onsdag 30 juli 2014

X-holmen



X-holmen.   

Tom vaknade. Agnes sov fortfarande. Barnen snusade i sina sängar. Han satte sig upp. Han låg i dubbelsängens överslaf. Agnes låg under. Robert låg i överslafen på den andra sängen. Eva där nere. Han kände att det var lite kvavt inne i Lillstugan. Ida mumsade på en morot. Eva hade sparkat av sig hela täcket. Robert låg på mage. Agnes rörde sig lite i sömnen. Han gick försiktigt ned för stegen. Tänk så fina sängarna blivit. Han var nöjd med sitt snickarjobb. Nu fanns det också el i Lillstugan. Ingen fast installation. Man drog en sladd från stora husets källare, och kopplade ihop med en vanlig kontakt, som satt under taket. Det fungerade bra. Bitta var med familj i stora huset, så han ville inte gå upp dit. Bitta ville skilja sig. Det hade han förstått mellan raderna. Än så länge var Nisse kvar. Det blir nog enklare sedan, tänkte han. Han slog upp vatten i en gryta, och satte på spisen. Agnes dricker inte Neskaffé, men nu var det bara han som skulle ha. Han öppnade en springa på dörren. Inte mer för Idas skull. Sedan kom han att tänka på nätet de satt upp för Idas uteplats. Han öppnade dörren på vid gavel. Sval luft strömmade in. Ida skuttade genast ut. Han såg på henne medan hon började gnaga på maskrosblad. 
 
Ett plommonträd växte år från år. Nu började det skymma sikten mot stora huset. ”Bara bra”, tänkte han. Flera oxelträd stod på tomtgränsen mot Wingård. De växte varje år. ”Det är nog dags att börja ta ned dem”, tänkte han. Marken från lilla huset upp till Wingårds var obearbetad. Han klippte lite mer varje gång. Snart är det gräsmatta där också. Vattnet var varmt. En trädgårdsstol stod väst på huset. Han satte sig med sitt kaffe. Ida skuttade. Idag skall vi åka till X-holmen. Kanske Lindholmen. Öarna ligger väst om Öckerö. Vinden var sval. Himlen var blå. Det skulle bli en fin dag. Kanske mer lagom än dagarna sista tiden. Det hade varit kvavt. Som åskvärme. Det hade också åskat några gånger. Då haglade det och störtregnade. Blixtar slog ned. Det kom plötsligt, och drog bort lika plötsligt. Idag kändes det mer lagom. De skulle segla ut. Nu hade familjen en större båt. Tom hade köpt den billigt. Den var av den gamla modellen. Hela rutor, målade stripes, och svart mast. Han bytte genast. Han köpte nya rutor. Målade stripsen vita, och klistrade på nya stripes i plast. Han bytte mast och staghållare. Han målade över bottenlinjen vit, och satte upp blåa i plast. Båten blev som ny. 
 
Agnes Pappa hjälpte till att göra en brygga på det djupa vid berget. Det behövdes ingen jolle längre för att komma i båten. Fördelen var också att böarna låg längre in. Det var bara ett litet skär som stack upp ur vattnet, att ta hänsyn till. Agnes kom upp. De kramades. Agnes gjorde frukost. Barnen vaknade. Nisse gick förbi och hejade. Han hade en liten öppen båt med en nio hästars motor. Den låg vid lilla bryggan. Där låg även Toms lilla båt. Nisse tänkte sig över till Björkö idag. ”Meningslöst”, tänkte han. I så fall är det lika fint att vara kvar här i Hästevik. Nisse var uppväxt i Småland. Han förstod inte mycket om havet. Både Agnes och Tom härstammade från öarna. Han även på Mors sida. De packade. Mest mat. Varma kläder fanns i båten, om det skulle behövas. Leksaker också. På den tiden var en Maxi-sjuttiosju:a en ganska stor båt. Idag skulle den knappast synas i en gästhamn. Han har bara legat i gästhamn en gång. Det var på fastlandet nära Klädesholmarna. Det blåste storm. Annars är det naturhamnar som gäller. Det är nog ett annat slags folk som ligger i gästhamnar, tänkte han. Som husvagnsfolk fast rikare. Agnes har packat två väskor. Han tar väskorna. Agnes tar Robert. Eva tar Ida. De stänger dörren till Lilla huset, och vinkar farväl till Nisse. 
 
Bitta har vaknat och kommer ut på altanen. De pratar aldrig om sin relation. Ändå är både Agnes och Tom Psykologer. De vill väl inte prata. Konstigast är det med Bitta. Hon är ju syster med Agnes, och kommer att bli kvar med oss, vad som än händer. De går ned för berget. Agnes hjälper Robert. Eva skrattar. Hon vill åka båt. De går längs stranden. Slånbärsbuskarna har vuxit ofantligt de sista åren. Det finns ingen stig igenom längre. Tom ställer ned väskorna på berget, och vilar en stund. Agnes med barnen går ut på bryggan. Den är ofantligt hög. Det var extremt högvatten när Ingemar göt fundamentet. Hans granne hjälpte till. Synd att jag inte var med, tänker Tom. Båten seglar ganska bra. Betydligt bättre än Sheriffen, som de hade förut. De går runt Björkö, och norr på Burö. Det blåser från väst. De seglar i god fart söderut, och tar hamn vid viken öst på X-holmen. Tom belägger alltid med två tampar fram. Han nöjer sig med en dragg. Det är fint väder. Väst på ön finns höga klippor. Han kastar sig ut och dyker. Ganska vackert, tycker Agnes. Robert går förstås utan blöjor. Han lämnar små bruna pölar efter sig. De har ännu inte förstått att han är glutenintolerant. De sätter sig i en skreva nära båten. Det är mjukt gräs. Barnen får saft. Föräldrarna dricker kaffe. Man ser Öckerö här ifrån, säger Agnes. I morgon kan vi gå till Lindholmen, lite längre ut. Agnes känner trakterna. Hon var ofta här som barn. Här är fint, tycker han. Det är fint på Lindholmen också.

Gräset




Gräset.   

Tom satt vid sin orgel. Det var morgon. Han hade sovit ganska länge idag. Klockan var åtta. Han bodde i en liten lägenhet på Haga Nygata. Det var nummer sexton. Mitt i Haga. Överkastet i sängen var i brun manchester. Prydnadskuddarna orange manchester. Soffan vid fönstren grön manchester. Det var ett rum och kök. Dass på gården. Soptunnorna stod där också. Han hyrde i tredje hand. Det var av Tryggve, en gammal vän. Tryggve hyrde i sin tur av Claes Hake. Hyran var nittio kronor i månaden. Orgeln var köpt begagnad för sjuhundra kronor. Elmätaren hade han ”hängt”. Om man skruvade loss den blev den hängande upp och ned. Räkneverket stannade då. Små stenar slängdes på hans fönster. Lägenheten låg på andra våningen. Porten var alltid låst. Han öppnade fönstret. Det var Thomas. Hans vän. Thomas släpptes in.  Thomas föreslog att de skulle gå till mosters café, och äta frukost. Han rökte. Han stoppade en majspipa full, och sög in. Han blåste ut i ringar. Tom rökte inte. Han hade rökt en gång. Det var i andra klass. Han hade rökt tre cigaretter, och mått mycket dåligt. De tog var sin te, och en smörgås på mosters. Thomas spelade på flipperspelet. Han tilltade spelet, och fick inte fortsätta. Moster ville inte ha något tillt på sitt spel. 
 
De gick hem till Tom. Thomas hade en drake lämnad hos honom. De tog fram drakarna. Kontrollerade pinnarna, och gick ut. De gick upp till Skansen Krona. Där blåste något. Drakarna var lätta. De steg snabbt mot skyn. Toms snöre tog slut. Draken var som en liten prick däruppe. Han band fast snöret vid ett träd. Sedan låg de och pratade, lugnade av att drakarna flög. Thomas talade om sin Pappa. Han visste inte vem hans Pappa var, men Mamman var omgift. Det var den mannen han talade om. Han tyckte inte om honom. Eller rättare sagt, tyckte inte den mannen om Thomas. Han stoppade sin pipa, och rökte vällustigt. Tom hade inga laster. Det hade han aldrig haft, om man inte räknade lite vin som en last. Han drack sällan sprit, och aldrig öl. Bara vin ibland. Efter några timmars flygning och prat, blev de hungriga. De lämnade drakarna hemma hos honom. Han hade en garderob i köket, som rymde det mesta. Snett under honom låg en vegetarisk restaurang. Solrosen. De beställde olika rätter och delade sedan lika. Efter maten drack de kaffe. Tom som känt sig lite sömnig hela förmiddagen, piggnade till lite. De gick upp till honom och spelade. Thomas spelade på hans elgitarr. Det var en Fender Stratokaster. Träfärgad, med ljus hals. 
 
Han försökte lära sig gitarr, men än så länge gick orgel bättre. De spelade Rolling Stoneslåtar. ”Paint it black” och ”Angie”. Totta bodde på Haga Östergata då. Ulf Dageby var trubadur på puben Hans och Greta, i kanten av Haga, upp mot Haga kyrka. De gick sakta Nygatan upp mot kyrkan. Det var tidig kväll. Thomas ville gå till ”Vickan”, restaurang Viktoria. Där blev alltid fullt på kvällarna, och det vore förståndigt att för en gångs skull vara ute i tid. Det var ingen kö så här tidigt. De sätter sig på hyllan ganska långt ut mot stora salen. De beställer en flaska ”Saida”. Det är ett rött vin. Restaurangens billigaste. De börjar prata. Thomas har en skiva med Ferlin-låtar. Han kan alla texter utantill. ”Nu sitter du åter på handlarens trapp, och gråter så övergivet”. Tom tänker på Becket. ”Kvinnan föder grensle över en grav”. Niklas kommer in och sätter sig. Hans Pappa heter Bengt Anderberg och är en firad, men tyvärr alkoholiserad författare. Moje kommer. Han är Niklas vän, och uppvuxen på barnhem. Sedan strömmar en rad av blivande kändisar in. Vickan var en plats för den intellektuella eliten. 
 
Han längtade ut. Ute var en ljum sommarnatt. Han tar farväl av Thomas och de andra, och tränger sig fram mot utgången. Halvvägs ut stöter han ihop med en ung kvinna. Hon är ett år äldre än honom. De har en lång tid tittat på varandra. Inget mer. Hon är kommunist. Hennes äldre bror startade skolan som han går på. Han känner att det skulle kunna bli de två. Någonting håller honom tillbaka. Han ler mot henne och hälsar vänligt. Sedan tränger han sig vidare. Det är som om han vet att någonting annat är på gång. Balettdansösen blev det inget med. Han hade ingen telefon och skrev upp hennes på en lapp. Numret var så lätt att han kom ihåg det, utan att titta på lappen. Han ringde i tre månader. Ingen var hemma. Ett år senare hittade han lappen. Han hade kastat om siffrorna. Efter ett år kunde han inte ringa. Han har sett henne på Odinsgatan senare. Där är hennes dansinstitut. Han kommer ut i natten. Luften är ljum. Han går gatan ner. Förbi Pingstkyrkans lokaler. Hagakyrkan reser sig hög och mäktig. Strålkastare lyser upp den. Kyrkan själv är svart. Klockor ringer från Masthuggstemplets torn. Han går som i en dimma. Någonting säger att Hagakyrkan betyder mycket för honom. Han stannar. Han sätter sig ned i gräset. Det är vått. Daggen har fallit. Han hör ett gäng som vinglar fram längs trottoaren vid Allén. Han ser ett par vid Wasagatan. De kryper ihop som om de inte vill synas. Han känner att han är mitt i en dröm. Han lägger sig ned i det daggvåta gräset, och drömmen för honom bort.

Klippor



Klippor.   

Verandan var fin. Pelargonierna blommade i rött och skärt. Tom satt med en kopp kaffe. Han tittade ut över ängen. Det var här utanför som han tagit de första bilderna på Agnes. Han hade aldrig sett en lika vacker kvinna som Agnes. Nu låg hon och sov i vardagsrummet. I sovkammaren innanför låg barnen och sov. Han tänkte på Rune Hansson, som skulle komma och tapetsera två rum. Rune bodde sydost på Rörö. Inte där trädgårdarna är finast, utan lite längre syd. Nära där ålderdomshemmet ligger. Och på andra sidan lekplatsen. Rune var mycket sympatisk. Han hade redan gjort ett rum. Det blev fint. Det var inte därför Tom tyckte om Rune. Nej, det var för hur Rune var som människa. Han hade vaknat före Agnes denna morgon. Han gick ut i köket och satte på kaffe. Han undrade var Olle bor. Han hade flyttat hem till föräldrarnas hus. Någonstans till öst, trodde han. Ett tag bodde han på Moringsvägen. Han satte sig till rätta på verandan. Utsikten skymdes något av ett nytt hus. Det hade inte funnits länge. Det var två läkare som hade det. Han tyckte inte om frun. ”Du behöver inte klippa på vår tomt”, var det första hon sa till honom. Han visste väl var tomtgränsen gick. Det hade varit trevligare om hon sagt, ”vill du ha en kopp kaffe”, eller något liknande. 
 
Han gick ut och satte sig ”sör på” huset. Där fanns en liten slät bergknalle som var bra att sitta på. Därifrån skymde inte det nya huset så mycket. Här brukade farbror Kalle sitta när han var liten. Han som spottade i träskon, och bodde i det gula huset sydost om Toms. När han var liten växte här mycket körsbärsträd. De fanns mest där det nya huset ligger nu. Vid vägen låg ett litet rött uthus. Kattungar kilade över vägen från Bos hus. Han önskade sig en katt. Han tror att Olle arbetade på färjorna. Där som Stanley arbetar nu. Bo bor ensam i Ollys och Olles hus mitt emot. Borde inte Stanley flytta hit? Han snickrar ju så bra. Det vore inte fel att göra i ordning huset. Bo skulle kunna bo i det lilla uthuset, tänker han. Agnes har vaknat. Hon kommer ut till honom och säger att det är dags att äta frukost. Sedan gå och bada. Barnen är vakna. Eva kommer ut med en kudde i famnen. Hon ser yrvaken ut. Han reser sig och går med in i huset. Frukost är dukat på verandan. Barnen har piggnat till. De skrattar och kivas lite. Han älskar bröd. Särskilt med lagrad ost på. Västerbotten. Efter frukosten packar Agnes en matsäck. Det får plats i en liten ryggsäck. 
 
De skall gå till västerstranden. De svarta klipporna i ”sör”. Där finns ett ställe med fina små stenar på botten. En halv meter djupt. Fint för barnen och ändå klippbad. Han kränger på sig ryggsäcken. De går ut till vägen, och börjar gå mot byn. Till vänster är ängar. Lilla Apelviken bortom ängen. Fotbollsplanen till höger. Nu är Stora Apelviken muddrad ända in. Några små båtar ligger uppdragna bakom omklädningshuset. Han visar var det låg en affär förr. De går genom allén. Hallon i mängder växer i snåren. Det hus Pappa velat ha ligger till väster. En gräsbacke upp till det röda huset. Innan vägkorsningen pekar han ut hur de alltid genade förr. Vägen delar sig i två grenar. De tar till höger. Biblioteket och Missionshuset passeras. På vänster sida ligger Ewys och Kajsas hus. Det är vitt med brutet tak. Det har ingen källare. Eldning och förvaring görs i ett litet uthus. Kajsa arbetar i affären. Strandkassa: Ewy är barnskötare i staden. Innan skolan går Moringsvägen in. De följer den till grindarna. Blåhallon frodas där inne. Det finns två stigar att välja på. Detta är naturreservatet. Ljungen täcker marken. Den blommar i rosa. De väljer stigen åt vänster. Den stig som går ned till stranden, och vidare till västerstranden. 
 
Några lövträd försöker växa. Här är lite våtmark, så det är inte lätt. De ser ut över stranden, ängarna, och havet mot Hyppeln. Kommer till en backe. Berget ger en behaglig plats att sitta på. På ängen blommar blåklockor i stora grupper. Klöver kryper lågt på marken. Gräset är glest och lågt. Gulsporre trivs bland gräset. Enbuskarna är låga och krypande. De skymmer ingen utsikt. Här blåser hårt på höst och vintrar. Vass tar över. En bro av enkla bräder går över en liten bäck. Den stora stranden mot Hyppeln, har några besökare. Det är båtfolk från hamnen. Tallskog håller sig intill berget. Gullvivor och blåklockor blandas i gräset. Stigen slingrar sig fram längs sjön. Blåbär och kråkbär delar plats med doftande ris. Mot sjön till trivs sileshår. Torkade mygg och flugor syns i de blad som öppnat sig. Framme vid västerstranden ligger en stor hög med kullerstenar högre än det övriga. Det är en grav för ilandflutna engelsmän. Stigen följer berget. Runda stenar, stora som en knuten hand utgör stigen. De har olika färger. Röda, svarta, vita, grå, och strimmiga. Längre ned mot stranden är stenarna stora som en människa. Strandkål och hundkex frodas, med kirskål, utmed stigen. De rundar de svåra klipporna vid vattnet. Går över kullerstenar. Kommer fram till viken. Några båtturister sitter längst ut på klippan. Deras båt är förtöjd längre in. Eva klarar att skutta. Robert får hjälp av Mamma. De kommer fram till de svarta klipporna. Vattnet är gnistrande rent. Han känner med handen. Det är ljummet, och skönt. Barnen klär av sig. Så gör även Agnes och Tom. De kliver försiktigt ned i vattnet. ”Rörö är härligt”, säger han. Han sänker sig ned i vattnet, och minnen strömmar över honom. Minnen från Rörö.

tisdag 29 juli 2014

Gungan



Gungan.   

Tom var liten. Bara fyra år. Han vaknade. Han låg i soffan tillsammans med sin bror. I sängarna låg Mor och Far. De sov ännu. Hans bror sov också. Han sträckte på sig. Det var varmt i rummet. Han gick upp. Han hade sin rutiga pyjamas på sig. Den han fått på sin födelsedag. Han var född i början av april. Nu var det slutet av juli. Han hade fått nya kortbyxor innan de åkte till Floda. Han tog av pyjamasen. Han tog på sina nya kortbyxor, och en liten tunn tröja. Samma kläder som han hade igår. Han ser sig runt i rummet. Den lilla svarta kaminen har luckan öppen. Igår rensade Pappa kaminen. En liten svart låda går att dra ut på undersidan av kaminen. Den hade varit full av aska. Pappa tömde askan i rabatten utanför huset. ”Det är bra näring”, hade Pappa sagt. Mamma snarkade. Hans bror vred sig i sömnen. Pappa gäspade. Han var på väg att vakna, tänkte han. Han öppnade dörren till sovrummet. Sval luft slog emot honom. Golvet knarrade lite när han gick ut. Han tittade på dörren till klädgarderoben. ”Där inne finns malar”, hade Mamma sagt. Han var rädd för malar. Han tittade ned för trappan. Han ville inte väcka någon. Då kunde de bli arga. Det visste han. Han gick tillbaka och stängde sovrumsdörren. 
 
Han visste vilka trappsteg som knarrade värst. Han höll sig i räcket och försökte väga så lite som möjligt. Han kom ned i hallen. Det hade inte knarrat så farligt. Han gick ut i köket. Han tittade på järnringen och ryste. Det syntes hur stor luckan är. En lucka i golvet, och ett fruktansvärt hål under. Han kände sig rädd. Vem som helst kunde öppna luckan när som helst. Mamma, Pappa, Mormor. Till och med hans bror kunde öppna luckan. Farbror Uno hade aldrig öppnat luckan, men han kunde säkert. Han tittade bort, och försökte glömma luckan. Det gick inte så bra. Där nere luktade sten, jord, och damm. Han visste att där fanns spindlar. Stora som möss hade brodern sagt. Han gick runt luckan fram till skafferiet. Han öppnade dörren. Där i mitten, stod ett fat med en skål på. Det var hans filbunke. Det var svalt i skafferiet. Han tog fram skålen och ställde på bordet. Stängde skafferidörren. Han hämtade en tallrik, och en sked. Det var en djup tallrik. Han öste upp filbunke från skålen till sin egen tallrik. Hälften var lagom. Han ställde in resten på fatet i skafferiet. Han slickade på skeden, och tog lite socker ur skålen. Han strödde försiktigt över filbunken. Sedan åt han. Han älskade filbunke. 
 
Dörren till Mormors rum var stängd. Asklådan var utdragen ur kaminen. Mormor har nog också rensat sin kamin, tänkte han. Hon hade kommit ut på kvällen. Varit för sig själv, som vanligt, och eldat lite. Det var varmt igår, så det behövde nog inte eldas. Även Mormor eldar kanske för trevnaden, tänkte han. Han sköljde av skålen och torkade sig om munnen. Gick ut i hallen, och öppnade dörren till verandan. Några flugor vaknade till liv, och började surra frenetiskt. Pelargonierna blommade. Rött och rosa. En tidning låg uppslagen på bordet. ”Skymningstid”, läste han. Han låste upp dörren. Det jamade utanför. Så katten har varit ute i natt. Annars har den ju sin plats på verandan. Han steg ut, och gick några trappsteg ned. Han satte sig. Katten strök sig mot honom. Den började surra. Sedan sprang den in och började äta ur sin skål. Han gick in och stängde till hallen. ”Katten kan hålla sig på verandan”, tänkte han. Solens strålar silades genom de stora björkarnas blad och grenar. Det var på andra sidan vägen. Häcken var full av vita klockor. Det var en klängerväxt som trivdes här. Ängen var full med blommor. Pappa ville ha det så. Han slog med lie ibland. 
 
Blåklockor stod i stora grupper. Gullvivor fanns här och där. Klöver trivdes där gräset inte var så högt. Lupiner rosa och blå samlades kring brunnen. Gullregnsträden tyngdes av sina prunkande gula blomklasar. I rabatten växte skära rosor. Det var gammaldags doftande rosor. Tom såg gullriset stå högt i rabatten vid huset. Blomflugor samsades med bin och humlor. Flugorna kunde stå helt stilla i luften. Deras vingar syntes inte. Så fort fladdrade de. Flugsnappare virvlade i luften. De hade ett bo i häcken, med tre små söta ägg. Han reste sig. Katten var mätt och lade sig på sin plats. Den var trött efter nattens övningar. Han gick ned för trappan. Han gick ned till grusgången, och sneddade runt huset. Till baksidan. I mossan på berget kröp flera svarta skogssniglar. Han tyckte inte om sniglar. De skulle snart skrämmas bort av solen. En igelkottunge hade kommit fram ur rishögen. Den sprang upp när han kom, och försvann in i ett hål. En svart orm vilade på berget. Där kom solen åt. Den hade stigit ovan björkarna nu. Han gick fram till sin gunga. Han satte sig. Det var en platta att sitta på, som Pappa gjort av en bred planka. Han började gunga. Han tog högre och högre fart. Till slut gick det inte att gunga högre. Han tänkte på livet. Hur annorlunda allting blivit. Änglarna sa ju att resan skulle bli lätt. Han visste inte om det var en dröm. Det var nog ingen helt vanlig dröm. Han gungade. Han gungade högre än någonsin förr.

Cliff



Cliff. 

Tom var nöjd med sitt verk. Avloppet fungerade nu bra. Han satt på västeraltanen i Hästevik, och pustade ut. Det var eftermiddag. Mitten på juni. Några båtar gick i farleden på fjorden. Björkö badade i ljus. Barnen lekte i trädgården. Agnes förberedde middagen. Kaninen var i Lilla huset. En smal skåra släppte in luft. Dörren var krokad så. Han gick in och lade sig i Josefs rum. Där var soligt och ljust. Tre fönster åt väst. Två åt söder. Han somnade en liten stund. När han vaknade var middagen klar. De åt på altanen. Barnen skrattade och kivades lite. Kaffet smakade gott. Efterrätten hade varit hallonkräm. Plockade mest i trädgården. Han tänker på hur han skall anlägga yttre delen av tomten. Där hallonen växer nu. Konstigt. Måsungen ligger kvar. Den ligger under rosenbusken. Den har legat stilla sedan i morse. Varför kommer inte föräldrarna? Det är vanligt att ungarna hoppar ned från taket efter en tid. Boet ligger däruppe. Det är väl skyddat mot katter och rovdjur. Ungarna behöver väl röra sig lite när de blivit större. De hoppar ned. Föräldrarna dyker när man kommer ungarna nära. Några föräldrar har inte synts idag. 
 
Han börjar bli bekymrad. Familjen går ned och badar. Det blev ett sent bad idag. Agnes håller Robert i handen när de går nedför berget. Eva klarar sig själv. De går till närmsta stranden. Vattnet är behagligt. Några grannar är där. Han hälsar och de nickar tillbaka. Det är sällan någon mer här. Eva och Tom badar tillsammans. Eva stänker vatten och skrattar. När de kommer in till stranden vill Robert bli snurrad. Han griper honom. Snurrar runt och kastar Robert iväg. Han faller ned och kiknar av skratt. Då vill Eva också. Han älskar sina barn. Han älskar också deras Mor. Agnes. På vägen hem går de runt slånbärsbuskarna. Stigen är ingen stig längre. Den har vuxit igen. Familjen går längs vattnet istället. Han ser segelbåten, där den ligger på svaj. Han ser också plastbåten vid bryggan. Det är svårt för Robert att ta sig upp för berget. Med Agnes hjälp går det. Uppe ser de måsungen. Han ligger kvar. Inga föräldrar har visat sig. När han går nära piper han. Märkligt. Måsungar brukar väl inte pipa när människor kommer nära. De ligger stilla och försöker att inte märkas. Piper gör de på Mamma och Pappa. 
 
Han börjar tro på allvar att ungen är övergiven. Då är den säkert hungrig, tänker han. Ungen har börjat tro att människor är föräldrarna. Den är säkert hungrig. Han kryper in i källaren. Där finns en håv. Han och Eva går ned till bryggan. De fångar räkor, små krabbor, och tångloppor. De lägger några på ett fat och ställer fram till måsungen. Han äter genast. Eva vill ge honom ett namn. Tom föreslår ”Cliff”. Det är engelska och betyder ”klippa”, säger han. Eva tycker det är ett fint namn. Han får heta Cliff. Cliff har snart ätit upp alla loppor, räkor, och krabbor. Han hämtar en skiva bröd. Cliff äter genast. Han pickar med sin bruna näbb. Den näbb som skall bli gul, när Cliff blir stor. Dagarna går. Ida äter sina maskrosblad. Sina morötter, och sin potatis. De fångar mat till Cliff flera gånger, varje dag. Cliff får också bröd. Agnes köper ansjovis. Cliff älskar det. Han börjar röra sig, och springa kring i trädgården. Han och Eva prövar med små små bitar av skuret kött. Cliff äter. ”Han äter ju allt vi kommer med”, säger han. De hade inte försökt med grönsaker. De trodde inte att måsar vill ha det. Platsen under rosenbusken är Cliffs trygga plats. Varje gång han sprungit runt i trädgården, lägger han sig alltid till slut på sin plats. 
 
Cliff växer. Han är fortfarande brunspräcklig, men efterhand betydligt större. Ida har fått en hage utanför Lilla huset. Dörren står alltid på glänt, så hon kan springa in när hon vill. Hon har ett nät utanför. Familjen litar inte på att Ida inte skall rymma annars. Cliff blir intresserad av Ida. Han går gärna fram till hennes nät, och tittar på när hon knaprar maskrosblad, och annat grönt. En dag började Cliff flaxa. Han kunde lyfta och flyga några meter. Cliff flaxade mot Ida. Han flög över hennes nät och satte sig i gräset. Ida brydde sig inte om Cliff. Hon blev i varje fall inte rädd. Cliff gick helt nära. Han prövade att smaka på det Ida åt. Cliff tydde sig till Ida. Det verkade nästan som Ida tyckte om Cliff. Hon gick inte från honom. Snarare gick hon till honom. Kanske blev de vänner. Cliff började gå utanför tomten. Han ställde sig längst ut på berget. Han kastade sig ut. Vingarna bar, och Cliff flög över markerna. Han kom tillbaka för att äta. Cliff åt nu mycket bröd och ansjovis. Fiskandet med håv räckte inte. Han fick också makrill på konservburk. Det tyckte Cliff om. Han flög nu ut över havet. En dag flög han över till Björkö. Cliff var nu stor. Han hittade mat själv, och åt hos oss bara ibland. Vi saknade Cliff när han var borta länge. Cliff flög längre och längre. Han var fullvuxen och stark. Men ännu brun. Måsar får inte sin vita färg förrän andra året. Cliff flög till Öckerö. Till Knippla, och till Rörö. Han slog sig ned på Rammen. Det var där han kom från. Cliff kände det på sig. Familjen saknade Cliff. Lilla Eva grät. Den som saknade Cliff mest, var kanske ändå Ida.

Ida II



Ida. 

Det var sommar. Tidig morgon. Tom satt på den lilla altanen, utanför Friggeboden. Den var röd med vita knutar. Stora huset var också rött. Målat med Falu rödfärg. Han var stolt över det. Hans knep med kaustiksoda på plastfärgen, hade fungerat. Nästan all soda gick åt. Väggarna blev som fint sandpapper efter sodan torkat. Rödfärgen fäste sedan så bra. Lillstugan var målad med oljefärg. Det gick också bra, men han hade inte velat ha det på stora huset. Hans Pappa var målare, och älskade de gamla fina materialen. Han hade en kopp kaffe. Han njöt av morgonen. Det var alldeles tyst. Barn brukade höras nere från Havrevägen. Det var nog för tidigt nu. Han hade önskat sig en katt. Det gick inte. Lille Robert var allergisk. Det fick bli en kanin i stället. Dottern, Eva, ville gärna ha en kanin. De köpte en i djuraffären i Lerum. Det var en svart dvärgkanin. Den döptes till Ida. Det var Evas andranamn, och Farmors namn. Ida fick bo i Roberts rum. Där var stort med plats för Ida att springa och leka. Ida åt maskrosblad och morötter. Sedan hade hon en specialitet. Han hade prövat att ge Ida potatis. Hon smakade inte. Då fick hon kokt potatis istället. Det älskade Ida. 
 
Det var bara ett problem. Ida åt tapeter. I Roberts rum var det strukturerade vita tapeter. Ida gnagde rent en halv meter upp. Det gick inte att ha det så, tyckte han. Ida fick flytta ned till källaren. Hon fick hallen där nere. Med två gallergrindar. En mot pannrummet, och en mot eldstadsrummet. Det blev bra. Ida trivdes. På väggarna var det träfasader. Ida behövde nog inte äta tapeter. Det var nog bara en ovana. Han blev Idas bästa vän. Det var bara han som hade tålamod att vänta ut henne. Han fick klappa henne, efter en halv timmas väntan. Han gick in i köket. Han hällde upp mer kaffe. Gick tillbaka och satte sig i solen. Klockan var sju. Agnes kom ut. ”Idag skall vi åka till Hästevik ”, sa hon. Hon slog sig ned hos honom. Han nickade. De vilade i solen. Den steg sakta och kilade fram genom träden. Mest ekar. Han hade fällt sju ekar när de nyss flyttat in. Det var många kvar. En jättestor björk stod vid garaget. Den får vi fälla snart, tänkte han. Innan den faller själv. Längst ned på tomten. Mot Havrevägen, växte kantareller. Varje år. De fick växa sig stora innan de plockade. Bra att ingen går in och plockar. Här är ett lugnt område, tänkte han. En gång låg ett glasspapper på tomten där nere vid. Annars har det varit lugnt. 
 
Barnen kom yrvakna upp. Först Eva. Efter en stund lille Robert. ”Dags för frukost”, sa Agnes. Efter detta packade de. ”Det mesta vi behöver finns därute”, sa hon. Agnes körde bilen. Det var en gammal Volvo, som de fått av Agnes Pappa. En vit. Agnes körde den slingrande vägen från Hällsviksvägen upp till Hästevik. Vid badplatsen stod redan bilar parkerade. Det var badgäster från Göteborg. Det byggdes på många tomter. ”Här kommer nog att bli ett villaområde som de söder om Göteborg”, sa han. Fritidshus köps upp i rask takt nu. Konstiga moderna hus byggs. Platta tak och vinklar hit och dit. Inga hus för Sveriges klimat. De stannade utanför huset. Fjorden låg öppen. Solen kom bakifrån och belyste Björkö på andra sidan. Vattnet låg stilla. Några båtar från söder gick sakta norrut. Det är ju den innersta farleden, tänkte han. Huset var förstås tomt. Det var avtalat så. Nyckeln låg gömd på det vanliga stället. Under stenar i kanten av altanen. På västra sidan har altanen ett murat golv. Det är inte lika skönt som bräder, men håller hur länge som helst. Nere vid rosenbusken låg en måsunge helt stilla. Ett måspar brukar bygga bo på taket. 
 
Kaninen hade de lämnat i Lilla huset. Lite maskrosblad, morot och kokt potatis, fick hon med sig. ”Varför ligger måsungen så stilla”, frågade Eva. ”Den väntar nog på Mamma och Pappa”, svarade han. Timmarna gick. Barnen lekte. Agnes sysslade i köket, och han kröp under huset. Avloppet från tvättrummet hade inte varit bra en lång tid. Nu drog han nya rör. Under huset var det massor med spindelväv. Spindlar stora som möss levde där. Det var lite otäckt. Han kröp in i första rummet. Där låg en massa källargrejer. Det var fuktigt och inte bra för förvaring. Han kröp in i nästa rum. Där var tomt. Bara spindlar. Det var vått på golvet. Han tog sig fram till under tvättrummet. Han kopplade bort de gamla rören. Satte dit nya, och satte en böj nere vid golvet. Han drog nya rör hela vägen tillbaka. Kopplade ur skarven och fäste det nya röret. Gick upp och spolade. Det fungerade perfekt. Avloppsledningen gick till en stenkista längre ned på tomten. Det var aldrig besvär med det. Lite vattning behövde marken. Han gick ut i köket. Han kramade Agnes. ”Det är dags för lunch”, sa hon. De åt. Barnen skrattade. Lite sol kom nu åt på västeraltanen. Han och Agnes tog sitt kaffe där. Konstigt, måsungen ligger kvar. Den låg under den stora rosenbusken. Det var gammaldags rosa blommor. Den var hög. Den höga vildhäcken skyddade mot vindar från väst eller norr. Om en vecka skulle de åka till Rörö. Då skulle de ta segelbåten, för att sedan gå på båtsemester. Han tänkte på Charlotta Åberg. Hon var min Farfars Mor, men hur var hon? Hon var infödd Röröbo. Uppväxt där. Blev man på något särskilt sätt då? Var Röröbor speciella? Han grubblar. Måsungen ligger kvar.

måndag 28 juli 2014

Rammen



Rammen.  

Tom satt på verandan i huset på Rörö. Det var i Apelviken. Det var det huset som Bryngel Olsson och Charlotta Åberg, flyttade in i. Huset kom från Rammen. Det hade byggts i sillperioden, och sedan stått onyttjat. Det revs ned, flyttades, och byggdes sedan upp i Apelviken. Just där vägen stiger. När Tom var liten låg det dammar på andra sidan vägen. Just norr om Olles och Ollys hus. I dammarna kryllade det av grodyngel. Grodorna hördes alltid på kvällarna då. När han var liten låg också en liten lada vid vägen. Den omgärdades av körsbärsträd. På marken under buskarna kilade små kattungar ofta. Bo tyckte mycket om katter. Han önskade sig en. Nu när han var stor och kunde bestämma själv, så gick det ändå inte. Hans lille pojke var allergisk. Så det fick bli en kanin i stället. En liten svart som fick heta Ida. Hans Farmor hette Ida. Det var hon som kom som piga till Oskar, när Oskars fru dött. De hann få en flicka innan den första frun dog. Jenny. Oskar och Ida gifte sig sedan. De fick många barn. Kanske sju. Ida kom från Lundby i Göteborg. Hon var uppvuxen på en gård på fastlandet innanför Rörö. Ganska nära Gillholmen faktiskt. Västra Röd, tror han att det hette. 
 
Sorgligt att de lämnade gården och flyttade till Göteborg. Han undrar varför? Ett av Idas barn fick heta Einar. Det blev hans Pappa. Einar hade en lillebror som hette Axel. Det var han som gifte sig med Annie på Gillholmen. Axel fick två döttrar. Inger och Gunell. Men det var ju inte detta som han grubblade över. Han grubblade över Oskars Mamma. Charlotta Åberg. Vem var hon? Hurdan var hon? Hur såg hon ut? Han tror att hon var vacker. Han tror också att hon var mycket klok. Han tror att hon bar ett paradis inne i sig. Han reser sig. Han hämtar kaffe från köket. Han går ut och sätter sig söder på huset. Där finns en liten bergknalle som är bra att sitta på. Han ser ut över ängen. Han ser ned till huset det låg en affär i, när han var liten. Det var mer blommor på ängen då. Så minns Tom det i varje fall. De skall köpa makrill av Bo i eftermiddag. Bo tar bara tio kronor makrillen. Det är egentligen för lite. Pappa kunde laga fisk så bra. Makrill eller horngädda brukade han koka in i ättika. Det var gott. Charlottas Pappa hette Anders Åberg. Han var mycket välbeställd, och ägde stora delar av Rörö. Hennes Farfar hette Petter. Han kom ut som dräng till Rörö. 
 
Varför blev de rika? Det måste ha varit sillen. Petter måste haft förmågan att ta vara på de möjligheter sillen gav till inkomster. På något sätt kunde sedan Anders gå vidare med detta. Tom funderar. Barnen leker. Eva frågar om Pappa vill vara med. ”Inte just nu”, svarar Tom. ”Kanske om en stund”. Barnen fortsätter själva. Eva leker med ”Stockholmarns” barn. Robert är inne hos Mamma. Agnes kommer ut och sätter sig hos Tom. Robert är med. Precis här satt farbror Karl, när Tom var liten. Karl var gammal. Han var alltid orakad och smutsig. Karl levde ensam. I ett litet gult hus öster om vårt. Pappa sa att farbror Kalle spottar i träskon. Karl snusade. När han skulle spotta snus, lyfte han på foten ur träskon. Han spottade däri sedan. Han spottade i träskon till och med när han var ute. Det gick väl av vana. Karl dog förstås när han blev riktigt gammal. Pappa tillfrågades om han ville köpa Karls hus. Det skulle kosta fem tusen kronor. Pappa tackade nej. Det var synd. Tänk om vi hade haft det huset nu. Då hade vi sluppit dela med Peter, Toms bror. Einars yngsta syster hette Judit. Judit var väldigt söt som ung. Det syns på gamla kort. Men hon var yngsta dottern, och skulle ta hand om Mamma när hon blev gammal. Judits Mamma var Ida. 
 
Ida blev gammal. Judit kunde aldrig gifta sig. När Ida dog var Judit för gammal. Hon kunde bli hemhjälp. En man på Öckerö miste sin fru. De hade fyra barn. Judit flyttade dit och tog hand om barnen. Hon blev gladare då. Men huset stod kvar. Det fick hon när Ida dog. Varje sommar hyrde Judit ut huset till badgäster. Tom var ofta på Rörö då. Ett rum och ett litet kök, samt rummet på vinden, var ledigt. Där var han med Pappa och Mamma och sin bror, någon tid varje sommar. Det kallades för ”kammern”, ”skånken”, och vinden. Han var alltid rädd för ”kammern”. Där hade ju Farmor Ida, dött. Där fanns en svart symaskin. En sådan som man trampar. Han tyckte om rummet på vinden. Det hade fönster åt söder, och var alltid soligt och ljust. Han var rädd för vinden. Vinden var brun och mörk. Skeppsmaskar levde i plankor och bräder. Små högar av fint sågspån vittnade om det. Rummet hade inga riktiga väggar. En bit på varje sida var bara tapet. Någon hade gjort hål på ena sidan. Den mörka vinden tittade in. Det hängde ett fotografi i rummet på vinden. Det var på Bryngel Olsson, från Hönö. Det var han som var Pappas Farfar, och gifte sig med Charlotta Åberg. Det sägs att Charlottas Pappa. Anders Åberg. Ordnade och bekostade flytten av huset från Rammen. Det byggdes sedan upp på en bit av hans mark, i Apelviken på Rörö. Bryngel måste ha varit vacker. Ja, eftersom Charlotta var det. Hon var ju rik dessutom. Så går hans tankar när han sitter med sitt kaffe ”sör om” huset, en gång i juli.

Charlotta II



Charlotta.  

Tom var i Hästevik. Det var tidig morgon. Han vaknade. Agnes och barnen sov. Bra med våningssängar. Tänk att hela familjen nu fick plats i Lillstugan. Han njöt av att titta på sängarna. Han var nöjd med sitt snickerijobb. Agnes och Tom låg i den ena. Barnen i den andra. Han låg där uppe. Han njöt av att stugan var fin, och välfungerande. Elektriciteten hade han dragit nyss. Nu kunde man både laga mat, och läsa på kvällarna. Han tittade på sina älskade barn. Agnes förstås. Barnens mamma. Vad vore jag utan Agnes tänker han. Vad vore jag utan barnen, Eva och Robert. Båda föddes på årets varmaste dag. Ja i varje fall Robert. Det var även en underbar dag i maj, när Eva föddes. Han tänker på hur det var när Agnes och han träffades. Det var första dagen på utbildningen. Han kände från första sekunden, att det skulle bli hon. Det dröjde nästan två terminer innan de blev tillsammans. Det var nog nyttigt för honom. Han hade aldrig tidigare väntat på en kvinna. Eva kom också fort. Antagligen på första försöket. Robert var nästan lika snabb. Han tog stegen ned. Han var nöjd med stegarna. Eva hade sparkat av sig hela täcket. 
 
Det var redan varmt. I varje fall inne i huset. Han reglar upp dörren. Det är lite svalare ute. Klockan är sju. Solen står i öster. Huset är i skugga av några oxlar som står i tomtgränsen till Wingårds. Han går upp till stora husets inneraltan. Där värmer solen gott. Bittas familj har inte kommit ännu. Det passar bra att åka till Rörö idag. Det är inget fel med Bitta, men på sommaren är det skönast att bara rå sig själva. Segelbåten får ligga kvar så länge. Det räcker med ”skumpelådan” nu. Det är en öppen plastbåt. Blå med en tjugohästars motor. Den planar och går ganska fort. Ingen ville ha den båten, efter arvet. Han tycker att den är bra. Den och segelbåten har liksom blivit deras. Ingen annan vill ha dem. Han går in i stora huset och sätter på kaffe. Bra att slippa smyga för att inte väcka. Han dricker sitt kaffe på västeraltanen. På andra sidan fjorden ligger Björkö. Tomten är en av Hästeviks bästa. Den ligger längst ut på berget. Han märker att några buskar på berget utanför har börjat växa. Han brukar ta ned det som skymmer utsikten. Här är västersol. Idag är det skönt att sitta i skugga. Agnes har vaknat. Hon kommer upp till honom. De älskar varandra. Agnes tar en kopp kaffe. 
 
Det är morgon. Klockan är åtta. Barnen kommer upp. Eva är fyra år. Robert bara två. Barnen börjar genast leka i huset. Där finns en leklåda som de har tillsammans med Bitta. Bitta har också barn. De äter frukost. Sedan packar Agnes och Tom. Det mesta de behöver finns på Rörö. De går stigen ut mot berget. Han har anlagt gärdesgård som omramar stigen. Det är vackert. Stenarna kom upp när han gjorde trädgård runt Lillstugan. ”Korvmillionärens” hus är tomt. Han är sällan ute. Den tomten kunde Agnes Farfar köpt för fem tusen en gång. Precis det samma som Toms Pappa kunde gjort på Rörö. På den tiden köpte man inte om man inte hade ett omedelbart behov. Hur billigt det än var. På berget ner har Farfar Josef murat trappsteg på några ställen. Det är där berget sluttar mycket. Agnes håller Robert i handen. Han har lätt för att snubbla, men de kommer ändå ner. Slånbärssnåren har vuxit mycket de sista åren. Stigen har blivit smalare, och stickig i kanterna. Lådan för båtgrejor saknar lås. Det gör inte så mycket. Där ligger ändå inget värdefullt. 
 
De kommer fram till bryggan. Bittas man har byggt på med bräder. Det var bara en stenbrygga förut. Båten är förtöjd med en akterlina ut till en järnstolpe. Praktiskt att kunna dra ut den när man gått i land. Han drar in båten. Barnen langas ombord. Agnes sitter med Robert i mitten. Eva sitter fram och tittar ned i vattnet. Det är klart och ljummet. Eva känner med handen ned i vattnet. Han lägger loss och startar motorn. Den är lättstartad. Går alltid igång på första rycket. De kör sakta ut. Båten går inte djupt. Det är lågt vatten idag, men de flyter ändå över böarna. Eva stänker vatten och skrattar. Hon är underbar. Han drar full gas. Båten lyfter sig och planar. De kör rakt över Björköfjorden. Skönast att gå utmed Björkö sedan. Några badande syns på Björkö. De far snabbt förbi. Tar in när Ängsholmen kommer. Går genom sundet mellan Björkö och Ängsholmen. Heter det ”Bovallssund”? Han minns inte. Laxodlingen finns i alla fall kvar. Tar sikte på Knippla, och går mellan Mågholmen och Rörö. Det såg fint ut på Risö. Genar mot de små holmarna vid Rammen. Tar in mot Apelviken. Pöjkarnas båt ligger inne. De har en plats långt in vid lilla bryggan. Belägger. Går vägen upp förbi ”Krogen”. Han visar var ”UtterAnders” hus låg. ”Stockholmarns” fru är där. Bo hälsar vänligt. Hans föräldrar, Olle och Olly, är döda, men Bo bor kvar. Stanley har inte tagit över än. ”Stockholmarns” barn kommer springande. De börjar genast leka med Robert och Eva. Flickan är jämngammal med Eva. Pojken två år äldre. Några av Bos många katter kommer fram och stryker sig mot Toms ben. Han älskar katter. Han känner att han älskar Rörö också. En gång skall jag ta reda på vilka mina förfäder här var, tänker han. Agnes släkt är från Björkö. Hans är från Rörö. Bryngel kom från Hönö. Han gifte sig med Charlotta Åberg. Han undrar vem hon var. Han vet bara att hon kom från Rörö. Vet du vem Charlotta var? Han grunnar.

Killing


Killing. 

Toms familj tog hand om ett övergivet rådjurskid. Det låg på myren. Vi vet inte varför mamman lämnat det. Kidet var hungrigt och fruset. Universitetet hade kommit med nappflaskor och mjölkpulver. Pappa bar hem kidet. De hjälptes åt att göra om verandan till en trygg och säker plats för ”Killing”, som Tom kallade kidet. De lyfte undan bord och stolar. De fick stå i vedboden så länge. Mamma gjorde en mjuk plats åt Killing. När de först försökte mata Killing, så gick det inte. Killing tyckte inte om mjölken verkade det som. Då prövade Pappa att blanda dubbelt så mycket pulver i. Det tyckte Killing om. Han drack och drack. Sög och sög. Tom blev lycklig. Det blev Pappa också. Pappa ville att Killing skulle leva. Han ville också göra Universitetet glada. De skulle snart komma tillbaka med mer pulver, och för att se hur Killing mådde. En gång hade Tom och Pappa lämnat en stor svamp till Universitetet. Det var en blomkålssvamp. Professorn blev mycket glad över svampen. Det var en väldigt ovanlig sort. Nu hade de Killing. Det var inte så vanligt att rådjurskid matades med nappflaska. Även Mamma hjälpte till att mata Killing. 

Killing trivdes på verandan. Han trivdes också med sin mjuka plats. När Killing växte började han gå runt i huset. Plötsligt kunde Killing vara inne i köket. Han nosade på skafferiet. Killing förstod nog att där fanns mat. Familjen ville inte att Killing skulle vara ute. Det fanns hundar och rävar där. Djur som kunde bli farliga för Killing. När Killing blivit lite större och starkare fick han komma ut på dagen. Då kunde familjen hålla ett öga på honom. Pappa ringde Universitetet. De sa att Killing kunde vara ute på dagen. Den unga kvinnan kom med mer mat till Killing. Hon fotograferade honom. Hon vägde och mätte Killing också. Hon var nöjd. Killing betade på ängen. Han fick i sig lite näring så. Mest näring fick han fortfarande genom nappflaskan. När Killing varit ute och betat gräs, så skuttade han upp för trappan och puttade på dörren. Familjen lät dörren till verandan stå öppen för Killings skull. När han var sugen på mjölk bökade han på Pappa. Det gick bra att Tom eller Mamma höll i nappflaskan också. Det verkade som Pappa ändå alltid var den som Killing tänkte på när han var hungrig. Killing tyckte nog bäst om katten. I rabatten närmast trappan växte gullris. Killing luktade på det. Blomflugor och bin surrade i kring. Humlor intresserade Killing. 

Längre bort mot gullregnsträdet växte lupiner. Killing kunde smaka på de rosa. Blå brydde han sig inte om. Katten brydde sig inte om sniglar. I varje fall inte svarta skogssniglar. Killing nosade gärna på dem. De trivdes i mossan under trädet vid berget. Katten sprang gärna till gödselstacken. Killing nosade på hålen där igelkottarna bodde. Han tittade gärna på när Tom gungade. Han lyfte blicken och såg upp mot topparna på björkarna. Nu var bladen gröna. Det var sommar, och allt var grönt. Killing var rädd för ormar. Det var Jam också. Därför var de försiktiga med att gå till rishögen. När Tom och brodern klättrade upp på vedbodtaket, tittade Killing gärna på. Han förstod sig inte på slangbellor, men han ryckte till när barnen träffade ett träd med sina skott. Han blev inte rädd, men vaksam. Pilbågar begrep han sig bättre på. Pilarna var lättare att följa i luften. Han ville ibland springa efter och se var de hamnade. Han tittade på Jam. Jam var inte intresserad. Då stannade de kvar. Jam tyckte om att gå upp i skogen ovanför tomten. Killing följde gärna med. Där fanns inte mycket gräs, men fina gröna blad. De kunde Killing äta. Jam bara lekte. 

Mamma ställde ofta ut mjölk till igelkottarna. Det var på berget, på den sida huset där rishögen låg. Toms gunga var också där. Han märkte när han gungade att Jam och även Killing, kunde smaka på igelkottarnas mjölk. Killing var nog lite rädd för ormar. Ibland när han satt i gungan kom en svart orm fram ur rishögen. En gång såg han hur en orm svalde en snigel. Svarta ormar var farliga. Det hade hans bror sagt. Svarta sniglar var bara äckliga, tyckte han. Killing var nog lite rädd för både ormar och sniglar. Det var kanske den svarta färgen som skrämde. Den unga kvinnan från Universitet kom upp. Hon var väldigt nöjd med Killings utveckling. Han vägde lagom och var lagom stor. Hon tyckte att han nu kunde börja sova ute på nätterna. Pappa blev lite orolig, och frågade om han inte kunde få välja själv. Det kunde han. Från och med då lät vi alltid dörren till verandan stå öppen. Dörren till hallen var stängd på natten. Han var så stor nu att vi inte behövde vara rädda för hundar längre. Under någon vecka kom Killing in och lade sig på sin mjuka plats på kvällen. Sedan stannade han kvar ute. Han hade en särskild sovplats invid häcken, under gullregnsträdet. På dagarna gick han allt oftare ut på ängarna och betade. Det var ängarna mot Sävelången. På kvällarna kom han alltid hem och lade sig under gullregnsträdet. En kväll kom han inte. Vi blev oroliga men dagen efter kom han upp och betade på vårt gräs. Det gick sedan allt längre tid mellan Killings besök. Killing var nu inget kid längre. Han klarade sig själv. Familjen sörjde förstås, men den som sörjde mest var nog Jam.

söndag 27 juli 2014

Kidet




Kidet.  

Tom vaknade. Han låg i soffan hos sin bror. Brodern sov tungt. Han satte sig upp. I sängarna låg Mamma och Pappa. De sov. Mamma snarkade. Han gick försiktigt upp. Han ville inte väcka brodern. Han kände att det var tidigt. Locket var av på den lilla kaminen. Han och hans bror hade gjort raketer kvällen innan. Brodern var inte nöjd med raketerna. Den staniol de använde kom från cornflakes paket. Staniolen var klädd med papper på ena sidan. Det var brodern inte nöjd med. Ibland flög inte raketen. Papperet började brinna, och raketen vecklade ut sig. När sedan svavlet tände snurrade raketen bara runt. Brodern bestämde att de skall köpa riktig staniol. Han sträckte på sig. Det var varmt i rummet. Han tog av pyjamasen. Kortbyxorna och en liten tröja räcker nog idag, tänkte han. Mamma vände på sig i sängen. Hon vaknade inte. Han öppnade sovrumsdörren. Sval luft strömmade emot honom. Han gick ut till rummet där klädgarderoben fanns. Golvet knarrade lite. Han tog det försiktigt. Han ville inte väcka någon. Det var nog alldeles för tidigt. Han tittade ned på trappan. Han visste vilka trappsteg som knarrade värst. Dörren till verandan var stängd. Han gick in i köket. 

Dörren till Mormors rum var stängd. Luckan till kökskaminen stod öppen. Mormor hade nog eldat i går kväll. Inte för att det behövdes. Mer för trevnaden. Han öppnade skafferidörren. Där i mitten stod hans filbunke på ett fat. Skålen var nästan full. Han ställde skålen på bordet. Hämtade en djup tallrik, och började ösa över. När han tagit hälften, nöjde han sig. Han ställde tillbaka skålen i skafferiet. Slickade på skeden, och strödde lite socker på. Han tyckte mycket om filbunke. Ljud hördes från Mormors rum. Dörren öppnades. Mormor såg glad ut. Lite yrvaken bara. ”Emil kommer idag”, sa hon. Emil var snäll. Mormor hade träffat honom på en annons. Emil var timmerman på de stora båtarna. Han kunde berätta om Amerika. Han var alltid glad, men hans högra arm fungerade inte. Därför kunde Emil inte arbeta mer. Tom sköljde av sin tallrik. Mormor skulle äta. ”Klockan är sex”, sa hon. Han öppnade dörren till verandan. Några innestängda flugor repade mod, och surrade runt i hallen. Pelargonierna blommade. De var rosa och röda. Golvet var annorlunda på verandan. En trasmatta skylde det.   

Han hörde jamanden utanför dörren. ”Har katten varit ute i natt”, tänkte han. Han låste upp ytterdörren. Det var svalt ute. Solen stod lågt och hade inte börjat värma så mycket ännu. På gången nedanför trappan satt katten ”Jam”. Han tittade på honom och jamade försiktigt. Han satte sig på trappan. ”Vad är det Jam”, frågade han katten. Gullriset lyste i rabatten. Lupinerna, rosa och blå, tydde sig till grinden. De skära rosorna trivdes i rabatten mot ängen. Gräset började bli högt, och behövde slås. Ängsblommorna klagade inte. Blåklockor, gullmora och klöver frodades i gräset. Han märkte den tydliga skillnaden, om han satt i solstrålarna, eller i skuggan. ”Det blir en varm dag idag”, hörde han Mormor säga från köket. Katten jamade igen. Han tittade på honom, och vände sig sedan mot grinden. Tom hämtade sina nya skor. De var köpta här i Floda. Nere vid stationen. Han var nöjd med sina nya skor. Han gick ned för trappan och närmade sig katten. Jam strök sig mot hans ben. Det kändes skönt. Han ville kela med katten. Jam ville annorlunda. Han sprang mot grinden. Vände sig om, och väntade på Tom. Han följde efter Jam. Ute på vägen såg Tom att Svenssons röda vinbär blivit många igen. Han hade inte tid nu. 
 
Jam ville visa någonting. Katten tog av mot ”stenige backen”. I kanten av vägen hade grus samlat sig. Det var den säkraste platsen att gå på. Ifall någon bil kom. I mitten var det packad sand. Stenar stack upp här och där. Jam sprang i mitten. Han följde efter. Han såg Svantessons trädgårdshallon. Det var inte tid att tänka på dem nu. De tog av åt höger där vägen delar sig. Jam sprang före. Han vände sig om och tittade att Tom han med. Det var sen sommar. Björkarnas blad var gula. Andra lövträd skiftade i färger. Orange och rött. Granar och tallar stod mäktiga vid vägen. Vid branddammen visade Jam en stig, Tom inte tänkt på tidigare. Det var en stig in mot myren. Jam sprang före och Tom kom efter. Inne på myren stannade Jam. Tom tittade. Där plötsligt såg han. Ett nyfött rådjurskid låg stilla och väntade. Mamman hade övergivit sitt kid. Han rusade hem. Pappa var uppe, och åt frukost. Han följde med till myren. Hans Pappa ringde Universitetet. Han brukade göra det. En gång hittade de en svamp stor som en fotboll. Den var som ett stort vitkålshuvud. Universitetet blev glada över att få den. Efter några timmar kom en bil. Det var en ung kvinna. Hon hade med sig nappflaskor och mjölkersättningspulver. Timmar hade gått. Kidet var helt klart övergivet. Toms familj tog hand om kidet. Pappa borde nog blivit lärare på Universitetet. Han var så social. Han tänkte så mycket, och hade lätt för att hitta ord. Han skulle passat att undervisa. Nu blev istället hans barn och barnbarn Universitetslärare. Det var också bra. Men det var inne i Göteborg. Inte i Floda. Floda har inget Universitet, men det har så mycket annat. Tom älskade kidet.

lördag 26 juli 2014

Att bo



Att bo.  

Agnes och Tom var i Hästevik Tomten låg längst ut på berget. Utsikt över fjorden mot Björkö. Eva och Robert var små. Han hade gjort i ordning lillstugan. Den var målad i rött med vita knutar. Han hade byggt ut den. Den blev lite större än en friggebod. Inuti var den helt vit. Två stora fönster vätte mot fjorden. Han hade byggt två våningssängar. De var lackade i träfärg. Han hade dragit el från huset. Nu gick det bra att laga mat, och att läsa på kvällarna. Tomten skiftade i höjd. Det stora huset låg högre upp på berget. Vattenpumpen var borta. Den hade ersatts med en elektrisk i källaren. Häcken var lagom hög och lättskött. I ett träslag som kallas oxel. Den fick röda bär på hösten. I trädgården stod en stor buske med gammaldags skära rosor. De doftade så gott. Träd och buskar växte höga och skyddade mot västlig och nordlig vind. Han hade satt upp ett högt plank inne i. Han hade byggt gärdesgårdar runt lillstugan, och vägen ut mot havet. Det var sten som blev över när han anlade trädgården. Fönstren på lillstugan hade skivor på vintern som skyddade mot väder och vind. Nere i viken låg segelbåten på svaj. Vid bryggan hade de en eka. Den hade en 15 hästars motor, och gick ganska fort. 
 
I stranden bredvid brukade de bada. Agnes favoritställe låg längre bort. Först kom den stora stranden. Dit kom badgäster från staden. Ännu längre norrut fanns en liten strand. Backen var av gräs med mycket blåklockor och vildblommor. Nyponbuskar skyddade mot vinden. Berget gick upp lite och stod emot västlig vind. Där fanns en plats invid en stor rosenbuske, som Agnes älskade. Vattnet var rent trots närheten till Nordre älv. Tång frodades på bottnen. Där fanns mycket blåmusslor. Små krabbor kilade mellan stenar, och räkor gömde sig i tången. ”Nu skall vi åka till Rörö”, sa han till barnen. Agnes hade packat två stora väskor med saker de behövde ha med sig. Det mesta fanns som tur var redan på Rörö. De gick stigen ned för berget. Han såg att buskarna börjat växa igen. Han sågade regelbundet ned det som skymde utsikten från tomten. Slånbärsbuskarna bredde ut sig nere på ängen. Stigen var trång, med buskarnas utbredning även in mot stigen. De gick ut på bryggan. Agnes och Tom ställde ned väskorna på bryggan. Barnen skrattade, och såg fram mot båtresan. Han drog in ekan. Agnes hoppade i. Barnen langades. Så väskorna. Han tog årorna. De rodde ut mot bojen därute. Han belade ekan vid bojen. De startade motorn i segelbåten. 
 
Viken var full med böar, så det gällde att ta det försiktigt. Bäst var att gå nära land tills de var ute på djupt vatten. De hissade seglen, och stängde av motorn. Den var lite tung att fälla upp, men med ett ryck gick det. De seglade över Björköfjorden mot Ängsholmen. Sundet mot Björkö hade en laxodling på vägen ut. Mågholmen passerades. Bryggan i Apelvik var djup tillräckligt längst ut. De lade sig mitt emot ”pöjkarnas” båt. Vägen upp gick förbi ”krogen” och ”UtterAnders” stuga. Dammarna med grodyngel låg på andra sidan vägen mot ”Stockholmarns” hus. De hälsade på Stockholmarns fru. Det var inte så länge sedan Olle dog. Han var Stockholmarns sommarpappa. Den ene av pöjkarna, Bo, släntrade över sin tomt. Han hälsade vänligt. Inne i huset var det svalt och behagligt. Stockholmarns barn kom redan på besök. Det var en flicka jämngammal med Eva, och en pojke två år äldre. Flickan var ljus och söt. Barnen började genast leka. De försvann ut till boden i öst, och började rota i plankor och skräp. Farbror Karl var död. Det gula huset ner mot lilla Apelviken beboddes nu av Göteborgare. ”Vi behöver handla”, sa Agnes. Barnen ville stanna och leka. 
 
Nybygget mot söder hade vuxit. Utsikten över ängen söderut skymdes något. Tom tyckte inte om det. Han minns när han var liten. Ängen låg öppen, ned till affären. Den låg då mitt emot där fotbollsplanen hamnat. Fast på andra sidan vägen. Ängen var full med blåklockor, violer, gullmora, och klöver. Längre ned fanns flera gropar med fin sand. Snäckskal fanns där i. Han minns särskilt några de kallade ”kineshattar”. En gång drömde han att han kröp in i en blåklocka. De gick vägen ned. Bortanför inre delarna av Apelviken började träd att omgärda vägen. Det var oxlar. Inne bland träden växte hallon. Vägen delades. De tog till höger. Biblioteket och Missionskyrkan passerades. Så kom kusinernas hus på vänster sida. Det var Ewy och Kajsa. Margots barn. Deras Pappa, Knut, hade varit lumparvän med Toms Pappa. Ewy arbetade med barn in i staden. Kajsa var verksam i affären, ”Strandkassa”. Skolan och parken passerades. Hamnen öppnade sig. Inne vid var det gästhamn. Längre ut låg de stora fisketrålarna förtöjda. Affären öppnade först om en halvtimma. Han och Agnes gick vidare. Småbåtshamnen söder om Strandkassa såg bra ut. ”Här skulle man kunna ha en båt”, utbrast han. De följde vägen fram. En bensinmack för båtar passerades. Färjan låg framför dem. Han och Agnes kramades. Rörö är fint. ”Här vill jag bo”, sa Agnes.

fredag 25 juli 2014

Gillholmen



Gillholmen.  

Eva ville åka till Gillholmen. Hon hade hört Tom prata om det så mycket. Han skämdes över att de aldrig varit där. De hade ju haft båt hela Evas liv. Åkt förbi där varje sommar. Han vill alltid gå norr ut. Gillholmen låg för nära helt enkelt. Alla avstånd blev så korta nu när han var stor. Axel var död sedan många år. Även Annie, hans fru var nu död. Han pratade med yngsta dottern Gunnel. Hon skulle vara där hela sommaren. ”Jag är ju pensionär nu”, sa Gunnel. Hennes äldre syster Inger ringde. Hon ville så gärna vara med. ”Ring mig när ni skall åka ut”, sa hon. Han mailade sin bror och frågade om han vill vara med. En varm dag i början av augusti ringer så Eva till honom, och föreslår en utflykt. Han beställer en bil till imorgon. När han vaknar är det redan varmt ute. Han står en stund på balkongen. Går sedan in och dricker sitt kaffe, samt äter sin banan. Går sin morgonpromenad. Han har redan en gång sett Evas eka. Den ligger i viken norr på Öckerö. Där ligger också deras segelbåt. Vattnet var helt rent, när de var där. Lite grön växtlighet på bottnen störde inte. Det var en vit plasteka, med en Yamaha motor på åtta hästar. 
 
Resan ut går bra. Bilen kom åtta och trettio, som avtalat. De kommer lagom till färjan. Förtur är aldrig fel. När han knackar på dörren, öppnar Eva genast. De kramas. Alex och Sara är redan klädda. Ingmar hälsar vänligt. Sara ser lite avvaktande ut. Alex tar Morfar genast i handen. De äter frukost. Han dricker kaffe. Eva bjuder på hembakat bröd. Det är fruktansvärt gott, med smör och ost. Han tänker att han borde börja äta bröd även hemma. Ingmar packar bilen. Han är oerhört effektiv. Två stora väskor. Leksaker för bad, och fika till alla. Det får plats i deras nya röda Volvo. Tom sitter där bak. Bredvid Eva. Sara sitter fram baklänges. Hon skrattar. Ingmar parkerar helt nära bryggan. Han hjälps åt med Eva att bära till båten. Barnen langas ombord. Han har fått låna en flytväst. Det är en gammaldags orange med krage. Han sätter sig i mitten bredvid Eva. Barnen sitter fram. Ingmar kör båten. De lägger loss, och tar sig försiktigt under bron till Hälsö. Motorn var lättstartad, tänker han. Ingmar drar på gasen. Båten går lagom fort. Man vill ju se sig kring. Vattnet ligger lugnt. De små vågorna kommer från väster. Ekipaget går mot öst och norr. De går ganska nära Björkö. Rundar Björkös norra udde, och tar in parallellt med ön. 
 
Han vill inte ta några risker. De kör mitt emellan Risö och Björkö. ”Någon gång kan vi gå till Ängsholmen säger Eva, när de kör förbi sundet. Undrar om de odlar lax där än idag, tänker han. Igår ringde han Inger. Hon kommer. Hans bror kommer inte. Synd tycker han. De går rakt mot fastlandet. Björlanda kile. Där går den inre farleden norrut. Han pustar ut. Konstigt att man inte gått här förut, tänker han. På den tiden var man väl så självsäker, att man genade igenom en kortare väg. De passerar Trollö. Vockards stuga ligger till havs. ”Här tar vi in”, säger han till Ingmar. De glider sakta in mellan Gillholmen och de små skären vid sidan om. Han går fram i fören, och stirrar ned i vattnet. Då kommer böen. Han ropar till och visar hur de skall runda den. Efteråt inser han att båten nog gått över. Den stora bryggan är nog för hög för barnen. Ingmar tar in mot ”Axels brygga”. Gunnel kommer ut. Inger kommer efter. Två män som han inte känner står längre upp. Gunnel tar repet. Ingmar släppte i en liten dragg, längre ut. Gunnel belägger båten. Det känns som när man var liten och Axel kom ut med Annie. ”Vill ni ha kaffe”, frågar Gunnel. Vi har dukat ute. Barnen langas iland. Gunnel och Inger kramar honom. Vassen växer som förr. Den gränsar till en välklippt gräsmatta. 
 
Gunnels lilla båt ligger vid bryggan. Hon har just kommit tillbaka från Vedhall. Hon hämtade Inger där. Gunnel har på gamla dagar hittat en man. Inger har också hittat en ny man. Hennes Sven dog ju. Han hälsar. De verkar båda lugna och lagom diskreta. Bordet står utanför huset mot bryggan. De slår sig ned. Även barnen får plats förstås. Ingers barn är stora. Små barn skulle vara barnbarns barn. Det är en märklig känsla att vara här igen. Han ser sig runt. Tvättstugan är kvar i norr. Huset är sig likt. Källarvinden är nymålad i vitt. Huset har vita eternitplattor. Ladugården är målad med Falurött. ”Vill du ha kaffe”, frågar Gunnel. Det är märkligt att de inte talar någon dialekt. Det gjorde hans Pappa ännu efter ett liv i Göteborg. Han slutade aldrig tala Bohuslänska. Pappa höll på principer. Han tyckte inte att staden erbjöd någonting särskilt. Det var mest elände. Hela världen var en stor vansinnes cirkus tyckte hans Pappa. Allt slit som Pappa lagt ner på arbete i staden, var bortkastat, tyckte Pappa. Han ser berget som Pappa och Axel satt på, när Pappa sa, ”du är en av de rikaste människorna på jorden Axel som får leva i detta rena och vackra”. Det lugna och fina, tänkte han.

Fågeln



Fågeln. 

När Tom gick hem från badet i Sävelången, gick de stigen mot branddammen. Det var Mamma, hans bror, och han. Marken var täckt av blåbär och harsyra. Han älskade harsyra. Han plockade och åt. Ibland hittade han växter med fyra blad. Det betyder tur, visste han. Han visste bara inte om man skulle äta dem också, eller om de skulle få stå kvar. Han bestämde sig för att de skulle stå kvar. Det fanns ju tillräckligt av vanliga, att äta. Hans bror och Mamma plockade blåbär. De hade med sig en bytta till det. Mamma tänkte alltid på allt. När han ville vidare, så dröjde de kvar. Han visste att blåbär med mjölk är gott, så han lät dem hållas. Han började hjälpa att plocka. Längst in i skogen fick han se något märkligt. Det var en halvstor fågel som skuttade på marken. ”Det är en starunge" sa hans bror. Brodern visste allt om vad fåglar heter. Han visste också allt om träd och blommor. Det var något fel med fågeln. Det såg han. Den försökte flyga men ena vingen hängde liksom ned. Den har brutit vingen, sa brodern. Han tyckte synd om fågeln. Den var så söt, och fin. Den var brun. Vuxna starar är mörkare. 
 
Han mindes musen och visste inte vad han fick göra. ”Kan fågelungen få någon mat”, frågade han. Nej, den kommer nog att dö, svarade brodern. Han kände hur det slet och gnagde i bröstet. ”Får jag rädda den", frågade han Mamma. Hon nickade. Fågeln låg alldeles stilla bland riset. Helt nära honom. ”Den kanske är utsvulten”, tänkte han. Han böjde sig ned och tog fågeln. Den låg alldeles stilla. Han lade den mot bröstet och smekte den med läpparna. Den kröp intill. De kom till bäcken. Vattnet porlade och gnistrade i de solstrålar som nådde dit in. Brodern hade nu gått över till att plocka vita smultron. Han åt dem genast. Sedan bad han Mamma om en hink till. Mamma och brodern plockade nu smultron. Det fanns hur mycket som helst. Hinken var snart full. Han såg på bäcken. Fågeln rörde sig lite. Den gjorde inga försök att lämna honom. Den låg så fint invid bröstet. När de kom fram till branddammen stannade de. De tittade ned i vattnet. Något grönt ludd växte från botten. På ytan grodde små gröna blad. Det fanns mest vid kanterna. I mitten var det tomt. Där kunde man se ned mot bottnen. Vattnet såg stilla ut. Helt stilla var det nog inte. Bäcken kom ju från dammen, och plaskade muntert sin krokiga väg fram. Där brukade de leka med barkbåtar. 
 
Om man följde bäcken, så kom den fram till en stor äng. Där hade han sett en svart orm en gång. ”Det är en huggorm”, sa brodern. Bäcken fortsatte sedan ända ned till Sävelången, där den rann ut. Då fanns inga hus över Sävegården. Fågeln låg stilla vid hans bröst. De gick grusvägen fram, mot huset. Han smekte fågeln. När de var hemma hjälpte brodern honom att fånga insekter. De matade fågeln. De gjorde i ordning en mjuk plats på verandan. Där fick fågeln ligga. De ville inte att fågeln skulle bo ute. Där fanns inte bara katter. Rovfåglar, hundar, och rävar var också ett hot. Fågeln åt och trivdes. Vingen läkte sakta men säkert. Hans bror spjälkade vingen. Han band fast den på rätt plats vid kroppen. Fågeln tyckte nog om det, för den såg lugn ut. Brodern uppfann en håv, att fånga insekter med. Som tur var åt den även myror. De var lätta att fånga. Alldeles utanför tomten, fanns en stor myrstack. De fångade myror i en glasburk. Fågeln, som de kallade ”Skutt”, åt gärna ur burken. En dag försökte Skutt börja flyga. De tog försiktigt av bandaget. Vingen verkade läkt. Skutt hoppade ut på trappan. Han skuttade ned till marken. Gullriset lyste i rabatten. Lupinerna drog sig mot häcken. De rosa rosorna lyssnade i rabatten. 
 
Han och hans bror undrade vad som skulle hända. Då började Skutt springa. Han bredde ut sina vingar, och flaxade. Skutt sprang på trädgårdsgången mot ängen. Plötsligt fick han luft under vingarna. Han lyfte över fältet, mot skogen. Skutt flög. Han försvann över skogen. Skutt kom aldrig tillbaka. Han grät. Han saknade Skutt så. Brodern var glad att Skutt kunnat flyga. Att vingen läkt så bra. Han satt på trappan och grät. Då kom katten fram. Den strök sig mot hans ben. Han smekte katten. Den spann. Det surrade stillsamt. Hon var nog glad att Skutt gått vidare. Tänk så snäll hon varit. Han hade inte tänkt på katten. Hon hade hållit sig undan. Det var som om hon förstått att Skutt bara var där tillfälligt. Hon slickade tassarna. Han gick och hämtade ett fat fet mjölk. Hon sörplade genast. En moped hördes på avstånd. Knattret växte i styrka. Så svängde den upp mot tomten. Pappa. Han rusade ut mot Pappa. Det var idag de skulle gå till skogen. Bara han och Pappa. Pappa ställde in mopeden i vedboden. ”Jag skall bara byta kläder”, sa han till honom. Brodern gick in till Mamma. De skulle göra smultronkräm. ”Det kan vi ha till efterrätt”, sa Mamma. Pappa älskade skogarna i Floda. Det gjorde han också. ”Jag vill gå över myren”, sa han. Javisst sa Pappa. Vi går över myren. Vi tar med oss flera hinkar. Där finns inte bara svamp. Där finns lingon också. Han och hans Pappa älskade Flodas skogar. ”Nu går vi”, sa Pappa.

1955



1955.  

Det var år nittonhundra femtiofem. Tom var fyra år. Han var i Floda. Det var sensommar. Han visste ännu inte vad årstider var. Han gäspade, och sträckte på sig. Han låg i kökssoffan. Soffan där uppe. I sovrummet. Den var brun och ganska mjuk inuti. Hans bror låg också i soffan. Brodern sov. Han satte sig upp. I sängarna låg Mor och Far. De sov också. Han gick ur soffan. Rummet var sig likt. Den lilla kaminen stod svart och vilade från eldning. Det behövdes ingen extra värme nu. Det skulle snart bli varmt. Ja, närmast hett ute. Han tog av sin pyjamas. Det räcker med de vanliga kortbyxorna, och en tunn tröja. Han öppnade dörren till sovrummet. Sval luft mötte honom. Golvet knarrade lite. Han gick fram till trappan. De sov alla i sängkammaren. Han tog trappsteg, efter trappsteg. Tyst för att inte störa. När han kom ner i hallen var det svalt och skönt. Dörren till Mormors rum var stängd. Han gick ut i köket, och öppnade skafferidörren. Där på ett fat i mitten, stod en skål med filbunke. Det var hans filbunke. Han ställde skålen på bordet. Hämtade ett fat, och öste över till det. Hälften gick åt. Resten ställde han in igen. Han slickade av skeden. Han sockrade lite på filbunken, och började äta. Luckan till kökskaminen stod öppen. Mormor hade nog eldat igår kväll. Inte för att det hade behövts. Mer för trevnaden. 
 
På verandan blommade det i krukväxterna. Det var rosa och röda pelargonier. Solen sken in på verandan. Den stod ännu lågt och värmde inte så mycket. Ytterdörren var låst. Han låste upp. Han öppnade dörren och satte sig på trappan. Några blomflugor surrade trevligt runt honom. Han hörde jamanden. Den svarta katten kom fram till honom. ”Så du har varit ute i natt”, tänkte han. Den strök sig mot honom. Det kändes skönt. Han klappade katten. Smekte henne ömt. Hon slickade sina tassar. Sedan smet hon iväg. Hon stannade och tittade på honom. Väntade. Han följde efter. Han bökade sig fram genom buskar och gula blommor. Lupiner, skära och blå fanns också vid vägen. Han följde katten runt huset. Där i gräset vid husgrunden, låg en liten mus. Den var så söt. Förvirrad efter kattens klor och gnag, låg den stilla och väntade på att kvickna till. Han tog ömt upp musen. Han klappade den. Katten strök sig mot hans ben. Hon tyckte nog om att han tagit musen. Katten visste inte riktigt vad man gör med möss. Bara att de var roliga att fånga. De kilade så kvickt och lockade till lek. Han gick tillbaka till trappan. Solen hade stigit något. Daggen i gräset låg ännu friskt. Det glittrade på ängen. 
 
Han tittade på de skära rosorna i rabatten. Han ville släppa musen, men först ville han visa den för någon. Ytterdörren öppnades. Några innestängda flugor flög ut. De hade samlat kraft efter en surrig natt. Det var Mamma. Han sprang upp för trappan. Han kramade Mamma. Nu ville han visa. De gick in på verandan. Han drog sin Mamma in till köket. Så lade han försiktigt ned musen på golvet. ”Titta vad katten hittat”, sa han glädjestrålande. Musen hade kvicknat till något, och kilade iväg över golvet. ”Ta bort den”, skrek Mamma. Han förstod ingenting. ”Ta bort musen”, skrek Mamma igen. Han blev rädd. Han fångade musen, som ännu var lite ”tam”. Katten blev rädd. Hon följde med honom som sakta gick ut med musen. Han gick tillbaka till andra sidan huset. Han släppte den där han tagit upp den, en stund tidigare. Den kilade under buskar och försvann ned i en håla. Han var skakad. Varför hade Mamma blivit så arg? Katten försvann genom lupinsnåren, och fortsatte upp i skogen. Han var bedrövad. Han satt länge på ängen och bara sörjde. Till slut kom hans bror ut. Alla var vakna nu. De skulle äta frukost. Ville han vara med? Han ville inte. Efter frukosten skulle de bada. 
 
Han satt i skuggan av det ena gullregnsträdet. Han kände sig butter. En svart skogssnigel hade tagit sig fram ur dunklet. Han såg med blandade känslor på snigeln. Det var något sällskap, men han tyckte inte om sniglar. Pappa skulle åka till Göteborg. Han hämtade sin moped ur vedboden. Det var en blå som man trampar i backar. Pappa hade tjocka kläder. Kanske var det kallare på vägarna. Han tyckte att Pappas handskar var fina. Det var ”kraghandskar”. Sådana ville han ha. Pappa tog adjö. Han kramade honom, och knattrade iväg. Han lyssnade noga, och hörde knattret försvinna i fjärran. Mamma kom ut. Hon hade packat en matsäck. Hans bror var glad. Han skulle pröva sina nya badbyxor. Tom hade inga badbyxor. Han var för liten, tyckte Mamma. Han tänkte vägra bada. Vägen knastrade under hans fötter. I kanten låg det grus. Uppe på var det hård sand. Stenar stack upp här och där. Han sparkade i stenarna. Han ville inte följa med, men han gjorde det ändå. Han tänkte på musen. Kanske Mormor skulle tyckt om den. Kanske Pappa. Hans bror var inte särskilt intresserad av möss. De gick förbi branddammen. De gick stigen genom skogen. När de kom fram till Sävelången, var han glad igen. Han rusade ut i vattnet. Det svalkade skönt. Han tyckte om Floda.