var lastad, och fylld, körde vi upp mot backarna. Vissa hyrde utrustning. Jag minns när Agnes Far var här. Han körde sönder sina pjäxor. Sulorna satt kvar i skidorna. ”Du kör hårt”, sa norrmannen i butiken. Vi skrattade. Han var ju en riktig mes. Det var roligt att hyra. Det fanns så mycket. Det var bara att välja. Efter de första åren, så hyrde jag alltid. Den första liften var en sittlift, med plats för tre. Pelle, Ebenholt, och jag fick plats. Det var vi som kunde köra. Uppe fanns ett fik. Där gick också toppliftar åt norra sidan. Där överst fanns en lift till som verkligen gick på högfjället. Vi valde att åka utför en bit, och stanna vid toppliften som gick i mitten av Hemsedals fjäll. Uppe körde vi utför en bit, och stannade där branten började. Ebenholt tittade på mig. Jag visste vad hon kände. Jag tänkte på Agnes, och störtade utför branten. Jag stannade inte då, utan tog den gröna backen ner. Vid toppliftarna mot södra sidan stannade jag. Det var sittliftar. Jag satt ensam på bänken. Och det blåste allt mer. Uppe var det kallt. Det blev en lång färd utan stopp, eller vila. Jag körde ”störtlopp” ned. Nu var det över. Min tid som lärare och ledsagare startade. Ungdomarna hade hyrt sina skidor, och prövade att få på sig dem. Jag hjälpte dem tålmodigt. 
 
Om några dagar kanske jag kan åka igen. När Kalle och Lisa, hittat sina backar, och bara tycker det är stressande med en ledsagare. Men kanske någon bet sig fast. Det var mitt jobb att vara till hands. En gång var jag här med Agnes och några studiekamrater. Det var innan vi fått några barn. Vi handlade mat i affären. Brödet var underbart. Då fanns ännu inget riktigt och gott bröd i Sverige. En dag after ski, åkte vi ner till byn. Det fanns bastu att bada. Vi var tidiga. Det var uppdelat. Män två timmar. Kvinnor två timmar. Det passade inte oss. Vi var ju båda sorter tillsammans. Vi fick gå in genast, och ta det som det var, sa hon i kassan, efter att varit inne och förhört sig. Det var kvinnornas tid. Jag dröjde mig kvar i duschen och tänkte. En Norska kom ut ur bastun, och duschade rakt emot mig. Hon var naturligt rödhårig. Det berörde mig. Så plötsligt kom jag ihåg min mamma. Jag gick in i bastun. Vi skrattade. Jag skrattade nog mest.

Segelbåt

Segelbåt. 

Agnes och jag lånade hennes Pappas båt. Det var en liten segelbåt i plast. Fransk. Den kallades ”Sheriff, hade fenköl, och kunde snurra på en femöring. För den som var van vid tunga träbåtar, med en hel köl, var det en märklig båt. Ingen tyckte om den. Agnes och jag älskade den. Ändå hade vi haft en J-10 i ek innan. Den var helt torr inuti. Den hade ett litet pentry, och den var bred, med gott om plats att sova, för två. Agnes Pappa var barnpsykiater. Hennes Mamma Lukasterapeut. Min bror var barnpsykolog. Min syster läste till läkare, med sikte på att bli barnpsykiater. Agnes och jag, läste till psykologer. Det var min bror och jag som fick min syster till att bli läkare. Hon ville bli psykolog, efter hennes skilsmässa. Jobbet som småskollärare, stimulerade henne inte längre. ”Bli psykiater i stället”, rådde vi henne. Privata psykologer tjänar bra, men i kommun och landsting, är det sämre. Kanske för att psykolog, var ett kvinnoyrke förr.    

Som tur var valde Agnes syskon andra yrken. Hennes bror blev konstnär. Lillasyster socionom. De tyckte att deras Pappas båt var värdelös. Det var bra, för vi kunde låna den utan konkurrens. Våra studier hade långt sommaruppehåll. Vi seglade på sensommaren, till långt in på hösten. Träden lyste i gult, orange, och rött. Skärgården var tom på båtar. Vi hade öar, ja hela skärgården, för oss själva. Vår favoritö låg norr om Tjörn. Den heter Kälkerön. I början när vi var ute med båt, följde Agnes med på mina upptäcktsfärder. Sedan tyckte hon nog till sist, att mitt tempo var för högt. Hon följde bara med ibland, när solen sänkte sig, och det blev för sent att sola. Agnes älskade att sola. Hon var lik min Mamma, i det att hon ville alltid stanna kvar på den ö vi var vid. Båten låg i Hästevik, till vardags. Det blev vårt sommarställe när Karin, Agnes Mamma dog. Innan dess dog faster Judit på Rörö. Min bror och jag köpte loss huset, från släkten. Det låter bra att ha sommarhus tillsammans. Vi fick två. Det var inte helt lätt att äga tillsammans. Trots att vi hade två fina sommarställen, så var vi alltid ute med båt, när vi var lediga.   

Det var kanske en oro som drev mig att utforska öar i minsta detalj. Min Pappa stod alltid, och grunnade, vid ruiner, och lämningar. Jag noterade dem, men gick raskt vidare. Jag memorerade varje vik, och glänta. Det var först när Eva, vår lilla dotter kommit till, som jag fick sällskap igen. Agnes föddes i Stockholm. Hon kom till Göteborg som liten, för att sedan flytta till Malmö. Hon hade sommarställe i norra Skåne. Hennes Mamma kom ju därifrån. Jag trivdes aldrig där i Skåne. Hennes farbröder var mycket begåvade men outhärdligt studentikosa. Deras barn var närmast värre. En morbror, Staffan, tyckte jag ändå om. Han kunde lyssna, och var intresserad av det nya. Agnes Mamma var mycket enkel. Hon var som född i en annan familj. Hon var halt, och nog väldigt glad, att ha fått den stilige Ingemar till man. Barnpsykiatern, som flyttade från stad till stad, och steg i graderna. ”Man kan väl unna sig varma tallrikar”, sa han en gång i Hästevik. Då blev hon arg. Agnes var ofta rasande på sin Pappa. Han var frikyrklig, och ville frälsa oss vid varje middag. Hans Pappa hette Josef, men kallades alltid ”Farfar”. Varje gång Ingemar tog i ett verktyg, tog Josef det ifrån honom. Josef var snickare, och sonen var för alltid dömd som ”opraktisk”. 
 
Ingemar var älskad på sina arbetsplatser. Särskilt av kvinnor. Han behärskade, att samtidigt vara liten gosse, och stor auktoritet. Ingemar hade ett särskilt förhållande till båtar, och människor. Han kunde konsten att köra i full fart in mot hamnen, och alltid bli räddad av någon annan. Jag minns när vi skulle ta upp segelbåten i hamnen bredvid Varholmen. Han körde på motorn i full fart inåt. Jag insåg att katastrofen var ett faktum. Jag kastade mig handlöst bak i båten, och lyckades få stopp på motorn. Vi klarade oss med en meter till godo. Så gjorde han alltid. Jag undrar varför, men nog förstärkte det bilden, av Ingemar som liten och hjälplös. Agnes och jag seglade. Jag utforskade Kälkerön. Båten låg vid en klippa. Ängen bredde ut sig in mot ön. Ängsblommor blandades med vildrosor och gamla aplar, vars frukt var oätlig. Där ängen tog slut böjde sig bokar, och askar in över fältet. En stig slingrade sig, bland blåbärsris och kråkbär. Röda hönsbär, stack upp ur den gröna mossan vid dammen. Ett gammalt hus, ännu inte helt ruttnat, vittnade om att ön varit befolkad långt in i vår tid. Stranden i norr, var täckt av blåmusselskal, och torkad vass. Fetknopp, smörblom, blommor i lila gränsade mellan strand och äng. ”Bild trycker på bild bak ögats lins. Ibland får jag svårt att hålla isär. Vad som var, och är”.

Haga

Haga Nygatan. 

I hörnet av Haga, nästan mot Haga kyrka, låg en liten pub. Den kallades ”Hans och Greta”. Trubadur var Ulf Dageby, gitarrist i Nationalteatern, flera år senare. På Haga Östergata utanför, bodde Totta Näslund. Antikvitetsaffärerna tävlade om plats där ute. På Haga Nygata låg ”Mosters” café, närmast mot kyrkan. I en lägenhet på andra våningen längst ut på hörnet, bodde jag några år senare, med Thomas. Han var fastighetsskötare. Vi hade balkong. En gång var vi på restaurang Viktoria ”Vickan”, och träffade två mycket små och unga flickor där. Jag undrar hur de släppts in. Vi gick hem och den lilla ljusa kröp ner i min säng. På morgonen, kysste hon mig blygt, innan de gick iväg. Jag ångrade att jag varit så kall. Det var kanske en mycket betydelsefull natt för henne. För mig hade det varit en natt, nästan som alla andra. Varför hade jag inte bett om hennes telefonnummer åtminstone.   

”Vickan”, ”Hans och Greta”, och ”Mosters”, var våra favoritställen under flera år. Vinerna ”Saida”, och ”Castello”, flödade. ”Saida”, var rött. ”Castello”, vitt. Det var restaurangens billigaste vin. De fanns också på en restaurang, Cometen, nära Heden. På ”Vickan” kom vi alltid in, trots att där alltid var fullsatt. En gång klättrade ”Kalle Flygare” in genom ett fönster. Poeten Ragnar Strömberg var alltid där, liksom Kjell Dabrowski. Det var liksom ett ställe för den intellektuella eliten. Niclas var där . Son till författaren Bengt Anderberg. Alkoholiserad, men själv aldrig gäst, i glada vänners lag, på restaurang Viktoria. Hos Mosters åt vi ofta frukost, Thomas och jag. Ett flipperspel fanns också där. Thomas älskade att spela. En gång tog en kvinna med mig hem, från Vickan. Jag var 18 år gammal. Hon var väl 30. Vi gick till Annadal. Vid vägkanten stod lövträd. Det var vår. Björkarna knoppades. I vägkanten stack Tussilago, och snödroppar upp. Krokus syntes runt träden. Vi gick upp för en trappa. Hon bodde på tredje våningen. Det var gammalt och slitet. Jag frågade mig om hon inte hade en pojkvän. Hon såg bra ut, och var uppenbarligen, inte orolig av sig. Dörren hade tre lås. Var hon rädd för inbrott? På köksbordet låg en pistol. ”Det är inget att bry sig om”, sa Rosé. 
 
Allting började snurra. Väl inne tog hon av mig kläderna. Hon var så mycket äldre att det inte kändes särskilt konstigt. Hennes säng var mjuk och behaglig. Klockan var efter midnatt, men jag kände mig inte trött. Det var ett äventyr att vara med Rosé, som hon kallade sig. Undra vad hon egentligen heter. Tiden gick, och jag blev mer behaglig, och avslappnad till mods. Då knackade det på dörren. Det knackade igen. ”Det är min kille”, sa Rosé. ”Han är mycket farlig”. Jag slet på mig några kläder. Mer hann jag inte förrän dörren slets upp, och pojkvännen stormade in. Han grep revolvern. Jag störtade emot honom. Han stod vid dörren. Dörren gick upp, och jag sprang, neråt i trappen. Två våningar ned, öppnades en dörr, och jag slets in. Det var ett äldre par. ”Vi har ringt”, sa de. ”Polisen är strax här”. Polisen hämtade resten av mina kläder. Jag skyndade mig hem till Haga, i natten. En gång till mötte jag Rosé. Det var på en restaurang. Jag vände bort blicken, och gick strax därifrån. Jag fick sedan veta att hon var ett ”barnhemsbarn”. Fastighetsskötarjobbet bestod i att se så oljepannan brann, och beställa olja när tanken snart var tom. Thomas skötte det, men jag var ibland med honom. På puben ”Hans och Greta”, drack vi bara öl. Ibland sjöng vi till sånger Ulf spelade. Han var en skicklig, och avspänd trubadur. Vi var bara pojkar, från Färjenäs. Vi började gå där när jag ännu bodde kvar hos Mamma och Pappa. 
 
På Hans och Greta, träffade vi två flickor. Den ena var liten och mörk. Hon var nog den minsta tonårsflicka jag sett. Hon följde gärna med mig hem, fast det var lång väg från Haga till Hisingen. Hon gick alltid på kvällen. Vagnarna slutade gå klockan tolv i Bräcke. Jag förstod aldrig hur hon kom hem. Kanske gick bussen på gatan längre bort. En natt sov hon över. Jag hade nu inrett mig ett rum i källaren. ”Det ligger en liten flicka i källaren och sover”, sa Pappa. Det blev ett stort steg för Pappa. Jag vet inte vad han tänkte, men mycket betydde det, det kände jag. Jag hittade en lägenhet i Haga sedan. Där bodde jag själv i flera år. Det var medan jag gick slutet på gymnasiet, och början på Universitetet. Jag hade en elorgel, som jag spelade på nästan all ledig tid. I skolan bildade vi en musikgrupp. Spingo som sedan blev Backateaterns duktige pianist var med. Greger som var vänsterpartist, och sedd som högerextremist var med. Vi gjorde vårt specialarbete, genom musik. Thomas och jag flög drake på Skansen Kronan. Det var kanske en flykt, men en fredlig sådan. Vi drömde oss bort. Thomas visste inte vem hans far var. Vad spelade det för roll, när drakarna steg mot skyn?

Astrid

Runt runt.  

Jag träffade Astrid ca 5 år efter att min hustru gått bort. Det började på facebook. ”Jag jagar katten runt, runt”, skrev hon. Det lät roligt. Vi började brevväxla. Av bilderna att döma, var hon 45 år. Efter ett tag bestämde vi att träffas. Jag skulle komma hem till henne. Hon bodde i Torp. Jag körde i min mercedes cabriolet (MB-SLK). Efter min hustrus död ville jag bara fly bort. Häftiga bilar blev ett sätt att fly. Köp av en herrgård i Värmland var en annan flykt. Den här bilen var svart med en otrolig motor. Jag körde den aldrig i maxfart, utan mest 200 km/timman. Den gjorde nog 300. I 200 km hastighet blir vägen smal som ett kritstreck. Hur klarar tävlingsåkare det? Det fanns ingen parkering, så jag ställde mig närmast entrén på en olaglig plats. Det är ändå osannolikt att en SLK blir lappad. Med en sådan bil måste man vänja sig vid att andra regler gäller. Alltid förkörsrätt, är svårt i början. Att inte spela med i det spelet gör bara andra förare irriterade. ”Jaså är det så det känns att vara överklass”. Jag tryckte in koden till ytterdörren. Det fungerade. Gick uppför trapporna. Stannade utanför hennes dörr, och samlade mod. Ringde på, och väntade en lång stund. Dörren öppnades.

Oj, det var hennes dotter. ”Jag söker Astrid”, sa jag. ”Det är jag”, svarade hon. Jag blev förvirrad. ”Jaså bilderna”, sa Astrid. ”Det är min mamma. Jag vill inte sätta in bilder på mig själv”. Det är vanligt på facebook att bilderna inte stämmer med verkligheten. En 60-åring sätter in 20 år gamla bilder. Astrid var nog ensam om att göra tvärt emot. Förvirrad gick jag in och satte mig i rummet. Jag såg katten. Lägenheten löpte runt. Hallen, vardagsrummet, köket, sovrummat och hallen igen. Då var det förklarat. Astrid bjöd på te. Vi pratade. ”Du är med i en underjordisk maffia”, sa Astrid. ”Varför har du satt upp mikrofoner i takhörnen?”. Det verkade som hon så småningom trodde mig lite grann, när jag nekade. Astrids bror är Autist. Var detta ett släktskap? Hon blev väldigt tillgiven, när hon började lita på mig. Jag sov över, och vi bestämde att ses igen. Om även Astrid var en flykt från min frus död, så var hon en väldigt bra flykt. Jag fäste mig verkligen mycket vid henne.
 
Astrid följde med mig på åkturer, men hon tyckte inte om nercabbat. Vi åkte ut till Rörö, mitt sommarställe. På vägen därute träffade vi min syster. Vi gick ut till Västerstranden, och på vägen den stora sandstranden. Där la vi oss och solade. ”Här vill jag vara ofta”, sa hon. Jag kände att jag tyckte mycket om henne. Åldersskillnaden var inget stort problem. Jag hade aldrig varit ihop med någon yngre tidigare. Min fru var två år äldre. När vi träffades var jag 21 och hon var 23. En skillnad som kändes i början. Astrid och jag skildes åt och jag längtade efter ”min” Astrid. Plötsligt ringde telefonen i början av natten. ”Kom hit, jag längtar efter dig”. Hon var på deras sommarställe i Fjällbacka. Jag kastade mig i bilen och körde fort dit. Det var svårt att hitta. Till slut kom hennes kompis ut, och visade mig vägen. Jag var efterlängtad. Vi talade t.o.m. om att förlova oss. Jag kände mig mycket glad.
  

Astrid litade på mig. Hon var kreativ och konstnärlig. Hennes utbildning var till läkare, och hon hade jobbat som det ett år. Sedan gick något sönder. Hon blev sjukskriven, och började gå på Solkroken. En samlingsplats för personer med psykiska problem. Hon målade väldigt bra. Långt senare åkte vi till Rörö igen. Tanken var att hon skulle sova över. Vid tolvtiden blev Astrid hyperstressad, och fick alltmer panik. Hon ville till sjukhus. ”Jag är på väg att dö”. Jag försökte lugna henne, men det gick inte. Vi satte oss i bilen, för att åka mot Göteborg. Hon ringde sin syster och vi bestämde träff utanför Astrids lägenhet. Hon blev lugnare en stund. Sedan blev panikångesten allt värre. Hon ville ha en helikopter. Plötsligt på färjan, på vägen mot Göteborg, kastade hon sig ur bilen. Hon skrek. ”Jag dör, ring efter en helikopter”. Det var fruktansvärt hemskt. Hon satte sig i bilen igen. Jag blev jättestressad, och körde fel på vägen. Så kom vi till Torp. Hennes syster körde till Lasarettet. 

Det var inget fysiskt fel på Astrid, men hon litade inte på mig mer. ”Du trodde inte på att jag var döende”, sa hon. Det var slutet för oss. Det var väldigt tungt för mig när Astrid stegvis skärmade av mig. Med Agnes, min fru, var det en outhärdlig saknad, att den jag älskade, gick bort och var onåbar. På något sätt flyttade jag över mina känslor för Agnes, på Astrid. När Astrid gjorde slut, så fanns hon fortfarande. Det var något helt annat än med Agnes. Astrid kunde jag SMS:a, eller ringa. Jag skulle t.o.m. kunna åka hem, och knacka på hennes dörr. Det är en pina, och en plåga, att hon finns. Jag tänker ofta på Astrid, och undrar hur hon har det nu. Jag skulle så gärna vilja veta, men jag är rädd för att bli avvisad. Jag har skickat några SMS. Hon vet att jag vill träffa henne igen. Bollen ligger hos henne, men jag vet att jag aldrig får se henne mer. Älskade Astrid.
Nu har jag sålt min mercedes cabriolet. Jag har liksom lekt rommen av mig, och en vanlig bil, med en vanlig motor, känns bättre.

Flytt II

Spänn vristen grabben.   
 
Runt Bräckeskolan fanns tre områden. Villaområdet där vi flyttade in. Hyreshusen upp mot Kyrkbytorget, och bakom Krokängsparken Solgårdarna. Det var där dom fattiga bodde. Det var en pojkklass. Läraren Bertil Nordström var gammal men stor. Vi var hans näst sista klass. Vi satt i rader efter efternamnet och kallades inte vid namn utan för en siffra. Jag blev nummer fem. Vi har fått en AB-kille sa han när jag kom in. Läxförhören gick i sifferordning. Klarade man första frågan så gick det vidare till nästa nummer. Klarade man inte den första och inte den andra frågan så blev det bakläxa. Annars fick tredje frågan avgöra. En lång mager kille var väldigt rädd märkte jag. Han stammade och svarade fel. Nordström hämtade fram honom och ställde honom vid tavlan. Så tog han tag i polisongerna och dunkade hans huvud mot tavlan så att det dånade. Killen grät. Han gick skamsen till sin plats och satte sig. Några självsäkra killar hade skrattat. Tårarna rann utför mina kinder. När jag gick hem var allt som en dimma. En stor skrämmande skola där jag knappast kunde hitta. Bara pojkar i klassen. En vidrig gammal gubbe som misshandlade rädda elever som hade svårt för sig, och andra killar som skrattade. Jag var tillbaks på 1800-talet. Det var sådant här som pappa berättat om från sin barndom.
 
I engelska hade vi rektorn ”räkan”. En liten skinntorr och fårad gubbe. Boken jag fick var brun. Det fanns inga bilder. Pappret var gulnat. Tårarna rullade återigen utför mina kinder. ”Jag kommer aldrig att lära mig någonting i den här skolan”, tänkte jag. Jag skulle aldrig mer slåss. Nordström gick ut ur klassrummet för att hämta en bok. Vi var ensamma. Trettio killar och jag. Klassens kung var Håkan. Han var stor, ljushårig och muskulös. Ingen vågade sätta sig upp mot honom. Nu gick han fram till mig. Han ville nog visa den nye vem som var härskare. Han drog upp mig och knäade mig i skrevet. Sen boxade han mig i ansiktet. Mitt nervsystem och mina reflexer tog över. En sekund senare låg han på rygg på golvet. Hela klassen gapskrattade befriat. Kungen hade fallit. Klassrumsdörren öppnades och jag satte mig blixtsnabbt på min stol. Håkan kravlade sig upp på helt fel sida av klassrummet. ”Vad gör du där”, sa Nordström och gav Håkan en örfil på vägen.    

Klassen var uppdelad i genierna, idioterna och resten. Idioterna fick stryk framme vid svarta tavlan. Dom fick bakläxor som samlades på hög så att dom aldrig hade en chans att hinna ifatt. Dom fick kvarsittning. Genierna fick sköta biblioteket vilket var Nordströms ansvar på skolan. Genierna skötte bakläxförhören med idioterna, samt övervakade deras kvarsittning, ofta i biblioteket så att två flugor kunde slås i en smäll. Genierna spelade i schacklaget och fick gå ifrån lektioner för att träningsspela. Det pågick en ständig tävling och ranking inom schackklubben. Tyvärr fanns några ur mellangruppen med i schacklaget. Håkan fanns med där och framförallt Tryggve som med elegans och lätthet besegrade Blom och Wingård. Dom var etta och tvåa i klassen. Nordström avskydde att det inte var någon ordning. Både Håkan och Tryggve bodde i Solgårdarna och skulle inte kunna vinna över Blom. Blom var mullig. Han blev aldrig bättre utan halkade gradvis ned i rankingen. Tryggve bara steg. 
 

Nordström frågade efter ”Grismördaren”. En bänk stod alltid tom. Pojken hade skjutit en gris med luftgevär. En dag kom han. En liten rödhårig, fräknig och vettskrämd pojke. ”Jaså, nu kommer du din grismördare”, sa Nordström. Han kom aldrig mer. Sen läste jag i tidningen att hans lillebror hittats i vassen vid Torslanda. Han hade drunknat. Jag blev ett geni. I första Göteborgsmästerskapet i schack satt jag på sista bordet i fjärde laget. Alltså nr 24 i rankingen. Jag hade aldrig spelat schack förut. Idrott var ju min grej. Ändå tyckte Nordström att jag var ett geni. Jag hjälpte till med biblioteket och fick själv aldrig en bakläxa. Det var jag ensam om. Jag godkände alla idioters läxförhör. Nordström blev misstänksam men vågade inte riskera ett geni och ett lovande schackess genom att gå på mig. 
 
Schack var Nordströms liv. Nordström satte oss ofta i enskilt arbete. Sen la han upp fötterna på katedern och tog upp en tidning ur en skrivbordslåda. Han läste, tittade, grymtade av förtjusning och sa till oss att inte störa. På min sida av skolan spelade killarna fotboll i Färjenäs. På den andra sidan spelade dom i Warta som låg en division högre än Färjenäs. På första träningen sprang en lång ljus kille fram och sköt i skotträningen. Han sköt högt över. ”Spänn vristen grabben”, sa jag. Det var Olle. Dom orden fick jag äta upp många gånger. ”Spänn vristen grabben”! Från en främmande helt ny uppstickare. Det var förnedrande. Olle var en stjärna i försvaret. Som Glenn Hysén i Warta tio år senare. Olle kunde rensa och skjuta undan, men han var inte särskilt teknisk och kunde definitivt inte skjuta och göra mål. Det blev min uppgift. ”Spänn vristen grabben”.

Otröstlig

Agnes var otröstlig.  

När Agnes grät otröstligt för tredje gången, berättade hon varför hon grät. ”Hon måste få bli mamma innan hon fyller trettio”. Jag insåg allvaret, och trots att jag var två år yngre än henne, gick jag med på att försöka. Jag kände att jag var mogen, för att ta detta stora steg. Vi försökte, och efter en månad blev hon gravid. Det var lilla Eva som knackade på porten. Hon föddes två månader innan Agnes fyllde 30 år. Eva föddes en varm sommardag. Vi var över med träekan till Björkö, när vattnet gick. Jag har nog aldrig rott så fort, som när jag rodde över Björköfjorden, den gången. Det var två veckor för tidigt. Eva var liten, och gul med svart hår. En besökare frågade Agnes, om fadern var kines. När Agnes blev gravid, insåg jag att jag måste ha ett fast arbete. Jag arbetade som freelans, och hade personalutbildningar i Västsverige. Det var roligt men inte någon säker inkomstkälla.    

Jag hade råkat lära mig sociodrama, när jag var verksam som teaterledare på Timme fritidsgård i Kortedala. Ungdomarna fick gestalta sin verklighet i drama. Sedan diskuterade vi, och förstod sammanhangen i det framförda. Många ville sedan lära sig detta sätt att jobba. Inkomsterna kom och gick i vågor. Jag minns särskilt hur jag hade två personalgrupper på Falköpings psykiatriska sjukhus. Jag sov över hos en sjuksköterska ibland. Hon var dubbelt så gammal som jag, men rolig och trevlig. Personalen tussade ihop mig, med sina svåraste patienter. Det var rörande, vilken tillit de hade för mig. Jag sökte ett nytt, fast jobb. Jag lämnade något mycket roligt, för något nytt och okänt. Jag gjorde det för lilla Evas skull.   

Mitt fasta arbete blev som lärare för de struligaste eleverna i Angered, med omnejd. Det var en utmaning att arbeta med det som senare kom att kallas det ”individuella programmet”. Det var verkligen individuellt, men jag kunde se dem. Gruppen växte och växte. Jag förstod inte då, att detta inte var något självklart. När två terminer gått, fick jag ett nytt erbjudande. ”Starta en ny verksamhet, för de svåraste, som inte klarar att vara i grupp. Du får en syo till din hjälp”. Jag bjöd in gymnasieskolans fyra kuratorer, för de svåraste eleverna. Tre kom. Vi startade ”Humlan”. Varför ”Humlan”? Jo, den kan inte flyga, men gör det ändå, för den vill! Verksamheten blev en succe´, och gymnasieskolan öste pengar över oss. Jag blev chef, och verksamheten växte. Efter ett år, tog jag ledigt för att vara med lilla Eva. Jag var hemma med Eva i ett år. Det var inte vanligt då, 1980, att pappan var hemma med barnet. På öppna förskolan fanns bara mammor, och jag. Jag trodde att jag skulle göra så mycket, och läsa så mycket, när jag var hemma. Det blev ingenting gjort. Eva tog all tid. Hon var underbar, men oj, så jobbig. När vi kom till öppna förskolan, så kände jag mig bortkommen, med alla dessa mammor. Med vem skulle jag tala om fotbollsmatchen som sänts på TV. På den tiden visste kvinnor inget om fotboll, och inga tjejer spelade själva. Eva var också bortkommen. Hon hade aldrig sett små barn förut. Hon vägrade lämna min famn. Klängde på mig, och jag skämdes. 
 
Efter några gånger upptäckte hon fingerfärgen. Sedan var hon såld på förskolan. Genom hennes enorma kletande, förstod jag vad jag hade gjort. Jag hade med mitt torkande av hennes händer, när hon åt, gjort henne vettskrämd för klet. Det levde hon ut nu, och reparerade så, mitt överbeskyddande torkande. En av kuratorerna, hette Ebenholt. Hon var fem år äldre än jag, och mycket fin. Jag minns när hon och jag var i Slottskogen. Hon låg i gräset, och bara fanns. På en tur till Delsjön friade hon till mig. Jag blev väldigt ställd. Hon var gift och hade två barn. Jag hade också två barn då. Lille Robert hade kommit till världen. Hade jag inte redan varit gift med den underbaraste, och vackraste kvinnan i världen, så skulle jag nog blivit glad. Nu blev jag mycket nedstämd, och förvirrad. Ebenholt blev nog ledsen av mitt svar. Agnes blev vald till sin gymnasieskolas vackraste flicka, när hon var ung, men hon tyckte inte att man skulle tävla om något som Gud givit en. Gud gav mig Agnes, och Eva och Robert. Kan man önska något mer?

Schack

Tryggves match.  

I åttan var schacklaget som bäst. På första bordet satt min bästa kompis Fåke. Han var tvåa i Sverige i vår åldersklass. På andra bordet satt jag. Tryggve satt på fjärde bordet. Vi spelade semifinal. Jag vann min match ganska lätt. Fåke vann. Vi ledde med två noll. Det såg sämre ut på borden längre ner. Vi tappade flera matcher. Till sist var bara Tryggves match kvar. Det stod lika. Det var tre drag kvar. Tryggve hade en solklar matt i tre drag. Alla andra spelare förutom Tryggve och hans motståndare hängde över bordet. Det gjorde också alla ledare och supporters. Som vanligt hade Tryggve tagit fruktansvärt mycket tid på sig. Han hade bara fem minuter kvar, men det var tre solklara drag och inga problem. Han tänkte orimligt länge innan han till slut gjorde ett drag. Två minuter och två enkla drag. Varför spelade han inte. Äntligen. Ett självklart mattdrag kvar och 29 sekunder. Vi hade vunnit. Nästa match skulle bli Sverigefinal och sedan Nordisk final. Tryggve gjorde aldrig draget. Klockan föll och motståndarlaget hurrade, jublade och dunkade sin spelare i ryggen. Varför, han hade ju inte gjort nånting. Tryggve förlorade på någonting konstigt inuti honom själv. Dom blev sen Nordiska mästare. Tryggve kom aldrig över det. Han var från Solgårdarna så det var väl inte bara det. Han gick ut ensam på havet i en liten öppen båt. Han hittades miltals från båten uppsvälld långt senare.

Lennart

En plats att finnas på. 

Min präst till konfirmationen var fet och rödplufsig. Han hade en favorit som han brukade krama. En liten trind kille. Jag fick höra att han en gång hade ertappats med två småkillar i sitt badkar. Han blev också min lärare i religion i skolan på högstadiet. Han gjorde tydliga närmanden till mig. Jag tyckte att han var äcklig och visade det. Han gav mig min första och enda kvarsittning under skoltiden. Skälet var ”fniss under kristendomslektion”. Han sänkte mitt betyg från fem till tre. Jag hade en liknande konflikt med en kvinnlig lärare. Svenska var mitt paradämne. Min tidigare lärare som var författare hade uppmanat mig att välja samma bana. Han gav mig fem i betyg. Gun älskade mig. Hon var storbarmad i medelåldern. Ogift. Hon hade stora läppar och stor mun. Läppstiftet färgade alltid av sig på tänderna. Hon hängde sig över mig så ofta hon kunde. Jag kände hennes tunga bröst mot min nacke och kände hennes flåsande andedräkt runt mig. Hon kände säkert att jag tyckte lika illa om henne som hon tyckte om mig. Hon sänkte mitt betyg till tre.  

Lennart bodde på min gata. Han var utstött och mobbad. Han levde ensam med sin ängsliga överbeskyddande mamma. Tommy och jag bestämde oss för att ge honom en plats att finnas på. Tommy var liksom jag en cool kille. Hans föräldrar var speciella. Pappan var bilhandlare och sålde mercedesbilar. Han pratade med oss om tjejer. Tommy och jag tog med Lennart på allt vi kunde. Vi lyssnade på musik tillsammans och var med honom. En natt hade han hängt sig. Han hängde i en krok i köket. Det var ett hårt slag. Musikklassen var på turné till Norge. Vi skulle framföra sånger ur operetten Vita Hästen. När vi kom till strofen ”Kanske förlåter du mig när du hör att jag älskar dig”, vände hon sig om och såg mig in i ögonen. Gunilla. Den nätta och vackra. Gunilla kom in i mitt rum. Vi låg med varandra. Det var första gången för mig men inte för henne. Hon var ihop med Bengt, en äldre farlig kille. Hon hade gjort en abort i sjätte månaden med honom som ”pappa”. Han var hotfull mot mig. Gunilla och jag älskade överallt. Hon lärde mig allt vad en kvinna vill ha. Vi drunknade i varandra. En gång var vi högst upp på Ramberget. Jag lämnade henne utan att alls veta varför jag gjorde slut.

Sprätten

Lärarsprätten.  

Vid tågen mot Eriksberg låg en liten tågstation för personalen nära staketet åt vårt håll. Det var nära där Olle bodde. Det var alltid olåst. Där var varmt även på vintern. En gång följde Majsan med dit. Hon kramades med Olle som var större än oss och färdig man. Dom sa till oss att gå. Det gjorde ont. Majsan och jag träffades på fester men hon kramades aldrig med mig. Maris pappa var föreståndare på sjömansgården, och hade varit svensk mästare på hundra meter. Maris bror tränade i Brasilien. Pappan var gympalärare och hade mig det året jag skulle bli Göteborgsmästare på långdistanslöpning. Före en tävling drog jag mig alltid undan och gick in i mig själv. Jag gjorde lite snabba starter och stretchade. Framförallt laddade jag mentalt.   

Eftersom jag var skolans hopp fick han för sig att ”värma upp mig”. Han förstörde min uppladdning helt och hade mig till att springa mig helt slut. Vansinnigt alldeles före start av ett långlopp. Näst bäst från skolan var Bosse. I uttagningen på skolan sprang vi långa banan i Krokängsparken. Efter halva loppet tog jag täten. Den sista biten var en rätt brant uppförsbacke och jag hörde hela tiden Bosses steg bakom mig. Vi hade sprungit oerhört fort. Det skrek av smärta i min kropp. Jag vann. En sekund efter mig kom Bosse. Han tränade löpning och ville verkligen vinna. Min tid var 4 min. 28 sek. Skolrekord. Bäst genom tiderna. 
 
Distriktsmästerskapet gick i Slottskogen. Jag var trött när jag startade och helt ofokuserad. Vad visste lärarsprätten om långdistans och individuella skillnader i uppladdningen. Han var helt självupptagen. En sadist som slog de elever som gjorde något fel enligt honom. Också flirtade han med tjejerna och trodde att han var en ungdomlig snygging. Jag försökte springa som jag brukade. Det var en massa startande. När det var tre hundra meter kvar i krönet av sista backen tog jag täten och tänkte hålla den i utförslöpan mot mål. När det planade ut på gräsmattan hundra meter från mål var kroppen slut. Jag vacklade i mål som elva. Bosse kom fyra. Ett normalt resultat för honom tror jag. Jag tog mig samman och kramade om honom. Sprätten gav mig inte en blick.

Dikt

Nobody wants me. 

Det var min första fjällresa. I bussen fanns elever från min skola och elever från Rävlanda. ”I´m a singel girl. Nobody wants me and nobody takes the time to go slowly”. Jag satt invid fönstret och tittade ut I en svart skog som dånade förbi utanför bussens fönster. Det var en flicka på andra sidan i bussen som lyssnade på radio. Hon var söt. Liten, spröd med ljust hår och blåa ögon. Det var tomt bredvid mig på ytterplatsen mot gången. Hon kom och satte sig bredvid mig. ”I´m a lonely girl”. Det var en vacker låt. På hemresan hade jag förstås glömt henne. Det hade gått en hel vecka. Jag satt bredvid Gitte. Hon var mörk, lång och vacker. Vi var tillsammans. Flickan från Rävlanda satt längre bak, Hon grät. En papperslapp skickades fram. Hon hade skrivit en dikt om hur mycket hon älskade mig. Vad skulle jag göra. Om jag ändå hade kunnat stoppa den lilla i fickan och ta med henne hem. Jag såg henne aldrig mer.

Singel girl

Gymnasium

Nytt Gymnasium.  

Aschebergsskolans aula var full med föräldrar. Ett nytt gymnasium skulle startas. Experimentgymnasiet. En demokratisk skola. Jag började i tvåan. De äldsta startade i trean. Allt övergripande beslutades på stormöten. Vi satt på golvet i dramasalen som var lika stor som gympasalen. Det pratades i det oändliga. Vissa ville nog bara höra sin egen röst, tänkte jag. Anita G. var en av dom som pratade mest men hon sa oftast rätt vettiga saker på sitt lite speciella sätt med sammanbitna tänder och nån slags lätt visslande läspning. Hon var inte lika sammanbiten och rasande som Afzelius, men ändå. När dom gått sitt år hörde jag till de gamla. Stormötena var inte lika sanslösa längre. Vi i nästa generation var nog lite trötta på det egenkära tjafsandet utan slut och utan andra mål än att få höra sig själv inför publik.   

Elevernas föräldrar var professorer, företagsledare och akademiker allmänt. Jag läste filosofi i en liten studiegrupp på åtta elever. När vi var klara fick vi veta våra betyg. Läraren, Thomas frågade om vi hade några invändningar. Anders begärde ordet. Hans pappa var professor. ”Jag är inte nöjd med en fyra. Jag är värd en femma”, sa han. ”Om någon här är värd en femma så är det Tom”, sa Thomas. Efteråt sa han till mig att göra ett fördjupningsarbete, så skulle jag få en femma. Det var stort. Anders var mycket smart. Hans pappa var professor inom litteratur. Jag var tydligen bäst. I ett ämne som filosofi t.o.m. Jag var inte van att armbåga mig fram i skolan. Hade jag någonting som var så särskilt i mig själv. Någonting som märktes fast jag var en katt bland hermelinerna. Min pappa var ju bara en simpel målare. En plankstrykare från Bohuslän. Den sommaren läste jag Nitches Zaratustra. Jag skrev ett mycket bra arbete tror jag. Efter sommaren fick jag veta att Thomas slutat på skolan och min fyra var inskriven i betygsboken.
 
Siwert var flera år äldre. ”Du som skall bli psykolog kan väl lyssna på mig och säga vad du tänker”. Jag lyssnade på honom och han pratade. Hans tjej gick också på Experimentgymnasiet, fast årskursen under. När Siwert var klar frågade han vad jag tänkte. ”Ja det låter ju inte så bra. I mina öron låter det rätt schizofrent hur du tänker” svarade jag. Siwert gick. Nästa vecka hade han skjutit sig. Jag skulle aldrig mer säga en sådan sak till någon. Det var fest hos Bertil Goldberg i Annedal. Bertil spelade i Nynningen och det var alltid fullt med kulturvänstern på hans fester. Nationalteatern var där. Kjell Dabrowski var där. Då jobbade han på lokalradion. Sen flyttade han till Stockholm, gick regiutbildningen och gifte sig med Stina. Vi var där, Ragnar Strömberg och jag. 
 
På gatan utanför mötte vi Anita G. Vi pratade halva natten. Jag gick ensam hem i natten när vi skiljts. Jag bodde i en etta med dass på gården. Haga Nygatan 16. Lägenheten kostade 90 kr mån. Jag hade den i andra hand efter Clas Hake. Hake hade lämnat ett konstverk efter sig. Det var en plastkub som fungerade som kaffebord. Inuti fanns en trädgårdsslang målad i grälla färger. Det var oerhört fult. Totta Näslund bodde på Haga Östergata. På den lilla pubben ”Hans och Greta”, i hörnet mot Hagakyrkan Brukade Ulf Dageby vara trubadur. Det var innan Nationalteatern kommit igång på riktigt. Snett emot min lägenhet låg en porrklubb. Jag var förstås nyfiken. Jag gick dit sent en kväll efter ett besök på ”Vickan”. Restaurang Victoria. Flickorna dansade på en liten scen. En ung söt tjej kom upp och dansade. Jag tittade på henne. När hon dansat klart kom hon fram till mig. ”Vill du komma upp på rummet”. Jag hade inte mycket pengar och ville inte heller betala för något jag kunde få utan att betala, även om det var ganska spännande. 
 
Några dagar senare mötte jag henne på gatan. ”Hej, du kan få det gratis om du vill”. Jag blev glad men tackade nej. Ett tag bodde jag i Gårda tillsammans med Tomas och Moje. Moje var uppväxt på barnhem. Som tonåring var han mycket hemma hos Niklas Anderberg . Niklas pappa hette Bengt. Han var en alkoholiserad men firad författare. Niklas mamma var keramiker. Dom hade en stor ateljélägenhet i Biskopsgården. Niklas var smart men jag kände mig aldrig riktigt bekväm med honom. Jag tror att det var någon slags konkurrens. Vid ett tillfälle kom någon med en liten knubbig engelsman och bad att han skulle få bo några dagar hos oss i Lägenheten i Gårda. Visst. Han stannade kvar oändligt länge. Han bara åt och åt, men hade inga pengar. En dag när han inte var hemma köpte vi ingredienser till pannkakor. Tomas var kocken. När allt var stekt och en stor hög låg på bordet satte vi oss och grep våra gafflar. Äntligen. Precis då öppnades dörren. ”Wow! Pannkakes”!

Minnena

Minnena. 

Tom tänkte tillbaka. Han har mycket minnen av sin bror. Av sin Pappa också. Sin Mamma har han få minnen av. Sin syster likaså. Ett minne av Mamma, är när de satt i en glänta åt Rudalen till. De hade varit i godisaffären, på vägen ut. Han köpte sina lösa druvor som vanligt. Mamma köpte en damtidning. De gick till utkanten av skogen. Ängar öppnade sig ner mot där ishallar och fotbollsplaner, ligger nu. Då var det bara fält. Gräs och ängsblommor bredde ut sig så långt ögat nådde. En smal kant av skog, avgränsade mot en blå himmel. Mamma läste i sin tidning. Tom klättrade i de låga tallarna. Träden var inbjudande till klättring, här framme mot ängen. Han utforskade berget. Mamma var inne i sin tidning. Plötsligt såg han något ovanligt. Genomskinligt berg stack upp ur bergsgrunden. Kanske kvarts. Det var likadant som i fönstren, på kaminen i Floda. Han bröt loss några skivor. De var nästan genomskinliga. Ljus tog sig i alla fall igenom. Längre bort fanns vit kristallisk sten. 
 
Ett bygge var påbörjat vid ängen. Tom minns när han var i Floda med storasyster. Mamma var på en husmorsresa till Skåne. Mormor var i huset. Hon sov som vanligt i vardagsrummet, på första våningen. Han och hans syster, där uppe, i sovrummet. Syster och han, låg i sängarna vid fönstret. Kökssoffan behövdes inte nu. Varje kväll sa syster att hon skulle gå ut en liten stund. Hon skulle strax vara tillbaks. Hon kom aldrig. Han grät sig till sömns. Mormor var inget stöd. Hon var alltid arg. Han eldade i den lilla kaminen. Det var en tröst. Han lade in små fina pinnar. De hade han och brodern huggit sommaren innan. Det var inget roligt att göra raketer, när brodern inte var med. Utanför rummet var det kallt. Där fanns en klädgarderob, som han aldrig vågade titta in i. Där fanns malar hade Mamma sagt. Mormor träffade en man. Han hette Emil, och var timmerman, till sjöss. De hade träffats på annons trodde Tom. ”Nej, de har träffats på annat sätt”, sa syster. Hon var första barn och satt alltid inne med facit. Kaminen hade fyra små fönster. Det var inte glas, utan små skivor av en bergart. Det syntes igenom, hur elden muntert flammade. I kväll kommer syster hem, tänkte han. Hon kom aldrig. En gång gick han gråtande ned till Mormor. Hon var arg. Han gick ledsen tillbaks upp. 
 
Det var främmande för honom, att vara ensam. Han hade ju alltid sin bror, och Mamma och Pappa nära. När han drömde hemska drömmar, sprang han till föräldrarna. Pappa var ofta vaken. Då kröp han ned hos honom. Hans Mamma och Pappa grälade alltid på kvällen. Det var när de lagt sig. Han hörde det varje natt. Han längtade bort, till när Pappa och han var ute för sig själva. Det var trevligt om brodern var med. Tyvärr var Mamma också oftast med då. Skogen bakom berget, där han och Mamma satt, när hon läste sin damtidning, var liten. Mamma var glad när hon läste i sin tidning. Det gjorde honom lycklig. Han visste inget annat tillfälle när Mamma var glad. Hans Mamma hade migrän. Nästan alltid. Då låg hon i sängen, och sa inget. Det var så hela hans barndom, och uppväxt. På andra sidan den lilla skogen, från Ruddalens håll, fanns en lekpark. Det var en sådan där, där vuxna tanter arbetade. De hade ett litet hus, fyllt med roliga saker att leka med. Man lånade sakerna en stund, och lämnade tillbaks dem sedan. Det bästa han visste var små kärror, man kunde ligga på, och sparka sig fram. Skogen var fylld av stigar. Han sparkade sig fram längs stigarna. Marken var fylld av harsyra. Tre ljusgröna blad, på en liten stjälk. Ibland var det fyra blad. Det betydde tur. De smakade syrligt och gott. Han åt massor. I huset fanns också käglor, krocketspel, och mycket annat. Han älskade lekstugan. 
 
I Floda fanns Emil. Han var snäll. Inte alls så där arg, som Mormor alltid var. Hon är ledsen, för att Morfar Sidor lämnade henne, tänkte han. Hon hade bipolär sjukdom, sa syster, när de var stora, och syster blivit läkare. I skogen växte blåbär och lingon. Pappa kom upp på sin moped. Pappa och han plockade kantareller och bär i skogen. När Mamma kom hem från husmorsresan var hon extatiskt glad. Hon berättade i timmar, om hur hon haft det. Hon frågade inte hur han haft det. Sedan berättade hon om prinsen Carl-Gustav. Hon hade läst i tidningen om honom. Hon visste precis hur hans sommar varit. Hon hade en damtidning med sig. Pappa gjorde mat. Det var makrill med färsk potatis. Det tyckte Mamma om visste han. Särskilt stekt makrill. Hon läste i sin tidning. När vi ätit fick hon migrän. Hon gick och lade sig. Vi skulle inte störa. Tom gick till lekstugan. Det var stängt. Klockan var mycket. Han gick sakta hem. Han tänkte på sin bror. På vägen hem dök Janne upp. Det var hans bästis. De gick hem till Janne, och lyssnade på musik. Det var ”gamle svarten”. Jannes syster var där. Hon som han älskade. Tom var ändå inte glad. Han kände sig tom inuti. Han förstod inte varför.

Sommar

Sommar. 
 
Det var sommar. Snart mitten på juli. Det var soligt, och varmt. Tom hade sovit en stund. Klockan var snart ett. Minnena var slut. Så var också fantasierna. Han hade ringt sin Mamma för några dagar sedan. Klockan var nio och trettio. ”Varför ringer du så tidigt, och varför ringer du så ofta”, sa Hans Mamma. Han hade ringt fyra gånger senaste månaden. ”Hemtjänsten kommer strax. Vad vill du nu”, frågade Mamma. ”Jag har inte tid att prata”, sa hon. ”Jag undrar bara vad Morbror Klas hette i efternamn, sa han. ”Jag har inte tid nu”, sa Mamma. Efteråt kände han ett behov av att prata om Mamma. Hans syster var i Italien. Brodern var svår att prata med, om sådant här. Wilmer ringde. ”Jag kommer en halvtimma tidigare idag”, sa han. Tom behövde mer saft. Den går åt snabbt i värmen. Saft är Hans enda last. Saft i plastflaska, tänkte han. Det går inte att hitta Margareta Larsdotters födelseuppgifter. Han googlar förgäves. Det verkar som ingen vet. Lena sa häromdagen, att det nog var längtan efter Mammas kärlek, som fick honom att vilja vara bäst på allting. ”Be a winner, hade Mamma sagt”. Det var hans minne. Det var säkert en efterkonstruktion. 
 
Han minns när han var ny i klassen, på Bräckeskolan. Han tänker också på något som hände i Frölunda, före flytten. Han var ute med broderns vänner, i skogen där Högsbo nu ligger. En pojke hade ett pumpgevär. Det är ett luftgevär, som man pumpar upp styrkan i. Pojken sköt en björktrast. Den föll till marken död. ”Det är ett bra gevär”, sa pojken. Hans bror hade ett vanligt luftgevär. Det var inte lika starkt. De hade två gevär. Gömda på vinden. Han vågade aldrig ta ett gevär själv. Han var nog för liten. Broderns vänner var alltid minst fyra år äldre än honom. Han fick vara med. De byggde kojor i skogen. Det byggdes mycket i Frölunda och Högsbo då. Det var spännande att ge sig in på byggen. På kvällen var det tomt där. De var rädda ändå. Plankor, bräder, skivor, och lemmar var bytet. Det var en enorm rikedom, att komma över virke. Särskilt skivor var värdefullt. Det var skivor i pressat och limmat träspån. De isolerade hyddan så väl. Ibland byggde de kojor helt i skivor. Allt de behövde var en såg och spik. Spik fanns på byggena. Ibland även sågar. En gång gjorde de en hydda i en låg fura. Den låg helt nära en sjö. Det var i Högsbo, innan det var byggt där. De badade i sjön. 

Nu är klockan tretton och fyrtio. Konstigt att Wilmer inte kommer. Nervöst. Kommer jag att orka gå nu? I värmen. Han spelade handboll på skolgården, i Bräcke. Han ville visa sig som ny, från sin bästa sida. Han spelade handboll i klubb redan. Handboll var nog hans bästa sport. Tillsammans med fotboll, löpning, och all annan friidrott. Han öste in mål. Magistern berömde honom. Det var som det skulle vara. Han hade gått med i Färjenäs. Det var för fotbollens skull. På den tiden hade man inte vinterträning. På vintern spelade man handboll. han var kantspringare. Det var inte bästa platsen. Därifrån gjorde man inte många mål. Plötsligt i en match mot Warta, förändrades allt. Det kom bara av sig själv. Warta var bästa laget i serien. Bättre än HEIM, Redbergslid, och Sävehof. Målvakt var en klasskamrat. I den matchen gick han in i mitten. Han fick passningar, och gjorde åtta mål. De hämtade upp i andra halvlek och vann matchen. Hans kompis i Wartas mål, var chockad. Han var snabb på fotbollsplanen. Han kom med i skolans stafettlag, men var aldrig bäst. Inte ens nära. Hans gren var långdistans. I sjätte klass slog han skolrekord. De sprang genom Krokängsparken. Hans klasskamrat, Bosse, kom en sekund efter honom. Bosses tid skulle också varit skolrekord. 

I tredje klass hoppade han en och tjugo i höjd. Det var bra, men han lärde sig aldrig det moderna sättet att hoppa. Så han blev inte bra sedan. De hoppade stavhopp hemma vid. De hoppade med björkslanor. Det var roligt. Brännboll var också roligt. Han slog längs marken, så det blev aldrig lyror. Bäst bland flickorna var vackra Mari. Hennes bror tränade i Brasilien. Pappan hade varit svensk mästare på hundra meter. När han var trettiofyra år gjorde han comeback i Lundens fotbollslag. De låg i division fyra. Hans systers pojkvän var med där. Han var också på gränsen till för gammal, men inte som honom. Han var lite stjärna. På första träningen var de utanför Härlandas fängelse. Där låg en gräsplan de fick träna på. Han spelade som han var van. Längst upp på topp och öste in mål. Tio blev det. Han fick mycket uppmärksamhet. Vid nästa träning frågade en kille som inte varit med på träningen. Han var mittback. ”Var spelar du i laget?” På topp svarade han. Han drog en suck av lättnad. Hans plats var alltså inte hotad. Sedan fick han veta att de tränade fem dagar i veckan, plus match. Tränaren sade. ”När jag spelade i allsvenskan, Norrköping, för tio år sedan, tränade vi mindre än vad Lunden gör idag. Hans motivation sjönk. Han blev dålig på spelet, och straffade ut sig. Han slutade efter ett halvår. Han hade lärt sig hur det känns att vara dålig. Wilmer kom. Han skulle fixa mailen på Toms mobil. De glömde det. "Undrar om jag kan", tänkte han? Mitt självförtroende är inte som när jag var ung. Beror det på Mamma eller på Lunden?

Bad

Bad. 

Igår var Tom hemma hos sin dotter Eva. Han sov längre än vanligt. Efter frukosten grep han sina vandringsstavar. Klockan var då sju och trettio. Han gick sin vanliga slinga. Det var redan mycket varmt. Han han runt. Klockan åtta stod Wilmer i dörren. De pratade om ditt och datt. Wilmer hjälpte till att sätta en plastpåse med vatten runt blommorna, som Tom hade köpt dagen före. Eva uppskattar blommor. Taxin kom åtta och trettio, som avtalat. Han satte sig i framsätet. ”Betalningen tar vi på färjan”, sa föraren. ”OK, jag har kort”, svarade han. Automatväxlad Volvo. Fruktansvärt bra. Tyst. Växlar utan att det känns, och väldigt snygg invändigt. ”Är det en bra bil”, frågade han. Det känns alltid bättre att prata något. Bilen susade in till Braeborg på en kvart. Sedan Dingstadstunneln, och vidare på leden, mot Särholmen. ”Skall du till Solö”, frågade föraren. Han visste. På färjan öppnade han rutorna. Det fläktade något. Värmen var tryckande. Han slog in sin kod. Alltid osäker på koden. Nu är det ingen förare som protesterar mot kort. Annat var det för bara ett år sedan. 
 
Snart var de framme vid huset. Eva öppnade omedelbart, när han knackade. De kramades. ”Jag älskar verkligen min lilla dotter”, tänkte han. Hon tog blommorna. Beskar, och satte dem i vatten. Barnen, Alex och Sara kom. De tittade på honom. Den lilla Sara lite reserverat. Hon fyller tre år om en månad. Alex blir sex till hösten. Eva bjöd på kaffe och smörgås. Smörgås med ost. Underbart gott. Sara hämtade en bok. Hennes böcker är hårda blad i. Vackra färger, och lite text. ”Haren skuttar”, och sådant. De sitter i trädgården. Han i en stol. Eva med barnen i en hängmatta. Ett barn på varje sida. Vilken underbar bild. De försvinner nästan i hängmattan. Den är bara av tyg. Alex klättrar upp i sin trädkoja. Sara kan själv gå ur hängmattan. Hon plockar röda vinbär och äter. Barnen är vansinnigt söta. Det är Eva också. Till lunch serverar Eva sill och potatis. Barnen äter korv, och ketchup. ”Skall vi bada”, frågar Eva. Ingmar slutar tidigare idag. Det är hans sista dag på jobbet. Han kan handla makrill på vägen, så åker vi och badar direkt när han kommer. Barnen badar redan. De har en liten swimmingpool. Vattnet är solvarmt och skönt. Sara gråter. Av misstag hällde Alex vatten över hennes huvud. 
 
Han sitter ute i solen. Ljung täcker berget utanför tomten. Den lyser rosa. Trädgården prunkar av blommor. Närmast står en gammaldags buske med skära rosor. Det doftar underbart. I var sin spann har barnen potatis. Det har ordnats på dagis. Blasten har börjat vissna. Snart är det dags att skörda. Sara vattnar frenetiskt. Ingmar dyker upp. Han har en röd Volvo. Eva har en liten röd, något. Ingmar går metodiskt tillväga. I garaget finns en lufttryckspump. En stor simring blåses upp. En badmadrass, i tunn plast. Liknar lite min barndoms första. Två jättestora väskor packas fulla med handukar, leksaker, spänner och spadar, fika, och koppar osv. Hur skall det få plats i bilen? På något underligt sätt får allting plats. Sara sitter i barnstol i framsätet. Alex i baksätet, till höger. Eva i mitten bak. Även han får plats.  Bak till vänster. Bakom Ingmar. Vindrutorna är öppna. ”Hoppas det inte blir åska”, säger Eva. Värmen är tryckande. Ingmar kör kors och tvärs på små gator, över ön. Till slut är de framme. Parkeringen är full. Ingmar kör fram, och släpper av de andra. Eva bär stora väskor. Ingmar kommer sedan med simring och övrigt. Det är feststämning. Ungdomar spelar vollyboll, och fotboll. Det är strandparty, med människor i massor. 
 
”Här finns ett handikappbad”, säger Eva. Han håller sig upprätt i värmen. De går ned mot stranden. Eva sätter ned väskorna på sanden. Hon breder ut handdukar, och underlag. Sanden är grågul och finkornig. Han har aldrig suttit på en strand tidigare. Han har alltid varit rädd för sand som fastnar på fötter, och allt. Han har lånat badbyxor av Ingmar. Röda. Han sitter alltid i gräset ovanför en strand. Han får en handduk. Det är fullt med folk över allt. Han lyckas ta av sig shortsen, och byta till badbyxor, utan att någon skandal inträffar. De har ett berg intill sig. Där finns en avsats i lagom höjd att sitta på. Han slipper att sitta i sanden. Det är overkligt varmt. Solen skiner. Det är inga moln på himmelen. Han tar några steg framåt. ”Jag badar här vid stranden”, säger han. Det är vingligt. Små stenar sticker upp. Grönt grums växer på bottnen. Han tar sig ut till knähögt vatten. Han lägger sig ned. Det svalkar skönt. Han tar några simtag. Han går upp och tillbaks till sin plats. Eva bjuder på fika. Kaffe med kanelbullar. Han tackar nej till vatten. ”Nu skall jag bada”, säger Eva. Vill du följa med Tom. Dit ut, till det djupa. Han tar sig ut sakta men säkert. Han håller sig i räcket. Därute tar han sig steg för steg ned i vattnet. ”Här växer inget grums”, säger Eva. Han sänker sig ned i vattnet. Eva simmar längre ut. Han ser henne hela tiden. Vattnet svalkar så skönt. Han känner hur mycket han älskar”, sin lilla Eva. Halva dagen har gått. De går tillsammans tillbaks till platsen i sanden.

Fjortonde

Fredagar.  

Var fjortonde dag är min dotter Eva, ledig från sitt arbete. Det är på fredagar. Hon arbetar på gymnasiet. Det är roligt att hon har nästan samma jobb, som jag hade. Jag var ju upphandlare inom Vuxenutbildningen, i Braeborg. Hon bjuder mig till hennes hem på Ockerö då. Jag åker färdtjänst nu för tiden. Jag har fått beviljat specifikt, att resa till henne. Med vanlig färdtjänst får man bara resa till en kommun, utanför Lyrums kommun, där jag bor. Jag måste beställa riksfärdtjänst, senast fyra dagar före resan. Jag beställer resa hemifrån åtta och trettio. Hemresa tjugo och nollfem. Det passar med färjan. Jag åker till Lilla Särholmen. Där går en färja över till Ockerö. Skall man åka till Slangö så blir det en färja till. Först åker man till Honö. Bro till Ockerö. Bro till Halsö, och vidare till Byrö. Nu skall jag bara till Ockerö. Jag betalar alltid med kort i taxin. Färdtjänst innebär taxi. För ett år sedan krånglade vissa förare, med kortbetalning. Nu går det lätt. Resan tar drygt en timma.

Jag bjuder familjen på middag. Förut när jag körde bil själv, var det enkelt. Nu får Eva köra ner, till Ockeröhamnen åt öster. Där ligger fiskaffären. Det är en väldigt bra fiskaffär, med mycket fisk och många delikatesser. När jag körde bil själv, köpte jag blommor hemma, och hade med mig. Hon blev glad för blommorna. Jag köpte oftast kummel, min favoritfisk. Ett kilo så det räckte till lunch nästa dag. Räkor, kräftor, Ibland brödkakor och krabba till kvällen. Stekt inlagt sill, och rökt makrill, eller rökt sill. En påse med färska King Edvard potatis. Någon gång ål. Kanske bröd, och ost. Ibland ägg, eller tomater. Krabborna och kräftorna, var kokta i dill. Tillbaks leker Alex ivrigt. Han plockar fram, nästan allt han har. Senast hade han en leksak med ett hus där små bilar, körde ringlande vägar ner. Alex kastar saker ut i rummet. Det får han inte göra när föräldrarna år med. Nu har jag börjat samla in själv, och jag säger, till Alex, att vi skall städa. Det fungerar. Vi gick ut i vardagsrummet. Alex hade många böcker med sig. Sara kröp intill, på andra sidan. Hon ville att vi skulle läsa böckerna för små. Hennes böcker var ofta blädderböcker i tjock papp. Hon tryckte sig tätt intill. Efter en stund läste jag Alex böcker. De var mer vanliga i konstruktionen. Han kröp också intill. 
 
Då var det tid att gå ut, tyckte Eva. Först åt vi lite bröd med smör och pålägg. Det var underbart gott. Ovanligt gott bröd. Surdegsbröd. Jag äter ju aldrig bröd hemma. Min syster har läst i läkartidningen, att man kan tåla gluten dåligt, utan att det är mätbart. Det kan även ge psykiska problem. Min bror tål inte gluten, så det finns i släkten. När barnen var mindre, köpte jag kläder till deras födelsedagar. Nu har jag ingen fantasi längre. Eva får pengar, att köpa för. När alla var klädda, gick vi ut trädgårdsvägen. Föräldrarna har byggt en fin lekkoja åt barnen. Vi skulle gå till lekplatsen. Eva tog mig under armen. Hon ser mig mer som jag är, än vad Robert, min son, gör. Vi gick en god bit över gatorna. Äntligen framme. VI sparkade boll. Jag var målvakt. Jag kan ju inte springa.  Sedan åkte barnen rutschkana, och det gick bra, även för lilla Sara. Hon är ju bara två år. Barnen gungade. Vi knuffade på. Alex hittade en tom plastflaska. Han höll på i minst en timma med flaskan. Först efter en lång stund förstod jag att flaskan var dagens bästa leksak. Vi tog en längre promenad. Vägen ned till vattnet. Där låg båtarna på land. De var översvepta med presenningar. Vissa hade liksom som ett hus över sig. Andra hade bara presenning rakt över. 
 
På land växte tallar långt ner mot viken. Långt gräs blandades med höga violetta blommor. Kanske var det rävsvans. Lupiner i rosa och blått, frodades i uppspolad näring från havet. Blåmusslor, små krabbor, och räkor, gömde sig i tången. Eva, och hennes man Ingmar, hade deras båt i trädgården. Innanför båten fanns en studsmatta. Alex ville visa mig. Lilla Sara också. De studsade och studsade, så länge. I ett träd vid häcken mot grannen, fanns tjocka grenar, som bredde ut sig några meter över marken. Alex Pappa hjälpte honom att bygga en trädkoja. Nu fick barnen två kojor att leka i ute. Trädkojan var i ett äppelträd. Stora röda goda äpplen. Eva hade ett glasat uterum. Hon planterade prydnadsblommor, och grönsaker. I taket slingrade sig druvträd, som trivdes. Eva brukade göra vin på druvorna. Hon har grävt upp ett land på tomten. Där odlar hon potatis. Utanför tomten på berget, täcktes marken av frodig ljung. Jag hjälpte till att laga maten. Jag tvättade potatisen, och skalade lök, och morötter. Taxin kom på pricken. Det blev en lång färd hem. Fylld av intryck, Mycket av barnen, men mest av Eva. Det är ju hon som är min dotter. För alltid.