Din tös

Är det din tös? 

”Ä de di tös Einar?” Vi var på Rammens östsida. En gammal fiskargubbe, tyckte nog att han såg en söt flicka. Han förstod att det var min Pappa. Han förstod inte att håret fått bli längre och längre, i Beatles släptåg. Jag var nog ganska söt som ung. ”Nä, de e mi pöjk”, svarade Pappa. Fiskargubben drog sig snopen tillbaka. Vi gick ut på Sälöfjorden. På den tiden fanns det något som kallades ”dyg”, alltså dyk. Makrillen jagade småsill, som hoppade över vattenytan. Fåglar, måsar och ”gala” (trutar), såg sillen och dök för att fånga och äta. Fåglarna syntes på långt håll. I ett dyk var det bara att kasta ut fiskedrag, och håva in makrill på makrill. Att få 10-20 ”maggela” (makrillar), var inget ovanligt. Ofta fanns det många dyk, med bara några 100 meters mellanrum. Jag minns när jag hälsade på faster Judit, en sommar när jag var liten. Det blev dags för middag. Hon grävde upp potatis ur landet. Sedan gick vi ner till hennes ”ega” (eka) i stora ”abbelvi” (Apelviken). Vi rodde ut några hundra meter. Slängde i fiskedonen, och fick på några minuter fyra ”weddinga” (vitlingar), och två torskar.  

Det var fullt av liv i vattnet. Jag och min bror brukade fånga sandskäddor på det grunda i abbelvi. Vi bara vadade ut en bit. Man såg när en plattfisk rörde sig på bottnen. Det blev en fläkt av damm, där fisken lämnade sin plats. Sedan var det lätt att se den. Nu hade den inte längre sand över sig. Vi drev den in mot stranden, och fångade den till sist, när den försökte fly in i en hålfot. Vi gjorde små dammar på stranden, där vi släppte dem. På kvällen gav vi dem fria. Det fanns också gott om ål, och små horngäddor. Inne vid bryggorna kryllade det av krabbor, i alla storlekar. Fast inte så stora som de krabbor vi äter. Det är en annan sort. I tången fanns tångloppor, och räkor i massor. Runt uddarna ringlade, i miljontals, småräkor, av en särskild sort. De kallas för mysis. När vi blev lite större, och min bror hade akvarium, så fångade han dem. Soltorkade, och hade som mat till akvariefiskarna. Maneterna var inte lika många då som nu. Det som fanns var brännmaneter. Öronmaneter var ganska ovanligt. Ibland simmade man in i en brännmanet. Det gav hemska plågor, i många timmar efteråt. 

Ibland fiskade vi krabbor. Som bete hade vi blåmusslor, som vi plockade längre ut, på det grunda.  Pappa hade lärt oss, hur man öppnar en mussla. Det går att kila in en kniv i musslan. Man skär av den vita muskeln, som håller musslan stängd. När jag blev äldre plockade jag blåmusslor, och stekte dem i smör, vitlök, och vitvin. Med peppar var de mycket goda. Salt behövdes förstås inte. Ute vid Sälö kryllade det av musslor i vattnet. Där var också bra att fiska med kastspö. Vi fick mycket torsk på det sättet. När man fick havslax, var det fest. Där myllrade av trutar, och måsar, i alla varianter. Jag kände igen, vanlig mås, skrattmås, gråtrut, silltrut, och den största, havstrut. Silltrut, och havstrut har svarta vingar. På Sälö fanns också labb. Vi såg ofta hur labben stressade trutar till att kräkas. På nordvästra udden fanns en fyr som var viktig för navigerandet mot Marsstrand. En natt gick en stor segelbåt på grund, mot fyren. Pappa var som alltid, mycket hjälpsam. Båtägaren var helt hjälplös. Pappa band upp båten mot berget nedanför fyren, så att den inte kunde sjunka. Det var ett stort hål i botten på båten. Det var storm. Pappa var fantastisk med sådant där. Den familjen satt bara och darrade medan Pappa räddade båten. 

Nästa morgon kom räddningskryssaren och hämtade båten. Den halvsjönk när den bogserades mot Rörö. En gång satt jag och min bror vid en lägereld på nordöstra sidan av Sälö. Pappa och Mamma kom och gick förbi. De höll varandra i handen. När de gick mot fyren på bergets topp, blev de siluetter för oss. De kysstes. Jag blev oerhört lycklig.  På samma plats satt Agnes och jag, några år senare. Vi kysstes, och jag var så lycklig. Vid Sälö ligger båten väl skyddat. På södra sidan finns två små öar utanför. En smal ränna löper mellan Sälö, och de små öarna. Där långt inne är grunt. Min Pappas båt, en motorbåt i mahognyträ, flöt väldigt högt. Det var så min Pappa valde båt. Den skulle gå så grunt som möjligt, så att de mest skyddade naturhamnarna, var möjliga. Agnes och jag hade segelbåt. Vi fick lägga oss längre ut. Till skillnad mot Pappa hade vi en radio, och lyssnade varje dag på vädret. Vi fick flytta oss i olika väderstreck. Det gick ganska bra, men jag förstod Pappa mer och mer. Där fanns ruiner. ”Her har di slebat, och her har di gått”, skulle Pappa ha sagt. Han hade alltid något att säga. ”Ne, de ä ingen tös, de ä mi pöjk”.

Fängelse

Vapenvägran.

År nittonhundra sjuttiotre dömdes jag till en månads fängelse för ”rymning” från militärtjänsten. Straffet skulle avtjänas på Västergården i Dalsland. En öppen anstalt. 

Vid min första intervju för vapenvägran ställdes jag inför den obligatoriska samvetsfrågan. ”Vad gör du om du står i en folksamling med ett vapen i handen och en vettvilling börjar skjuta ner människor runt dig”? Jag svarade så sanningsenligt jag kunde, att det vet jag inte, och jag har aldrig varit i en sådan situation. Tidigare hade jag sagt att jag är principiellt emot krig som är en katastrof för människor och miljö, ett slöseri med resurser i en fattig värld och en ineffektiv lösning av konflikter. Nedrustning är vägen mot hållbar fred och utveckling. Jag fick förstås avslag på min ansökan. Mitt svar på nödvärnsfrågan var otillräckligt. Jag fick en ny inkallelseorder. Det var på sommaren och eftersom Agnes och jag seglade hela sommaren så såg jag aldrig brevet. När jag ringde Peter, min bror, fick jag veta att polisen knackat dörr och letat efter mig. Jag begrep vad det kunde handla om. En morgon utanför Orust vaknade vi av ett konstigt ljud i luften. En helikopter cirklade över oss helt nära. Är dom galna? Är jag så viktig? Nästa dag hörde vi på radion att en kvinna drunknat utanför Orust och flöt någonstans i vattnet. Trots intensiv helikopterspaning på platsen hade kroppen inte kunnat hittas. Väl hemma tog jag mig in till polishuset och sträckte fram händerna. Jag fick inga handbojor men blev förhörd av en äldre snäll manlig polis. ”Du är en fin kille”, avslutade han med att säga. Sedan blev jag kallad till förhör och dömdes till en månads fängelse för ”rymning”. Straffet skulle avtjänas på Västergården i Dalsland.

Ett fängelse är ett samhälle i miniatyr. Det råder en sträng hierarki mellan fångarna (folket) som är helt separerade från personalen (överklassen) som befinner sig i en annan värld. Fängelsedirektören (regeringen) är Gud. På Västergården fanns ett antal rattfyllerister, ett antal riktiga kriminella, och tre värnpliktsvägrare. Första dagarna delade jag rum med två fyllerister och en kriminell. Dom spelade kort. Det rådde tristes och luktade andlig fattigdom och brist på mening. Alla skulle utföra någon slags arbete. Det var köksarbete, städning tvätt osv. Sen fanns det också ett arbetslag för skogsarbete. Jag fick arbeta i skogen. Snön låg vit och tung mellan granarna. Vi hade med oss picknick och på rasterna gjorde vi lägereld att värma oss vid medan vi åt våra mackor och drack vårt kaffe. Det var stilla och vackert i skogen. Jag tänkte ofta på Dan Andersson och i vilken miljö han hade vuxit upp i. Det kändes skönt i kroppen med tungt fysiskt arbete för en frisk och stark ung man. Efter en vecka hade jag lärt mig allt jag kunde lära om skogsarbete, Det var vackert att se en hög fura falla och att få den exakt dit man ville, men nu kunde jag det. Jag gick till fängelsedirektören, som var en kvinna, och sa att jag inte behövde någon sysselsättning mer. Jag läste ju vid Universitet och hade med mig litteratur som gott skulle räcka tiden ut. ”Det går inte”, svarade hon. ”Du skulle ha sökt innan”. ”Men Herregud, det spelar väl ingen roll. Jag visste inte att man måste ansöka innan. Nu står jag här och är klar att börja läsa”. ”Då blir det arbetsvägran, och du förflyttas till Kumla eller någon annan sluten anstalt”.

Jag och de två andra värnpliktsvägrarna lärde känna varandra och umgicks flitigt. Vi pratade om allt som var viktigt. Politik, musik, konst, litteratur, filosofi, osv. Vi spelade alla och hade med oss var sin gitarr. Vi började repa in visor och låtar som vi sen framförde vid lämpliga tillfällen för de andra fångarna och personalen i samlingsrummet Det blev populärt och uppskattat. Vi hade bara hård konkurrens från de kristna körer som besökte oss regelbundet. Då var alltid salen bänkad till sista plats. Körledarna och körmedlemmarna verkade inte förstå varför de var så uppskattade. ”Sjunger vi så bra”, verkade de tänka. Det var oskuldsfullt och rörande. I själva verket tror jag att inte någon av fångarna ens märkte att de sjöng. Vi tittade bara. I ett fängelse finns inga kvinnor. Det kändes i varje fiber av kroppen rätt snart. Tanterna i köket hade passerat fertil ålder och det sände inga signaler till normala unga män. Nu fanns de där. Nästan så vi kunde ta på dem. Kulörta flickor och kvinnor i alla varianter. De log och tindrade i ögonen när vi jublade och klappade i händerna. Gör man så till religiösa sånger? Vi gjorde det, på fängelset och det var helt ok. Tänk om de vetat. Eller så begrep de mycket väl vad våra våta drömmer skulle handla om de närmsta nätterna.

Pingis är en av de få sunda fritidssysslor som erbjuds på ett fängelse. Det var före gymmens tid. Kanske för att det var det enda man kunde göra så gav det en enorm status att vara duktig på det. Anders, en vapenvägrare, och jag var bäst. Vi var etta och tvåa i det fängelselag som representerade Västergården i kamp mot andra fängelser. Också kunde man spela schack. Det tycker jag ju om men på fängelset fanns inget motstånd värt namnet. Slutligen fanns det något som hade högre status än något annat. Det var att revoltera, bryta mot och strunta i fängelsets regler och rutiner. Stenmark stod på sin höjdpunkt då. Efter lunchen kunde alla fångar och all personal bänka sig framför TV:n för att se Ingmar åka. När arbetsklockan ringde reste sig alla och gick, även om Ingmar inte hunnit starta än. Det var molokna och missnöjda män som lommade ut. Bara jag satt kvar.

”Du förstör moralen här på Västergården med din arbetsvägran”, sa fängelsedirektören. Hon var arg. Hon hotade. Hon bönade och bad. Personalen gjorde lika dant. Sen kröp det fram att det var fullbelagt på alla slutna anstalter. Hon gav mig tre dagars påbackning. Fångarna stod alltid i en lång kö och väntade länge utanför den stängda entrédörren när det var matdags. Jag förstod aldrig varför. Det gick precis lika bra att vänta till fem minuter över och sen gå rakt in och få sin mat. Kläderna har en enorm betydelse på ett fängelse. Det som för en utomstående ser nästan precis likadant ut kan för en fånge innehålla milsvida skillnader. En blå skjorta kan vara gammal och sliten, eller ny och fräsch. Den kan vara av en töntig modell, standard, eller häftig. Första tiden hade jag utan att veta om det haft töntiga utslitna kläder som ingen annan ville ha. Nu gav mig materialaren de häftigaste nyaste och tuffaste kläder han kunde uppbringa. Han kunde spelets regler och visste sin uppgift. Fängelsets oskrivna regler stod ristade i hans panna när han gav mig de kläder som signalerade att jag inte lydde under direktörens lag.

Det fanns en annan Gud på fängelset, i en annan värd. Immateriell och osårbar. Oåtkomlig för den världsliga och formella guden. När jag rörde mig på fängelset vek dom andra undan, lämnade sin stol för mig, eller banade min väg. Jag var kanske en ouppnåelig och mäktig hjälte för dem. En annan Gud som dom älskade men inte förstod. Såg upp till och fruktade. Rummen hade ett stort symbolvärde. Med jämna mellanrum fick jag byta till allt bättre rum. Sista veckan bodde jag ensam i det största rummet. Ett tvåbäddsrum på andra våningen i det finaste huset med utsikt mot skogen. Jag satt ute och solade, läste och spelade allt efter vad som behagade mig. På helgen kom Agnes och vi älskade ostörda besinningslöst timma efter timma. Ingenstans är skillnaden mellan fångenskap och frihet så stor som i ett fängelse. Ingenstans ligger fattigdom och rikedom så nära vartannat, och ingenstans är tro och otro så tydligt. Ingenstans är skräck och mod så avgörande. De sista tre, påbackningsdagarna var långa, men det korset var lätt att bära för den frihet och osårbarhet de gav. Portarna behövde inte öppnas för mig. De var redan vidöppna. Jag hoppas att någon mer fick gå ut så, eller bar bilden av frihet med i sitt hjärta i färden mot en viss och oviss framtid.

Värnplikt

Fin flicka. 

Margareta bodde i Kyrkbyn. Hon var Zigenerska (Rom). Mörk, nästan lika lång som jag. Svarta ögon. Alla åtrådde henne men hon var ingen fin flicka och visste inte hur en sådan skall bete sig eller framstå som. Hon var ärlig med allt. Jag ville ha henne. Gå genom eld och vatten. Törnehäckar. Fördomar. Förtal och avund. Jag skulle skära som en sylvass kniv genom dubbelmoral, förljugenhet och falska könsroller. Det blev sommar. Jag skulle göra militärtjänst i Södertälje vid Ing1. Ingenjörstrupperna. Varje helg reste jag hem. Margareta stod på centralstationen i sina höga klackar, minimala kjol och röda fylliga läppar. ”Jag klarar mig inte utan dig en hel vecka”, sa hon. Det går inte en gång till. Du måste avbryta ditt krigande.

Vi skulle välja en representant till kompaniets ledningsgrupp. Det var en stor samlingssal med alla kompaniets rekryter och vissa befäl. Vi var tre som skulle tala. Rekryterna skulle rösta, och ledningen välja ut en av oss. Kompaniet bestod av fyra plutoner. I min pluton var vi trettio blivande ingenjörer och tio dito läkare. Flower power och vänstervågen var över oss. Mitt tal var en uppgörelse med kapitalismen och en uppmaning till krigsvägran. Jag blev förstås inte representant i ledningsgruppen. Hur rösterna utföll fick vi aldrig veta. Men jag blev något mycket bättre. Jag blev ledare för kompanilaget i fotboll. En av de som konkurrerade om en plats i laget var vår sergeant. Plutonens formelle ledare. Han var ung och duktig. Vi blev vänner. Det var en märklig känsla att vara hans boss.

Du blöder! Vid inspektionen på morgonen sa mitt befäl: ”Corneliusson till rakning”. Jag hade aldrig rakat mig förut och rakhyveln slant. Vid uppställningen var min gröna klädsel solkig av blod över bröstet. Sergeanten blev vit i ansiktet och jag fördes i ilfart till sjukan. ”Här vill dom lära oss att döda också svimmar dom av lite blod sa jag till syster”. Hon skrattade. ”Ja män i uniform är roliga”, sa hon.  Det fanns nästan inga kvinnor på Kompaniet. De som fanns var på sjukan, och i köket. Alla var gamla tyckte jag. I matserveringen fanns en ung flicka. Hon var liten, med ljust hår och blå ögon. Hon hette Karin. Det liksom lyste om henne, tyckte jag. En dag fick jag träffa henne. Det var i slutet av vår arbetstid. Hon slutade sitt jobb. Jag var klar med dagens övningar. Vi gick över ängarna. Det var högsommar. Gräset växte högt. Vildblommor bredde ut sig över fälten. Blåklockor kivades med klöver, och vildros. Enbuskar bröt av och bildade figurer, mot himlen, när vi satte oss att vila. Karin visste vägen. Vi skulle till ån vid skogen. När vi kom fram kluckade små vågor mot stranden. Vattnet rörde sig sakta och stillsamt ner mot de låga bergen. Vi badade. Jag simmade lugnt runt i det vänliga vattnet. Karin skvätte på mig, och skrattade. Just då älskade jag henne. Vi låg i det lena gräset, nära stranden. Karin tittade på mig, och smekte mitt ansikte. ”Jag har alltid önskat en vän som du”, sa hon. Solen sänkte sig, och slocknade i skogen.    

När vi skildes visste jag att vi aldrig skulle ses igen. Jag lämnade in min avskedsansökan till Kaptenen. Ansökan om vapenfri tjänst. Jag visste att då skulle de bli tvungna att omedelbart skicka hem mig. Det var mitt i sommaren och saker började gå runt. Vi hade gjort allt som kunde göras och jag hade lätt för att lära. Vi skulle göra tre månader i Södertälje. Nästa år tolv månader i Boden. Bandtraktortruppchef. Vi hade gjort två långdistanslopp genom skogen. 160 killar. Första gången blev jag mycket trött. Jag kom trea. Näst först var en kille som tränade och tävlade som löpare. Först kom en kille från Norrland som var skidlöpare i ungdomslandslaget. Andra gången orkade jag mycket bättre. En månad till, tänkte jag. Det blev inte så. När jag kom hem låg det ett brev i mitt rum. Det var från Margareta. ”Jag har rest till mina släktingar i Finland. Du är alldeles för fin för mig. Du kommer att lämna mig förr eller senare och hitta dig en fin fru”. Försent. Krossad. Ensam. Vad var det nu för mening?

Livet

Tankar om livet. 

Jag tänkte på mitt liv. När jag var liten hade familjen en båt som var vit. Motorn startades med en vev. Det kändes farligt varje gång, Pappa tog fram veven. Båten kördes på bensin tills motorn blev varm. Sedan bytte man till fotogen. Det var antagligen modernt en gång för länge sedan. Pappa badade naken ibland. Mamma tyckte inte om det. Skal till blåmusslor täckte stranden på Sälö. Det gjorde lite ont under fötterna, när man trampade. Två små öar låg utanför. De bildade en skyddad och säker hamn. Endast båtar som flöt högt i vattnet kom in där. Pappa älskade att ligga säkert. På norrsidan av Sälö var bra att fiska. Jag hade inget fiskespö, när jag var liten. Min bror hade det.    

När jag var vuxen, och hade egna barn, köpte vi en vindsurfingbräda till min pojke. Den var avpassad precis efter hans vikt. Han vägde mindre än jag då. Jag lärde mig segla med den, fast jag egentligen var för tung. En gång, norr på Björkö, så simmade en huggorm i vattnet. Ormen tog sig upp på min bräda. Den sökte skydd, och kilade sig in mellan seglet, och masten. Det var obehagligt. Jag tog mig till land. Vi hjälptes åt att ”hälla ut den”. Den ringlade snabbt iväg, och försvann i gräset. Det var bra att bada där norr på Björkö. Stora områden är grunda. Jag snorklade där, och såg mycket liv, i det grunda vattnet. Då bodde vi i lillstugan på Agnes land. Det var en underbar tomt. Längst ut på berget. Med utsikt över fjorden. Lillstugan kom till som målarverkstad, åt Agnes bror. Stället fick Agnes och hennes syskon, i Morsarv när hennes Mamma dog. ”Farfar” och jag byggde ut lillstugan till måtten för en friggebod. Jag anlade trädgården där. Jag släpade stenar till gärdsgårdar. Sedan byggde jag tvåvåningssängar därinne. Två stycken. Det var precis så vi fick plats. Barnen, Agnes och jag. 

Vi målade lillstugan röd, med vita knutar. Invändigt var den vit. Sängarna var i lackat trä. Jag drog ström från huset. Vi kunde laga mat där, och läsa vid sänglampor på kvällen. Agnes bror köptes ut från fastigheten. Då var det endast två familjer som skulle samsas. Med lillstugans hjälp kunde vi vara där samtidigt. Min farmor dog. Huset på Rörö blev tomt. Det ligger i Apelviken, just där som vägen går i en höjd.  Min bror och jag köpte ut det. Mina släktingar tyckte säkert att vi fick det för billigt. Men så tycker man ju alltid. Nu hade vi två sommarställen. Fast som vi delade med en annan. Ja, vi hade faktiskt tre. Agnes var ju delägare i en släktgård i Skåne. Men där var vi sällan. Det var mitt fel. Jag trivdes inte med Agnes kusiner. Morsarvet låg alltså i Hästevik. Där fanns flera fina stränder. I första viken låg det båtar. Vår segelbåt låg på svaj, en bit ut. Vid bryggan hade vi en liten eka. Nästa vik hade en fin sandstrand. Där badade vi ofta. Längre bort mot norr, låg den stora stranden. Vattnet var ganska rent, trots närheten till Göteborg, och älven. Nordre älv var inte heller så långt bort. Agnes och jag brukade gå ännu längre bort, till en liten vik, som vi hade för oss själva. Där var platser i gräset, som skyddades av buskar med nypon och rosor. Där låg vi och solade. Vi seglade till Rörö. I stora Apelviken hade vi en plats på piren. Mitt emot ”pöjkarnas” fiskebåt.  En väg går förbi ”krogen”. Letar sig upp mot ”UtterAnders” hus. Planar ut på höjden, med dammar till norr. På öster sida ligger ”Stockholmarns” hus. Där Apelviksvägen sänker sig ned, kommer Farfars hus åt öster. Det var vårt. ”Pöjkarnas” hus ligger i väst.

Vid vägkanten låg en liten lada när jag var liten. På ängen låg en bod, mindes Pappa, när han levde. Fotbollsplanen är anlagd i den grunda viken längst in i ”stora Abbelvi”. I det gula lilla huset åt öster från vårt, bodde farbror Kalle förr. Han var alltid orakad, och otvättad. Han snusade. När han spottade så lyfte han foten ur träskon. Han spottade där. ”Han spottar i träskon”, sa Pappa och skrattade. Kalle spottade i träskon, även när han var ute. Det gick väl av vana. Två små barn bodde hos ”Stockholmarn”. Han hade varit ett sommarbarn hos paret som bodde där. Han körde lastbil. Han fick huset när ”Pappa” Olle dog. Förresten var det inte ett hus. Det var tre eller fyra hus. Den gamle älskade tillbyggnader. Kiosker han kom över t.ex. Därför vet jag inte om det är tre eller fyra hus. Det är tillbyggt, och ombyggt så mycket. ”Stockholmarn” skiljde sig från sin söta fru, och de två barnen. Han gifte sig sedan med f.d. fruns syster. Så kan det gå till på öarna. Och ”UtterAnders” hus brann. ”Krogen” finns i alla fall kvar. Farfars hus också. Ombyggt och fördärvat, säger min bror. Fint och fräscht tycker min syster. Det är hon som har det nu.

Köpstadsö

Köpstadsö. 

När jag kom hem från lumpen, var jag 18 år. Margareta hade lämnat mig. Jag sökte vapenfri tjänst för hennes skull. Kaptenen tog emot min ansökan. Han var sympatisk. ”Vi trodde mycket på Corneliusson”, sa han. Det var med äkta saknad han sa farväl. Tåget från Södertälje kom in programenligt. Jag hade mina civila kläder på mig. Från nu hade jag ingenting med det militära att göra. Ett brev låg på mitt bord, när jag kom hem. ”Jag har rest till mina släktingar i Finland. Det är lika bra så. Du kommer att lämna mig, och hitta en fin fru att gifta dig med. Du är alldeles för fin för mig”. Brevet var från Margareta. Jag skulle gjort hela sommaren i Södertälje. Sedan tolv månader i Boden, vid Ing 3. Sammanlagt femton månader vid ingenjörstrupperna. En längre militärtjänst finns inte. Jag hade varit lagledare för kompaniets fotbollslag. En framtid inom militären, hade varit given och mycket lönsam, om jag velat. Kärleken till Margareta kom emellan.    

Jag kände mig tom, inombords. Nästa morgon väckte min Far mig. Han skulle åka ut med båten. Han tänkte hälsa på Moster Erna. Hon hyrde en liten stuga på Köpstadsö.  Båten låg i Fiskebäck, så det var nära till södra skärgården. Det var inte helt främmande där. Vi hade haft båten i Fiskebäck, några år nu, och varit mycket på öarna syd om farleden. Jag kände fyrarna ut mot Vinga. Buttö fyr låg långt från älvmynningen. De obebodda öarna var fulla av fågelliv, blommor, och ängar. Det var bara svårt med förtöjningen. Danmarksfärjan rev upp hav av vågor. Där var Galterö med stora sandstränder, mot farleden. Jag låg där tretton år gammal, i det varma vattnet, vid stranden, och kände det i kroppen, jag aldrig känt förut. På de små skären fanns skärgårdens alla fåglar. Pappa och jag arbetade med båten tillsammans på land, och sjösatte, tidigt på våren. De andra gubbarna, i hamnen var där, men tittade bara djupt ned i flaskor och glas. Vi kallade det ”våra öar”. Små skär, invid Galterö. Så nära bebodda trakter, att ingen gick dit med båt. Där såg vi blommor och fåglar, när bon byggdes, och ägg lades i reden. Pappa plockade ejderägg och åt. Han samlade också under durken i ruffen. Vi gick till Svensholmen och vilade tryggt och stilla i hamnen. Små kaniner, skuttade och kilade, på marken där. Det var uppätet och söndertuggat, det mesta på ön. Likväl var det ett paradis.    

Detta tänkte jag på medan vi åkte med bussen. Båten var byggd i röd mahogny. Motorn startades med en vev. Vi for ut genom gattet, och tog sydväst ut. Vi körde förbi Brännö och såg Styrsö. Där ändrade vi färdriktning, och tog rakt söderut. Pappa hittade alltid, överallt. Strax var vi framme vid bryggan. Erna och hennes dotter Gunilla, badade i viken. De såg oss, och Pappa vinkade. Vi tog land, och låg säkert för många vindar. Pappa nöjde sig med en dragg. Gunilla var tolv år. Hon var min kusin. Hon lekte med Pappa. Inte med mig, men jag var väl ändå för nedstämd, för att leka. Erna bjöd på biff med färska potatisar. Gunilla red på Pappas axlar. Jag blev svartsjuk kände jag. Inte på Pappa, men på Gunilla. Jag var för stor för att rida på hans axlar. Vi somnade i båten. Den gungade lätt och vilsamt. Pappa låg inte på sin vanliga plats där ute. Han låg i ruffen hos mig. Det kändes bra. Jag tyckte om honom. Vi somnade tillsammans. Nästa dag for vi in till Fiskebäck igen. Vi var tysta. Jag körde båten som vanligt. Egentligen var det Mamma som ville att jag skulle köra. Nu var jag tyst och sammanbiten. Vi tog bussen hem. På kvällen gick jag ut med en god vän, Thomas. Vi gick till vårt favoritställe ”Vickan”. Det var restaurang Viktoria. Det var fullt som alltid. Jag hejade på Ragnar, Kjell, Ulf, och de andra. Vi satte oss där uppe på ”hyllan”, vid det enda lediga bordet som fanns. Vi beställde en flaska med ”Saida”. Ett rött billigt vin. Det billigaste.    

En söt ung kvinna kom fram. ”Får vi sätta oss här”, sa hon. Hon var balettdansös. Hennes kompis var mörk. Själv var hon ljus, med blåa ögon. Jag berättade om värnplikten, och Margareta. ”Det gör inget sa Anita, den ljusa. ”Jag tycker om dig ändå”. Vi gick ut i natten. Hagaparken var dunkelt varm. Det var i mitten på juli. Almarna vilade sina tunga grenar mot himmelen där vid. Vi tog av skorna. Gräset kittlade skönt. Jag plockade en bukett tulpaner, till Anita. Kyrkan var svart, och syntes nästan inte. Kyrkklockor ringde från Masthuggstemplets torn. Vi satt i gräset. Daggen hade fallit, men vätan berörde oss inte. Anita var som vi setts förut. Vi kände varandra väl. Då såg jag som i en dröm, hur svartklädda människor ringlade ut ur kyrkan på väg mot något. Jag såg mig själv bland dem. Jag grät. Vad visste jag då om framtiden? Vi reste oss, och gick med tåget. Jag flöt in i skuggan av mig själv. Människorna bleknade bort och försvann. Kyrkan syntes åter. Klockorna i fjärran tystnade. Det var bara vi. Och jag visste, att något större väntade. Jag lade mig i gräset, och domnade bort. Agnes tänkte jag, utan att veta vem Agnes var.

Center

Center. 

Tom förstår sig inte på Twitter. Det är ofta Carl Bilds artiklar ligger först. Tom vet var Bild står i de flesta frågor. Han raderar Twittermail. Kanske i framtiden, att han orkar sätta sig in i Twitter. Än så länge räcker det med bloggen, och mail. Facebook finns förstås. Han använder inte facebook längre. Han har gjort ett misstag där. När han startade facebook för 7-8 år sedan, bestämde han sig för att säga ja till alla vänförfrågningar. Kul med nya vänner, och man slipper tänka, resonerade han. På åtta år blir det rätt många. Nu är det ca 2000 vänner. Han hittar inte sina riktiga vänner längre. För jobbigt att städa, tycker han. För jobbigt att starta ett nytt konto. Så facebook blir bara liggande. Ibland går han in och skriver något. Samma personer som för fem år sedan, kommenterar omedelbart. Som om ingen tid gått. I menyn skriver folk fortfarande bara meningslösheter. Och alla älskar varandra. Tröttsamt. För sex år sedan, var han fortfarande aktiv på Facebook. Han fick kontakt med två kvinnor i Värmland. Först Anita. Hon var 45 år, lite kraftig, men ljus och ganska söt. Hon bodde i Karlstad. Hennes lägenhet hade tre rum. Vardagsrum, sovrum, och rum till pojken. Han var nio år. Han kände att pojken var störd, och nog skulle bli kriminell.

Han älskade inte Anita. Dels hade han sällskap med Astrid i Göteborg. Dels var det något konstigt med Anita. I varje fall för honom. När han tog i henne, eller hon tog i honom, så blev det märkligt. Det kändes precis som att ta i Mamma. Inte särskilt upphetsande alltså. Anita berättade sedan, att hon varit utsatt, som liten. Var och varannan tjej har varit det, tänkte han. Den andra kvinnan var yngre. Hon var 38 år, hette Madelaine, och hade en dotter på fem år. Vi skrev lustigheter och ibland allvar på facebook. Hon tyckte att jag skrev så vackert. Jag åkte i min MB-Cab. Den var svart, med bara två säten. Den hade en fruktansvärd motor. Den kallades ”SLK”, och gick hur fort som helst. Alla vill köra om en SLK. Särskilt BMW, och unga pojkar med en trimmad Volvo. I början lät han det inte ske. Han låg i ca 160 km/tim. Det låter mycket men det kändes som 100 km/tim, med en vanlig bil. Madelaine var tjusig. Han skickade blommor varje vecka. Efter ett tag en särskild liten bukett, till lilla dottern. Madelaine påminde om Marilyn Monroe. Efter några träffar, slog han olyckligt ut en framtand. Det gick inte att få tandläkartid genast. Han såg ut som en uteliggare. ”Det gör inget”, sa Madelaine. Det gjorde det nog. De satt på hennes uteplats. Hennes vänner i huset var där. De måste undrat vad det där var.

Hans vän Bosse hade en jordbruksfastighet, utanför Arvika. Bosse var musiker och snickare. En liten jaktstuga var den enda byggnaden på markerna. Bosse snickrade och byggde ut. På helgen åkte de ned till Arvika. De satte sig bekvämt på restaurangen vid vattnet. Sköna fåtöljer, strax bredvid restaurangen. Bosse älskade öl. De beställde. Två damer kom fram. Den ena var mörk, kanske 50 år. Lite kraftig. Den andra var ljus, och yngre. Anita skulle komma. Det hade de avtalat. Den ljusa hade kort kjol, och mönstrade strumpor. Det var nytt då. Anita kom. De drack vitt vin, och skrattade. De åkte hem till den mörka, och fortsatte festen där. Det var ett flott hus, med en flott mercedes utanför. De satt på altanen. Bosse blev ihop med den mörka. Anita blev svartsjuk på Tom, kände han, fast de inte hade något förhållande egentligen. Den ljusa var från Stockholm. Två barn, och frånskild. Anita och Tom åkte ”hem” till Karlstad. Nästa dag ville Tom ha ett ställe nära Bosses. Arvika var så underbart. Vattnet gick ända ned till Vänern. Därifrån går det lätt att ta sig till Göteborg, och havet. En liten ångare låg i hamnen. Den körde kring i vattnen. Landade bland annat vid en bygdegård, nära Bosses. Det var ett perfekt ställe. Han åkte till Arvika på måndag. Det var en vacker väg. Nästan tom på trafik, en tidig morgon.  

Fastighetsbyrån. I Arvikas mitt. Ett torg var fritt från biltrafik. Det gick bra att köra runt och leta. Tågstationen låg på ena sidan. Fastighetsbyrån, upp på den andra. ”Jo, vi har en tomt där ute. Den ligger vid vattnet. Mycket vackert”. Han körde förbi huset som Janne Schaffers vän hade haft. Tog in mot Bosses, där en gammal vattenkvarn syntes. Han hittade inte. ”Till salu”. Här kan jag fråga, tänkte han. Det var en fin gård. Ett pampigt hus. En lillstuga. En mycket stor förrådsbyggnad. Ett litet gammalt hus av kulturkvalitet. Huset hade sex rum, på två våningar. Ett stort kök. En inglasad altan. Stor nog att rymma 18 personer. Det var ett vackert hus. ”Det är en liten herrgård”, sa mannen som visade. Han tappade omdömet. Han glömde tomten vid sjön. ”Jag hade tänkt göra ett konferanscenter här”, sa mannen.  Han grubblade. Det var för bra. Stora fält och marker hörde till. Hade han råd. Han grubblade.

Ångbåt

Ångbåt. 

När jag var liten gick en ”Ångbåt" ut till Rörö. Vi kallade den ”ångbåt”, men den gick nog på olja. Den lade till vid Stenpiren. På Rörö, lade den inte till, där färjan lägger till nu. Bryggan var mer österut, där en halvö sträcker sig söderut. Det var alltid spännande att åka med ångbåten. Jag hade en gång en rutig kostym på mig. Ibland åkte vi fiskebåt ut. Pappa kände folk på alla båtar. I varje fall alla som gick till norra skärgården. Vi fick fisk, hummer, räkor, krabbor, och kräftor. Skaldjur betraktades inte som något särskilt på den tiden. Hummer och kräfta slängde fiskarna, lika gärna. Vi älskade krabba. Hummer också.    

Pappa var väldigt modern, av sig, som ung. Han byggde en radio, vid första världskriget. Med den kunde han pejla in förbjudna stationer, och höra hur kriget gick. Vi var först i det gigantiska hus, vi flyttade till, i Västra Frölunda, med att ha TV. Vi var nästan först med att ha en planande motorbåt till nöje, och inte tävling. Det kändes, när vi var ute med båten som att vi var först med ta emot den andra båtens rep. Pappa var säkert först med att simma med deras rep i munnen. Pappa var nämligen hjälpsam också, Många vackra fruar har räddat familjen, bara genom att synas. Pappa ville aldrig erkänna sin svaghet för kvinnor. På TV visades Patti Page show. Det var i slutet av femtiotalet. Pappa älskade Patti Page show. Patti var nog ganska snygg, men alltför hårt målad, och inte alls den sorts kvinna, Pappa annars förespråkade. Min syster var åtta år äldre än jag.   

En gång på Floda, stannade min syster, ovanligt länge hos grannen ovanför, i backen. De hade en son som var två år äldre än min syster. När hon kom tillbaka kallade Pappa min syster för ”slyna” och ”slampa”. De hade ju bara berättat spökhistorier, för varandra. En gång var vi på Dannemark, en ö norr om Lysekil. Killar åkte vattenskidor, inne vid stranden. Min syster tyckte aldrig att det var särskilt kul, att vara ute med båten. Hon var nog femton år. Pojkarna frågade min syster om hon ville prova vattenskidor. Det ville hon. Pappa var rasande när hon kom tillbaka. ”Slyna” sa han. Hon grät. Det var ju så oskyldigt. Vi hade ingen telefon. Det var skämmigt att inte ha någon telefon. Och mycket opraktiskt. Lika modern Pappa var som ung, lika omodern blev han som gammal. I Schartaus Bohuslän var det strängt mellan kvinnor och män. Pappa plågades av detta hela livet. Han var religiös. Vi barn tvingades lyssna till högmässan på radio, varje söndag. Vi slapp ändå gå till kyrkan. Jag gick i söndagsskolan. Mitt intresse för flickor var oförbehållsamt. Jag blev kär i en ny varje dag nästan. Efter Gunilla, och före Margareta, var det några år när jag inte hade något fast sällskap. Hundratals flickor passerade revy. Varför vet jag inte. Jag vet varför på ett sätt, men inte varför jag inte stannade hos någon. Gitte fanns förstås. Hon var blond, och blåögd. Hon hade en äldre syster, som var mörk. De bodde i huset, mot min vän Fåke. På andra sidan gatan bara. Det var nära Kyrkbytorget. Vi var aldrig tillsammans, men jag kände för henne på ett särskilt sätt. Hon brukade ha en radio med sig. Vi lyssnade på Beatles ”hard days night”, den gången vi kysstes. På något sätt blev jag rädd för henne då. Nu bor jag i en lägenhet i Floda. Jag har sålt mina båda hus. Det här i Floda, och det på Rörö. Agnes släktgård i Skåne, blev vi bara lurade på. Sommarhuset i Hästevik, har också försvunnit. När Agnes gick bort ville hon ge barnen Hästevik, i morsarv så som hennes Mamma givit det. Jag var chockad och helt borta i den processen. Barnen sålde stället genast till Agnes syster. Billigt. Det skulle jag aldrig gjort. 
 
Nu sitter jag här. Ensam i en lägenhet. Märkligt kan livet vara. Alla är döda, men mina barn finns kvar. På onsdag skall jag träffa min dotter. Det känns roligt. Häromdagen brann min balkonglåda. Det hände för ett år sedan också. Det var en varm dag. Jag kände röklukt. Blev förstås chockad. Hämtade en flaska vatten, och hällde på. Då hörde jag nedifrån. ”All min tvätt”. Jag tittade ned. Vatten och jord, låg på hennes tvätt. Hemtjänstens besök kom. Vi granskade balkonglådan. Det låg tre fimpar i. En rök fortfarande. Det hela fick ett lyckligt slut. Mannen över fick skulden. Jag tänker på Rörö. Bryggan där ångbåten lade till, har en gul skylt. ”Rör”, står det. Jag skulle vilja åka båt så igen. Många vill nog det på sommaren. Finns ångbåtarna kvar? Många turister tar sig ut till Rörö, fina dagar. En båt med restaurang och servering, skulle nog fungera bra. Jag har inga pengar längre. Jag kan inte köpa en båt, eller investera i det. Varför gjorde jag inte sådant när jag hade råd. Kvinnor tänker jag inte längre på. Bara som vänner. Livet är märkligt.

En vän

En vän. 

Tom var hemma hos en vän. Han bodde i de små villorna upp mot hemmet för handikappade. De lyssnade på Cream. ”Strange Brew”. Vännen var liten och rolig. Han kallades ”Bom”. Alla skrattade, bara han visade sig. Det var på samma gata som trädgården låg, där Tom på sommaren ”bitit i äpplet”, kunskapens frukt. Det var på tvärgatan där som cykelaffären låg. Det var i hyreshuset där som den attraktiva Sussie bodde. En av de många flickor han gjort slut med, utan att veta varför. Sussi som var ett år äldre, hade egen lägenhet, och jobbade på bank. Det var där en mopedist gick över, och blev dödad av en bil. Det var där som Fåke sa, ”jag är Jesus”. Cream var underbara, ”I feel free”. Det var där, nära lekplatsen, som han somnat, i gräset, en eftermiddag. 
 
På andra sidan vägen bodde Robert, och Dan. Robert hade en äldre bror, som redan då var konstnär. Robert har sedan jobbat med radio Bohuslän, och med TV. En av hans kursare på universitetet hoppade av. Han finns ännu på Västnytt. En annan avhoppare blev kulturskribent. Varför hoppade man inte av, tänkte han. Hans flickvän förbjöd honom. Han ville bli läkare. Flickvännens alla släktingar var läkare. ”Bara status”, sa hon. ”Du får inte”. Han lydde. Hemma hos Robert spelade de spel. De köpte och sålde gator. Spelet hette ”monopol”. Robert vann alltid. Dan blev mellanstadielärare. Ändå var han smartast i klassen, tyckte Tom. Det var Dan som startade skoltidningen, och blev elevrådsrepresentant. Jag undrar vad som sades på de mötena. Det var här i ett hus, längre ned på gatan som Bullens bror började slåss. En kompis till honom hjälpte till. De var tre mot honom. De hade blivit arga på att Fåke inte drack öl. Han var mindre än Fåke, så de gav sig på honom. Han slängde sig nedför altanen. Det var två meter till gatan utanför. Han kunde springa fort. 
 
Det var här på gräsmattan, vid lekplatsen, som Teo gav sig på Fåke. Fåke var lik Tom. Han såg ut som vem som helst, men kunde slåss. De flesta pojkar kan inte det. Att kunna slåss, är att kunna döda. Skillnaden är fullständig, mellan att kunna och att inte kunna. Store och starke Teo fick så mycket stryk, så att han knappt kunde ta sig hem. Det var synd om honom. Tom tänkte. Han undrade om detta har med schack att göra. Fåke och han var etta och tvåa på skolan. De var också de enda som kunde slåss på riktigt. Han kom med i skolkören. Han sjöng så väldigt bra. Han led av att sjunga med flickorna. I nionde klass hände något märkligt. Magistern ställde honom där bak. Där de stora pojkarna stod. Han märkte att han kunde sjunga bas. Han visste inte att det hörts när han talade. Han hade bara varit hes, väldigt länge. Ett litet hus låg längre bort mot älven. Där som Älvsborgsbron nu landar på Hisingssidan. En skylt hängde över dörren. ”Länkarna”, men huset var tomt och övergivet. Han och vännerna i Färjenäs smög in. Det hade två våningar. Spindelväv, och damm, fanns överallt. Väggarna var inte isolerade. Det blåste in genom springorna. Tom, Bullen, Olle, och de övriga satte igång, nästan genast. De var där hela dagar. Isolering sattes upp. Först på första våningen. Sedan på andra våningen. Det festades. Huset kom att kallas ”Klubb Smirnof”. Smirnof är en rysk spritdryck. Eftersom alla trodde sig vara kommunister, så passade det bra. Där låg tidningar på borden. Små tidningar, med kvinnor på bild. Noveller i, som alltid innehöll texten, ”kvällen slutade i vågor”. Bilderna var svartvita, och mycket oskyldiga, med dagens mått mätt. En kväll kom Fåke med dit. Endast Bengt var där. Fåke bodde på andra sidan skolan, mot Kyrkbyn till. Han var inte kommunist, och drack inte öl. Han var ett halvt huvud kortare än Bengt. Han avgudade inte England, och trodde sig inte bli kolgruvearbetare, som stor. Han lyssnade inte bara på Engelsk musik.  
 
Bengt började slänga ut Fåke. Jag hade sett Fåke slåss, en gång tidigare. Många tror om slagsmål, på samma sätt, som den som aldrig varit i krig kan tro, om krig. På film verkar det så enkelt. De slår. Det säger smack, och så vinner hjälten. I verkligheten är det inte alls så. Bengt började boxas på Fåke, som vägrade gå ut. Han slog många slag i luften, och några som träffade Fåkes gard. Gard betyder att man skyddar ansiktet med händerna. Plötsligt, och oväntat, sköt Fåkes högernäve ut. Den knutna handen träffade på Bengts näsa, som genast sprang i blod. Nästa slag spräckte Bengts läppar. Bengt låg ned. Tom tyckte synd om honom. Det hade gått så fort. Bara några sekunder. Han och Fåke lämnade lokalen. De gick hem till Bom. Hans rum låg i källaren. De knackade på. Bom satte på musik. Cream. ”Sunshine of Your Love”. Eric Claptons gitarr fyllde rummet. ”Jag skall skaffa en gitarr”, sa han. ”Jag har ju tid nu”.

Eldteater

Eldteater. 

Jag får regelbundet mail, från ”Teater Albatross”. Eldteatern finns inte längre. Vi hette så när jag var med. Det var Robert, Ulf, Pita, och jag. En gång för några år sedan såg jag Eldteatern spela. Det var ”den brinnande mannen". Lokalen, var det som sedan blivit Hagabadet. Robert spelade. Efteråt berättade han för sin flickvän om mig. Vi andra har slutat med Teater. Nu har Robert ett ställe i Halland. ”Tokaljunga", eller något liknande. Vi började med gatuteater. Den största föreställningen, var insprängd i en demonstration mot kärnkraft. Vi ägde hela torget runt Poseidon. Götaplatsen. Robert, Ulf, och jag, gick på höga teaterstyltor. Vi gick nedför konstmuseets trappor. Vi hissade tre flaggor, på tre stänger, utanför museet. Högt upp på Götaplatsen. 
 
Vi ville göra en resa tillsammans för att svetsas samman. Jag arbetade på Timme fritidsgård, i Kortedala. De arbetade på en fritidsgård i Hammarkullen. Jag köpte en grå folkabuss. De övriga blev chockade. Då måste vi resa. Vi körde söderut, till Malmö. Vi for genom Danmark, norra Tyskland, och in i Polen. I Warsawa, mötte vi en teatergrupp. På den tiden var det ovanligt med besök från väst. De tillhörde fortfarande Sovjetunionen. Vi såg deras pjäs och spelade vår. De hurrade för oss. Vi tog oss till Tjeckoslovakien. Prag var en mäktig stad. Pampig, och vacker. I Grekland stannade vi i Aten. Det var varmt. Vi såg Akropolis. Jag kröp in under en buske, och somnade. En båt körde oss ut till en ö, Paros. Där tog vi oss ut till andra sidan av ön. En torkad sjö gnistrade av salt. En stor strand mötte oss. En Rysk Nobelpristagare hade ett hus i närheten där. Vi slog upp vårt tält. Ett Australiensiskt par, bodde i en husbil. En strand längre bort, var översållad av vackra små stenar. Ett tyskt par tältade. Vi bröt torra grenar från de yttersta små barrträden. Det blev kväll, och vi tände en eld på stranden. Det värmde skönt. Det behövdes för jag var fortfarande chockad. Robert, och jag skulle sova i bilen. Bakom sätena var allting bara en stor säng. Ulf och Pita, skulle sova i tältet. Innan jag somnade tänkte jag på det skrämmande jag varit med om. 
 
På det höga berget i Aten, låg många restauranger och klubbar. Vi satt och åt, och drack på flera olika ställen. Jag var glad. Först gick Ulf, och Pita, till bilen. Den var parkerad där uppe. Vägen slutade i nöjesområdets utkant. Robert och jag gick vidare. Robert blev trött och lämnade mig. Jag gick vidare. En klubb låg ner i källaren på ett gammalt hus. Utanför hängde en röd lykta. Jag gick in. Där var många vackra kvinnor. Konstigt nog, bara män som serverade. Jag satte mig vid ett litet bord i mitten. En kvinna kom och satte sig intill. Hon kunde tala lite engelska. Vacker, men allt för hårt målad. Kanske tio år äldre än jag. En servitör kom fram till oss. Han korkade ur en flaska champagne. Jag undrade varför. ”Hon har beställt till er”, sa han, och begärde fem hundra kronor. Allting snurrade. ”Var är jag. Vad händer”, tänkte jag. Jag såg mig runt. Vackra kvinnor satt längs väggarna. Servitören, tittade hotfullt på mig. Där var en rosa belysning. Två män ytterligare kom fram till mig. Stämningen tätnade. ”Nå skall du betala”. Då insåg jag var jag var. Det var en bordell. Jag vände mig in mot lokalen. Sedan kastade jag mig mot dörren, och sprang. Steg hördes bakom mig. Jag sprang i riktning mot var jag trodde att bilen var parkerad. Mitt hjärta dunkade. Stegen kom närmre. Plötsligt såg jag bilen. Jag slet upp dörren. Slängde mig på förarplatsen, och fick fram nycklarna. Den startade. Jag körde i hög fart nerför höjden. Det gick neråt, och neråt. Där vägen gick in i en korsning, såg jag grönska på andra sidan. Det var en campingplats. Jag körde in och stannade bilen på en trygg plats. Insynsskyddat från vägen. 
 
När Robert berättade om detta för sin flickvän, många år senare, så sa han. ”Ola är fantastisk. Han vet när vi är på fel plats, på fel tid. Han körde oss ned från Akropolis, när han kände det. Han förde oss till en säker plats, istället”. Jag började försöka förklara, men insåg att Robert behövde denna världsbild. Jag teg. Så var historien, som chockat mig. Jag drog sovsäcken till mig, och somnade snart. Nästa morgon tänkte jag på Agnes när jag vaknat. Australiensarna badade nakna. Så gjorde det Tyska paret. Vi gjorde likadant. Toaletten var i sanden in bland tallarna. Vi grävde en grop, och satte sen en pinne, när vi grävt över. Mot slutet såg det ut som kyrkogårdar för många små. Jag längtade efter Agnes. Hon var i USA. Hon hade rest med sin syster, och däröver träffat Ann-Chatrin. En kvinnlig präst som var nära vän. Det var hon som senare döpte vår flicka. Agnes reste till USA, för att hon var arg på mig. Sedan ångrade hon sig, och kom ner till Aten. Hon var så vacker, och hade ännu två fina bröst. Hon badade naken i skymningen, första kvällen med oss. Vi älskade varandra.

Tankar

Tankar. 

Tom tänkte. Han tänkte på Anita Lynnig. Hon ville kallas Anna av vänner. Han hade mailkontakt med Anna. Hon berättade om sig själv, och sitt liv. De var skolkamrater på gymnasiet, för länge sedan. Anna gick i trean, när han gick i tvåan. Det var på Experimentgymnasiet. Ett gymnasium där allting som rörde skolan, beslutades på stormöten. De satt i dramasalen. Den var lika stor som gymnastiksalen. De satt på golvet. Timma efter timma gick. Nästan bara elever från trean yttrade sig. Anna var en av dem som talade mest. Anna lade inte märke till honom. Flickor brukar inte lägga märke till yngre pojkar. Anna berättade öppenhjärtigt i mailen. Hon bodde nu på en gård i Västergötland. Vi kan ju träffas till midsommar, skrev Anna. Hon skrev också att hon var med i TV, ibland. Folk tror att jag har svar på allting. De tror också att jag vet allting om Kina. Så är det inte, men jag tar den roll som tilldelas mig. Han hade en textblogg. Han lade ut vad hon sagt, om TV, och lite mer. Han tyckte att det kunde ha ett allmänintresse. Han skrev inte att det var Anita som sagt det. Först ringde hon och sa att han skulle ta bort det. Sedan mailade en advokat, och skrev att han skulle ta bort det. Slutligen hotade Anita med polisanmälan. Han hade då ändrat allting. Istället för Kina, stod det nu Tibet t.ex. Han tänkte på tryckfrihet, och författarskap. Han visste att Anita inte kunde vinna ett sådant mål. Ändå strök han hela texten totalt. Han såg ingen poäng i att göra sig till fiende med någon. Särskilt inte med någon, han en gång varit kär i.    

Experimentgymnasiet startade för hans del, i ett stort möte, i Aschebergs gymnasiums aula. Salen var fylld av föräldrar. Längst bak satt han. Brodern till en flicka han kände, höll i det mesta. Hon var kommunist. Det var han nog också. Alla var ju kommunister på den tiden. Fast vissa var Trotskister, eller Anarkister. Han var nog det. Stefan hette han. Stefan blev vaktmästare på skolan sedan. Gymnasiet låg på Odinsgatan, nära rondellen. Det krävdes en oerhörd självdisciplin för att klara utbildningen på EG, som skolan kallades. Han hade inte det. De andra elevernas föräldrar var läkare, företagsledare, jurister, eller något annat fint. Han kände sig utanför. De flesta hade ett betygsnitt kring 4,5 när de började. Han hade med nöd klarat sig vidare. Han hade 2,3 i betyg. Det var det lägsta man kan ha och ändå bli uppflyttad. Han hade gått ettan på Lundby gymnasium. Teknisk linje. Han var sjukskriven ett år, för psykiska problem. EG var hans chans.   

Första terminen var han nästan aldrig där. De ambitiösa eleverna hade inrett en studievrå, åt sig själva någon stans på skolan. Han hade ingen vrå. Han var inte med och målade i första våningens korridor. Det var inte hans fotspår i taket. Han gick dit ibland och spelade pingis, och schack. ”Du är gul”, det var kuratorn som sa det. Han blev inlagd på Epidemisjukhuset, vid Linnéplatsen. Det var vinter, och snön låg vit där utanför. Efter några veckor var han frisk. Han saknade sjuksköterskornas omsorger. På våren var han mer på skolan. Sommaren gick. Han var ute med sin bror i båten. De låg vid Hjältön, vid Orust. De träffade var sin flicka.  Han var i båten med sin. En röst hördes. Det var hennes Pappa som rott ut i viken, till dem. ”Nej jag vill inte komma”; svarade hon sin Pappa. De var i ruffen. När sista året började i skolan, hade han 1,5 års studier kvar. Han började läsa. Gymnastikfröken var ung. På en fest som skolan hade i Annedalsparken kysstes de. Han kände sig accepterad. Undervisningen blev rolig. Det var roligt att kunna sin läxa. Han inredde en vrå. Han fick kamrater. Blev med i ett gäng. De startade ett rockband. Han fick glädje av sin elorgel, och av alla timmar han spelat på den. Skolan ställde upp i mästerskap med ett schacklag. Han satt på första bordet. Gänget åkte till fjällen. Duved. Mest entusiastisk inför åkningen var Tryggve. En natt lurade de Tryggve. De satte klockan på väckning, klockan fem. Tryggve gnuggade sig i ögonen, när det ringde. Han klädde på sig. Underligt att ingen annan gick upp. Han hämtade sin utrustning. Då förstod han att någonting inte stämde. De andra skrattade. 
 
Han läste sina läxor, och gjorde sina arbeten. Han satt ofta och arbetade vid sin plats. Han fick beröm, av lärare och kamrater. Han gick med i Clarté. Det var ett anständigt ungdomsförbund till vänster. Men inget extremt. Det hade funnits länge. Karin Boye var med där. Han deltog i diskussioner, i korridorer, och på skolgården. När skolgården grävdes upp, och träd planterades, var han en av de mest aktiva. Han avslutade många ämnen, innan terminen var slut. Han räknade till sist ut sitt betygssnitt. Endast Franskan var kvar. Sista dagen tentade han av Franska. Betyget var fullständigt. Han hade ett snitt på 4,6. Han kunde komma in på alla utbildningar nu. Det var bara att välja. Sommaren kom. Han valde. Vad han valde vill jag inte avslöja nu.

Myren

En moped. 

En moped kom knattrande på vägen. Den kom närmre och svängde upp för backen, visste vi. Där stod Pappa. Vi älskade honom. Han arbetade på Eriksberg. Det var långt borta. Bara ner till stationen var det många kilometer. Vägen där ute hette Drängseredsvägen. Den gick vi när vi skulle handla. Affären låg vid tågstationen. Mormors hus, som vi bodde i, låg lite upp i en backe, som på höjden Tranbergs bodde, och byggde på. På tomten växte två gullregnsträd. Deras gula blommor, vek sig frikostigt ned mot backen. De var giftiga. Skära rosor, trivdes i rabatten, mot gräsmattan. Häcken frodades, och skyddade mot vägen, och Svantesson intill. Svantesson hade trädgårdshallon i massor. Vad var trädgårdshallon egentligen. De var stora. Vi kunde inte ta några. De växte skyddat, en god bit in i deras trädgård. På andra sidan, vår väg hade Svensson röda vinbär, som frikostigt böjde sig ut över vägen. Där åt vi ibland. Rabatten mot huset var fylld av blommor av alla slag. Bin, humlor, och blomflugor, samsades om, att besöka blommorna.  En gång kastade jag min kniv mot marken, där en geting surrade. Kniven satte sig i marken, och skiljde getingens bakkropp från resten. 

Vi sköt ofta slangbella mot getingar i blommorna. Slangbella gjorde vi, av en y-formad gren. Gummiband var vanligt, men ibland fick vi tag i ventilgummi. På den tiden köpte man sammanhängande ventilgummi för cyklar, och klippte av dem, i lagom längd. Till en slangbella klippte man inte mycket. I centrum av slangbellan fäste man en tyg, eller läderlapp, som knöts fast vid ventilgummina. På sidan av tomten, upp i backen, hade vi en vedbod, med en bekvämlighet. Vid kanten av vägen samlades grus. Vi plockade fickorna fulla, min bror och jag. Sedan tog vi den lilla stege, som vi snickrat, av tunna björkstammar. Reste den mot vedboden, och klättrade upp på taket. Där låg vi och pricksköt mot trädstammar, på andra sidan huset, häcken, och vägen. Det hördes när vi träffade en trädstam. Pang! Ovanför Sävegården ligger nu ett villaområde. När vi var små var där skog och ängar. Jag såg en svart orm ringla sig i gräset. En bäck rann genom skogen ända ner till Sävelången. Min bror visste vad alla blommor hette. Han visste också vad träd hette. Han visste vad fåglar hette, och kunde hitta fågelbon överallt. Han visade mig boet, hos svartvita flugsnappare, i vår egen tomt. Äggen var så små.   

När villaområdet mellan vårt hus, och Sävelången byggts, blev det en affär ovanför Sävegården, i ett litet hyreshus. Det var mindre än halva vägen, till stationen. Pappa tog oss med på svamp, och bärutflykt. Vi gick uppför vår backe. Förbi Tranbergs, och in i dunkla skogen. Grön mossa bildade mjuka sängar, för en stunds vila. Askar och bokar, strålade i alla färger. Gult, brandgult och rött. Björkarna var vackert gula. En myr öppnade sig. Små tallar kämpade mot vattenbadet i myrens mjuka sänka. Köttätande växter, sileshår, fångade flugor på den vattensjuka slätten. Längst ut fanns en liten sjö, där vi trodde att en fåraherde gått ner sig. Följde man stigen var det ingen fara. På andra sidan myren, dignade tuvorna av lingon och blåbär. Kantareller och taggsvamp, drog uppmärksamheten till sig. Man hade ofta inte tillräckligt med kärl med sig.    

Starkströmsledningar korsade skogen, och surrade märkligt. Vid kanten av myren. Mot vår väg, låg en liten branddamm. Efter den kom ”steniga backen”, som leder till elljusspåret idag. Vatten forsade från dammen, under vägen, och gav en munter bäck, genom skogen. Där seglade våra barkbåtar, snabbt, trots stenar och krökar. Bäcken gick vidare genom skogen, och mynnade i sjön. Vattnet var brunt, och förmodligen järnhaltigt, från myren. Runt bäcken växte vita smultron. De blev gula när de var mogna. De var minst dubbelt så stora som vanliga smultron, och mycket goda. Långt senare tog vi plantor och satte, hos Mamma och Pappa på Londongatan. Åt andra hållet, ner på väg mot Oskarshöjd, ligger idag villor och en skola. Hästhagenskolan. Då kom vi fram ur skogsbrynet, till en stor sänka. Där nere gick hästar och betade. Det var mycket vackert. Pappa älskade att utforska nya marker. Runt Floda finns inga gränser, som det gör på en liten ö. Där var gränslöst. Vi älskade Floda i tidig höst. Mamma, Pappa, mina syskon och jag.

Universum

Universum. 
 
När Tom växte upp bodde han på Londongatan, i Pölsebo, Bräcke, Göteborg, Sverige, Jorden, Universum. I bibeln talas det om ett universum, som Gud regerar över. Kristus är hans son, inom kristendomen. I Urantiaboken som gavs ut i USA nittonhundra femtiotre, talas det om sju universa (plural av universum). I modern fysik, spekuleras om miljarder universa. Strängteorin öppnade för fler än ett universum, och upp till tolv dimensioner. Som ung upplevde han korset. Universum sammanstrålade i varje punkt. Han stod i en sådan punkt. Det hände i Haga, när han bodde där. Det var på en gräsmatta, nära Haga Nygata, på platsen, där ett hus rivits. Universum intog honom. Det var fruktansvärt att vara fångad i de strålarna. Han bar universum, som bar honom. Allt var ett. Universum kunde inte låta honom andas. Universum kan inte andas i en partikel. Föddes universum på nytt när han började andas? Kan det andas stort i sig själv. Han vet inte.    

Om det finns miljarder universa, så andas de kanske. Då växer, och krymper, vårt universum, rytmiskt. Han kunde inte ta till sig de gamla fysikernas förklaringar. Han undrade vad som finns utanför universum? Han undrade också, vad som fanns före ”big bang”? Fysikerna sa att universum är så stort som materian spridit sig, efter big bang. Före big bang, fanns ingenting. Att vara fysiker var alltså att inte tänka. När han var ung, trodde han att fysiker visste. Sedan förstod han, att det bara handlade om att inte tänka. Idag tror fysiker, att big bangs inträffar hela tiden. Bara skilt av avstånd. Avstånd är tid. Ljusår är det enda vi förstår. Färdas vi fortare än ljuset så blir allt svart. Vi kan inte se det, man inte kan se. Einstein förstod att ljuset kröker sig runt en stjärna. Därför kan vi se mycket längre bort. All materia skulle hindrat sikten annars. I moderna stjärnkikare, ser vi att galaxer och stjärnor i fjärran kan vara andra universa.   

Han andas, alltså lever han. Han blir hungrig, alltså lever han. Allt han gör är ett övergrepp på den stillastående Guden. Om det finns miljarder universa, finns det då också en Gud som är så stor? Och vad finns utanför. Einstein trodde på Gud. Han trodde nog på ett universum. Finns en människa som dör bärande allt, och buren av allt. Judarna tror att han ännu inte har kommit. Han brukar kalla sig, agnostiker. En som tror att det kan vara på båda sätten. Som Schrödingers katt. Den finns, och inte finns. Det är sanningen. Vad finns utanför, och vad fanns innan. Det finns inget innan. Det har alltid hållit på. Det finns inget utanför. Universa är oändligt. Han kom inte längre. Han kände sig otillräcklig. Han kokte sina ägg. Skönt att jag fått mina mediciner. Apodosen var bortglömd. Han skulle fått den i onsdags. Själv glömde han den till kl. tjugo på torsdag. Sömnpillren, är det värsta. Man blir ju beroende. Tänk att ligga vaken hela natten, när man just fått veta, att man har levercancer. Som tur var hade han lugnande piller, att ta till. Morgondosen innehåller tre Sobril. Han tar bara två, och sparar den tredje. Han har tänkt snart minska till en. Han har minskat sömnmedicinen, med en tredjedel, och manimedicinen, med hälften. Doktorn på Vårdcentralen tycker det är bra. Levervärdena blev ok. Han skall träffa doktorn, på Öppenpsyk, i mitten av augusti. Hon är invandrare. Han har fått för sig, att hon kommer från Bulgarien. Hon anställdes för ett halvår sedan. Hon är redan känd. Hon förstår inte svenska så bra. Värre är att hon lyssnar inte. I hennes situation, vore det klädsamt, med lite ödmjukhet. Han vill byta medicinpreparat. Hon kommer att säga nej. Är det för att det är enklast för henne att rulla på? Min samtalskontakt har gått i pension. Jag har fått en manlig sjuksköterska istället. Han känner att han inte orkar lära upp en person till. 
 
Han är ju själv välutbildad psykolog, och psykoterapeut. Han har gått alla utbildningar, man formellt kan gå. Han har varit chef för en psykoterapimottagning, på halvtid i tjugo år. Han hade egna patienter hela tiden. Nu betyder det ingenting, men det börjar kännas tröttsamt, med samtalskontakter som är alltför dåliga. Senaste träffen med sjuksköterskan, lade han ned all tid på att bygga upp Terapeutens självförtroende. Ett genuint intresse är mer värt än all utbildning i världen. Folk inom vården, kan vara hur bra som helst. De måste bara få veta det. De tror att läkaren, och psykologen, kan så mycket bättre. Så är det inte. Mycket utbildning, ger självförtroende. Det är självförtroendet, som släpper fram personen. När du tänker, ”det är jag som skall göra det, och det är jag som kan det”, så blir det bra. Många har förmågan. Nästan bara de utbildade vågar tro på sig. En bra patient, är behandlarens bästa utbildning. Det gäller bara att våga tro, på det. Och sedan fortsätta att lyssna och lära, tillsammans, med, patienterna. Jag borde egentligen vara handledare. Men jag skriver, och spelar istället. Det kanske också blir bra till slut. Blir jag ett med Gud. då?

Fläder

Fläder. 

På vägarna vid Torslanda gamla flygplats växte mycket fläder. Dit åkte vi och plockade. Agnes och vi, älskade flädersaft. Vi hjälptes åt att göra den. Först plockade vi 50 blomklasar per sats. Barnen hjälpte till, men de flesta blommorna, satt högre upp än vad barnen nådde. Hemma tog vi till en sats, 4 citroner. 2 liter vatten. 2 kg strösocker. 30 gram citronsyra. Vi lade de nyplockade blomklasarna i ett kärl, stort nog att rymma minst 7 liter. Vi borstade citronerna noga under varmt vatten och skivade dem tunt. Så lade vi dem i kärlet tillsammans med fläderblommorna. Kokade upp vatten och rörde ner socker och citronsyra. Hällde i den heta vätskan över fläderblommorna och citronerna. Täckte kärlet med lock. Lät saften stå svalt i 3-4 dagar. Vi silade saften och hällde upp den i plastlådor med lock. Förvarade saften i frysen. När det var dags att använda saften, tog vi fram en låda, och lät den tina. Så hällde vi saften, på en flaska, och serverade.  

Ute vid Torslanda var så vackert. Fläderträden dignade under sina många vita blomklasar. På marken växte vackert lysande maskrosor. Aklejor rodnade från sin blåa färg. Blodrot satt i kräsna gula klasar där solen kom åt. Bockrot förväxlades gärna med större hundkex, som sirligt kastade sin vita dräkt över vägen. Bolmört gömde sig i skuggan. Vitsippor fanns tåligt kvar i gräset. Blåklint stod glest och värmde med sin kyligt blåa färg. Gullvivor dolde sig, bland gullmora och gullris. Gulsippor tävlade med gulsporre, och kamomill, om att vara gulast. Kornvallmon stod längre bort utmed vägen, och lockade till golfbanan. Där på gränsen till det väl klippta fanns blåklockor i massor. Upp med bergen blommade ljungen rosa. Prästkragarna delade plats med rödklöver. Röllikan sökte sig till bäcken, med sin glesa vithet. Smörblommor, gula och små, kröp under gräsklippning i kanterna. Styvmorsvioler, gula och blå, sökte sig till stenar och avsatser. Blåsippor fanns kvar i skuggan, under träden. Ljusblå förgätmigej, var så små att de förvillades i blicken. Ängsvädd tävlade om sol i det höga gräset, utmed fälten.   

På flygplatsen flög små flygplan, styrda av skickliga förare, med radiosändare till styrning. De var så flinka att planen kunde såväl starta och landa likadant som sina större syskon. När jag var ung hade vi plan, med små bensinmotorer. ”Linstyrda”. Dem höll man i en lina, så att planen flög runt, runt. Oftast kraschade vi inte. Jag hade en gång en modell av ett svenskt jaktplan. Motorn hette ”Baby bee”. Vi flög på ängen mitt emellan skolan, och där jag bodde. Det var i gungorna där jag en gång sett den söta lilla Marianne första gången. Jag hade slutat slåss, sedan flera år. Min vän Gunnar hade inget plan. Han tog över mitt. Flög och vägrade sluta. Till sist bestämde han t.o.m. hur vi skulle starta planet. Mina böner om att få tillbaka mitt plan, hjälpte inte. Jag gjorde det jag inte ville. Jag slogs. Gunnar var lite större än jag, men kunde inte slåss. Varför vet jag inte, men förmodligen, av det han gjorde, så använde jag knytnävarna. Jag såg blod rinna nedför hans ansikte. Han fortsatte på något sätt att slåss. Jag slog där blodet rann. Till slut blandades hans blod, så mycket med tårar, att hans ansikte inte längre syntes. Det var bara en obeskrivlig massa. Gunnar sprang hem. Jag gav bort mitt plan, och flög aldrig mer. 
 
Hemma hade min bror akvariefiskar. Han hade ett stort trekantigt akvarium i källaren, och två mindre yngelakvarium, i vårt rum. Min bror och jag delade rum under många år. Min bror brukade rigga fällor med dörren. Någonting rasade ner och smällde i golvet om någon öppnade dörren. Jag förstod aldrig varför han hade dessa fällor. Nu har han berättat, som gammal, att det var för att inte bli dödad i sömnen, av vår far. Så fruktansvärt. I det stora akvariet fanns svärdbärare, guppy, malar, tetror, ciklider, barber, labyrintfiskar, slöjstjärt, och munruvare. Guppy, och svärdbärare fick ofta ungar. Ynglen släpptes i ett litet yngelakvarium. Annars skulle de blivit uppätna. Vi matade fiskarna inte bara med färdig fiskmat. Ibland köpte min bror, små klumpar med röd mask. Han gick då på läroverket Wasa. På den tiden kunde man söka redan från fjärde klass. Min bror trodde att han var sämst i klassen, och inte skulle bli uppflyttad. Han var bäst, och kom in på en av de finaste skolorna. Därutanför låg en akvarieaffär. Det var där han handlade fiskar och fiskmat. Ibland gick vi ut till dammar och fångade mygglarver. Fiskarna älskade dem levande. På sommaren fångade min bror ”mysis”, små räkor, med håv, i havet. De fick soltorka. Fiskarna älskade det. Agnes ville ha akvarium. Hon var rädd för hundar, och vår lille Bert, var allergisk mot katter. Det blev en svart dvärgkanin. Den fick heta Ida. Vår dotters andranamn. Henne matade vi med maskrosblad, och morötter. Mest tyckte hon om kokt potatis. Ofta stannade vi på vägen från landet, vid Torslanda flygfält. Där plockade vi en veckoranson med maskrosblad. Nu är Ida borta. Vi älskade henne så.

Skyn

Skyn. 

Vi låg på ängarna och såg upp mot skyn. Det var Fåke och jag. Våra drakar flög högt. Ibland togs de av vindarna, och virvlade, allt lägre ner. Då fick vi springa, och föra dem ur virvelvinden. Ibland tävlade vi. Då fäste vi rakblad på vingarna. Med tejp. Då kunde vi skära strimmor i den andres drake. Helst skära av snöret, där uppe. Då föll draken sakta ned, och landade i gräset. Oskadliggjord. Att tävla var en stor del av vår uppväxt. Fredligt drakflygande, var något nytt, som kom med Beatles, Pink Floyd, och Hendrix. Och med vår groende vuxenhet förstås. Bredvid oss låg kolerakyrkogården. Den var inramad av stora stenar. Bortanför den låg en fotbollsplan, med små mål. Det var mer som handbollsmål. Där gick Oslogatan ner till Londongatan, som vi bodde på. Olle och jag brukade sparka boll där. Två jämnåriga flickor brukade titta på när vi sparkade. De satte sig i gräset. De var tysta, och sa aldrig någonting till mig och Olle. Det kändes konstigt. Den ena var Ingela. Hon var tidigt utvecklad och mycket attraktiv. Vi förstod inte då, att flickorna nog var mycket intresserade av oss. De bodde ju upp i Kyrkbyn, en god bit bort.    

När jag kom ny till Bräcke, så kunde jag inte spela schack alls. Det kunde Fåke. Bräckeskolan i Göteborg var bäst i Sverige. Första året jag bodde där, blev de nordiska mästare. Fåke kunde spela schack. Han satt på andra bordet och var rankad tvåa, redan i sjätte klass. Först satt Selin som gick i nian. Fåke var en av de bästa i Sverige, i vår åldersklass. Jag lärde mig successivt, och blev rankad 24, på första våren. Vi flyttade från Frölunda på Vintern. Fotboll var mer min bag. Jag gick med i Färjenäs. Alla på min sida skolan var i Färjenäs, vars A-lag låg i division fyra. Olle var jätten i försvaret. Jag låg på topp, och hade till uppgift att göra mål. Min Pappa spelade fotboll, som ung. Han brukade ta med mig till Ullevi. Hans favoritlag var ÖIS. Det blev även mitt favoritlag. På öarna, där min Pappa kom från, skulle man aldrig berömma sina barn. ”Eget beröm luktar illa”. Min Pappa kom aldrig och tittade på våra matcher. Som juniorer vann vi serie B, och gick upp till serie A. Där gjorde vi bra ifrån oss. På den tiden var inga pengar inblandade. Knappast individuell taktiskhet heller. Råkade många pojkar i Färjenäs vara bra i samma kull, så blev laget hur bra som helst. Jag spelade en säsong i A-laget. Många andra intressen, och brist på uppbackning, fick mig att sluta. Pappa var på den sista matchen jag spelade. Flera år senare, efter några glas starkt, så tog Pappa till ordet. Han berättade då att tränaren sagt, ”detta är den största talang vi haft”. Det var säkert en överdrift, men oj vad jag hade behövt höra Pappa säga det tidigare.   

Schack lärde jag mig mer och mer för varje år. Under min första turnering, avancerade jag från sista bordet, till första bordet, i fjärdelaget, under turneringens gång. Vi spelade i mörka lokaler nära Stenpiren. Det luktade gammalt och dammigt, men inte illa. Ute var det vår, och björkarna nedåt vattnet, grönskade och lyste. Vi satt i mörkret och grubblade. I samma lokaler lärde jag mig dansa några år senare. Det var så olika, men när jag var ung, så var allting lika naturligt. Jag läste böckerna om ”Gunnar” på den engelska internatskolan ”Singleton”, och fylldes av inspiration. Jag ville vara som Gunnar. Fast jag simmade inte så bra som han. Först när jag som vuxen läste Guillous ”Ondskan”, stötte jag på en liknande berättelse. Mitt liv var ju en sådan berättelse. Jag ville få den porträtterad. Höra att det fanns någon mer. I nionde klass satt jag på andra bordet i schacklagets förstalag. Jag hade slutat slåss. Andra sätt att hävda sig var bättre för en pojke som var över tretton år. 
 
I nionde klass gick jag ändå med i en boxningsklubb, på skolan. Jag sparrade mot Håkan, som varit starkast, så länge jag bott där. Vi var jämna. Plötsligt kom någon in i lokalen. Det var en vän till Håkan. Han ropade ”Håkan”. Håkan vred huvudet och sänkte garden en sekund. Då gjorde jag det jag inte fick göra. Jag slog till med all kraft. Håkan föll. Jag slutade i boxningsklubben efter det. Fotboll var ofarligare. Vi spelade på ängen utanför sjömansgården Rosenhill. Det var det vanliga gänget av pojkar i Färjenäs. Jag dribblade, som jag kunde, och alltid gjorde. Då såg jag för första gången uttrycket i Bengts ansikte. Jag såg hans förtvivlan och hat. Det skrämde mig. Jag seglade drake. Våra drakar var av plast. Vi var på ängen vid kolerakyrkogården. Allt oftare gick Fåke och jag, upp på berget, i gamla Färjenäs. Våra drakar flög ut över Eriksberg, och ända ut över älven. Då var det en bortglömd plats. Nu är det en välskött park. Våra linor var långa. Räcker de ännu ut?

Frisören

Frisören. 

Början på dagen har gått. Idag skall jag till frisören på torget. Undra vem som följer mig. Måste vara klar när hon kommer. Duschade igår kväll. Håret ser ganska ok ut. Sitter vid datorn. Roligt, jag har fått kommentarer på bloggen. Lisa tycker att en viss text är svårt att förstå. Läser den. Det är texten ”en eka”. Den innehåller mycket, men framförallt är den skriven, som en dröm. Jag skriver det. Nästa text skall handla om min Pappas Farfars fru. Charlotta Åberg, tänkte jag. Måste göra research till det. Börjar med att ringa min kusin på Rörö. Hon vet nog inget, men kan kanske tipsa om någon som vet. Svårt med 1700-tal. Även om det är sent, mot 1800-tal. Mailade till biblioteket. Bra början. Gjorde mina situps och armhävningar, efter morgonpromenaden. Tolv av varje. Såg två kvartsfinalmatcher i fotbolls VM, på TV igår kväll. Såg och såg. TV:n stod på. Jag skrev, och hörde målen. TV4-play fungerade inte för mig. Datorn liksom hackade. Sa upp abonnemanget. Funderar på att säga upp Viaplay också. De visar ännu bara Stanleycup-matcher. Repriser. Jag vet ju hur det slutade. Hendrik Lundkvists New York Rangers föll i finalen. Var det några svenskar med i laget som vann? Var det Los Angeles Kings?    

Skall  äta klockan elva. Lunch. Middag kl. sjutton ca. Två kokta ägg till kvällen. Lisa sa igår att kylskåpet luktar illa. Vi kom överens om att torka ur det nästa tisdag, samt frosta av kylen. Lite nervös inför klippningen. GP ringde. De måste kolla min blogg, innan de tar in adressen. Jag skall be igen, när nästa artikel tas in, att få bloggadressen under mitt namn. De är lite omoderna. En blogg är ju nästen lika naturligt nu som ett telefonnummer, eller en mailadress. Jag minns när vi fick vår dvärgkanin, Ida. Vi köpte henne i en djuraffär i Lerum. Hon var pytteliten. Först bodde hon i Roberts rum. Jag gjorde en gallerdörr. Hon var väldigt skygg. Lik Eva som liten faktiskt. Hon älskade maskrosblad, och kokt potatis. Det gjorde vi också, potatis, så hon blev en del av familjen även där. Hon hade en ovana. Hon åt tapeter. All tapet försvann, till en halvmeters höjd. Hon fick flytta ner i källaren. Gallergrinden satte jag mot pannrummet. Så byggde jag en grind till, och satte mot Roberts nya rum i källaren. Endast jag hade tålamod nog, till att få klappa henne. Först fick jag sitta på en stol, hos henne, i en halvtimma. Det gällde varje gång i hela hennes liv. Sedan blev jag accepterad, och fick klappa och smeka henne. Hon var väldigt mjuk och behaglig. När Ida var gammal, skulle vi åka bort med båten, en sommar. Vi lämnade henne till en bonde vid vägen mot Kungälv. Efter bara några dagar dog hon. Ida var inte van vid andra kaniner. Hon var van att behandlas med största respekt, och få särskild mat. Hon dog nog av stress. Jag ångrade att vi lämnat bort henne.   

Vår granne hade en vit vanlig kanin som var helt annorlunda. Den var helt orädd. Åt leverpastej. Sprang ute, och var som en liten hund. Kaninen jag hade som barn hette Frippe. Det var en svart stor kanin. Han bodde i en bur, och slutade som mat. I alla fall trodde vi det. På en kriminell pojkes bord. Som liten gick jag i söndagsskolan. En gång var Rogers katt i söndagsskolan. Förutom böner och psalmer gjorde vi pyssel. Jag var också med i ”unga örnar”. Nu vet jag att det är ett Socialdemokratiskt ungdomsförbund. Då visste jag inget sådant. När jag blev större trodde jag att det hörde till Högerpartiet. ”Örnar”. Där gjorde jag bl.a. en grön örn i plast, klistrad mot en vit bakgrund. Den tyckte jag mycket om. När jag var liten, hade vi en svart bondkatt. Jag älskade den. 
 
Överallt fanns kattungar, när jag var liten. Särskilt många fanns på Hönö, och Rörö. På Rörö hade Bo många katter. Han var tvilling, med Leif, och bodde tvärs över vägen. Jag kände hans mamma och Pappa. Leif och Bo var fiskare. Deras kattungar kilade över vägen, till oss. Det var där backen börjar i Apelviken. Kattungarna gömde sig under körsbärsträden. Jag gav dem mjölk, som de gärna drack. Jag önskade så mycket att få behålla en kattunge. Särskilt en liten gråstrimmig, fäste jag mig vid. Pappa berättade, att han också älskade katter som liten. En svart katt som han tyckte mycket om fick ungar. Dem ville Pappa ta hand om. I varje fall någon. Plötsligt fanns inte kattungarna mer. Hans storasyster, Ingeborg hade dränkt dem. Man gjorde ofta så med kattungar. Pappa hade redan gett namn åt sin lilla grå. Han förlät aldrig Ingeborg. Nu knackar det på dörren. Min promenadhjälp kommer. Vi går sakta ner till frisörskan. Hon hälsar vänligt. Hon kan mitt namn.  Det är mitt på dagen, när vi är klara. Annonsen i GP, om min blogg är klar. Boken om Rörö är beställd på biblioteket. Klockan är elva och trettio. Dags för lunch. Kanske ett akvarium passar mig bättre än en katt?