Taxi

Taxi. 

Idag har Tom och Katten Jam varit på biblioteket. Det stod i almanackan att de skulle dit idag. Ingenstans stod det hur dags taxin skulle komma. Jam anade oråd. Han ringde till hemtjänsten. Ivy svarade. De hade ingen notering i ämnet. Jam hade tagit upp det med en vikarie. Det är bättre att du ringer, sade hon. Hon lovade att kolla upp det. Hon skulle ringa om en stund. Efter en stund ringde det. Jam svarade. Det kommer en bil klockan nio och femton. Jag följer med, sade Ivy. Hur länge håller ni på, undrade hon. Högst fyrtio minuter, svarade han. Då beställer jag hemresa till tio och fyrtiofem, sade hon. De kom fram i mycket god tid. Halv tio. Ivy var upprörd över att Tom bara äter en banan till frukost. Njuter du inte av mat, frågade hon. Jag har inga laster, svarade han. Vad äter du på en dag, undrade hon. Han svarade. Jag äter en banan till frukost. Ca klockan sju och trettio. Till lunch klockan elva äter jag en frusen matskål. ICA:s. Till middag klockan sjutton äter jag en frusen vanlig fyrkantig. På kvällen två kokta ägg. Äter du inget mer, undrade Ivy? Nej jag äter inget mer, svarade han. Men njuter du inte av mat? Nej jag njuter inte av mat. Men har du inga drifter, undrade hon. Har du inga sexuella drifter? Nej jag har inga sexuella drifter, svarade han. Men du måste väl njuta av mat och sex? Summan av njutningar är nog densamma men föremålen skiljer sig. Det kan de väl inte göra, undrade hon? 

Att vi placerar en viss mängd njutning kopplat till ett visst område har med uppfostran att göra, förklarade han. Var har du fått det ifrån, undrade hon. Från Freud. Autister har inte alls samma drifter som normala. Har autister några drivkrafter, undrade hon. Ja, för att lära sig telefonkatalogen utantill krävs en stark motivation, svarade han. Summan av drivkrafterna är den samma, men det är riktat åt helt andra håll. Jag tror inte på Freud, sade hon. När jag arbetade inom gymnasieskolan i Braeborg, hade vi en särskild Guru, sade Tom. Hans namn var Moses Laufer. Han hade haft Anna Freud som handledare. Anna var Sigmunds dotter. Hon handleddes mycket av sin Pappa. Moses handledde mig. Jag står nära Freud. Det är bara två led emellan. Jag inverkade också på Moses teoribildning. Moses trodde på penisavund och stor olikhet mellan könen. Särskilt i uppväxten. Mina erfarenheter med ungdomsterapier talade ett annat språk. Mina erfarenheter sade att det inte är någon egentlig skillnad mellan flickor och pojkar. Att lära känna sin egen sexualitet trodde Moses gick en helt annan väg hos flickor än hos pojkar. Han trodde att penis var grunden även hos flickor. Att de därmed förlorade sin egen drift i längtan och avund mot pojkar. Att de väntade på kontakten med en man. Innan dess skulle de inte ha någon sexualitet. 

I tonåren skulle flickor vara avsexualiserade. Mitt intryck från mina patienter talade ett helt annat språk. Jag bad Moses att tala om detta med sin fru. Efter två månader kröp det fram. Moses lät hälsa att jag hade rätt. Det är skrämmande att många psykoterapeuter fortfarande bekänner sig till tro på penisavund. Jam sov djupt. Han somnade alltid när Tom talade om sitt arbete.  Tom fortsatte att föreläsa. Hos Freud låg alltid patienten på en divan. Själv satt han bakom nacken på patienten. Mycket har spekulerats i varför. Oavsett varför så tror jag inte på den modellen. Hos mig låg också patienten på en divan. Jag tror att det skall vara patientens val att se psykoterapeuten eller inte. Jag satt vid sidan av patienten. Några meter ifrån. Patienten kunde välja mellan att se in i väggen, ut genom fönstret, eller vrida huvudet och möta min blick. Alla patienter valde att växla mellan dessa tre förhållningssätt. Det var inte så mycket vad patienten sade, som var intressant. Det intressantaste var hur patienten sade det. Vilken känsla som uppstod i rummet. Det kallas överföring. 

Överföring betyder att patienten behandlar mig som om jag vore Mamma, Pappa, eller någon annan viktig primär person. Att patienten inte kan se mig så som jag är, utan bemöter mig som om jag vore hennes Mamma, är förstås ett handikapp. De känslor jag som terapeut får i rummet kallas motöverföring. Den består dels av egentlig motöverföring och av egen överföring. Handledningens uppgift är att bena upp och skilja dessa åt. Den egna överföringen hör inte hemma i terapin, utan skall tas bort. Den hör hemma i handledningen eller i terapeutens egenterapi. Jam snarkade. Saker kan missuppfattas sade Tom. Ett exempel har jag från en föreläsning på psykologutbildningen. Detta var för länge sedan när den bärbara datorn var helt ny. Medan jag föreläste satt en ung man och stirrade ned i sin dator. Det gick till sist så långt att han började skriva mitt under brinnande föreläsning. Det var oerhört provocerande. Närmast nedlåtande. Som föreläsare mådde jag förstås dåligt. Jag sade några väl valda ord till den unge mannen. När jag efteråt berättade detta för en god vän förklarade han. Den unge mannen hade antecknat min föreläsning förstås. Jag hade fullständigt missförstått hans beteende. Sådant kan hända i psykoterapirummet också. En kvinnlig patient visade nakenbilder på sig själv. Jag såg det förstås som ett utagerande av värsta sorten. Senare förstod jag att hon varit oerhört stolt över att ha blivit fotograferad i en proffsstudio. Bilderna fick en annan innebörd. Jam vaknade. Han hade drömt om när han var liten. Han ville berätta. Vi tar det senare, slutade Tom med. Besök också: www.ordklasser.se

Morås

Morås. 

Idag var Tom och Katten Jam på infektionskliniken i Morås. Det var nervöst. En ledsagare följde med. Hon var pensionerad, och jobbade bara extra. Hon var fullkomligt tappad. Tom var tvungen att klargöra för henne att hon var med för att hjälpa dem. Hon trodde att de skulle hjälpa henne. Han och Jam satt fram under resan dit. Sverige är verkligen vackert. Motorvägen till Morås från Braeborg är fin. Han beordrade tanten att fråga efter vägen i kassan medan han och Jam gick på toaletten. Det var maximalt lång väg till kliniken från huvudingången. Det gick i alla fall bra. De hittade vägen. I kassan fick han veta att han hade rätt till åtta kronor milen om han tog vara på kvitton och sände till kontoret. Lysande tyckte han. Tjugofyra kronor för två timmars arbete. De var i tid med fem minuters marginal. Efter en kvart i väntrummet, kom en sköterska. Tom och Jam följde med. Hon ställde en massa frågor till Tom. Spritvanor till exempel. Möjliga smittvägar. Sprutor, blodtransfusion, och samlag. Han svarade att det kunde vara vilken som. Han berättade att han googlat och visste vilka läkemedel som fanns. Hon antecknade. Han såg henne skriva ”Sofosbuvir”. Det är det moderna preparatet som han vill ha. Han undrade över möjligheterna att få det. Hon svarade. 

Vi gör upp en prioriteringslista. Sedan går vi efter den. Alla kan inte få Sofosbuvir. Tom berättade om sina ben. Kan det ha något samband med leversjukdomen. Hon trodde att det kan ha samband. Han berättade också om sin kroniska depression. Äldre preparat med sådana biverkningar kan inte bli aktuellt, sade hon. Blodprov skulle tas. Prov om HIV samtidigt. Han försökte visa vilken åder i vänster arm som gick att ta i. Hon tittade inte. Hon stasade och kände med fingret. Stack in och fick ut åtta rör. Imponerande. Nästa besök blir till en läkare, om två månader. I väntrummet fanns en Somalisk familj. En ung kvinna från Ghana kom och satte sig. När han gick ut mötte han en Somaliska. Det är inte bara läkare som är invandrare. Även patienter tydligen. När Tom och Jam var hemma igen började de tänka på brunnen i duschrummet. Tom tog sin lilla ryggsäck. I morse hade de postat ett tungt kuvert. Ryggsäcken var bra till det mesta. På eftermiddagspromenaden gick de till Dagas färgaffär. De tänkte köpa kaustiksoda och en sugklocka till avlopp. Damen i kassan tog obegränsat med tid på sig. Sugklocka hade de inte. Soda hade de men förbunden med oändliga föreläsningar. Det gick ut på att helst skulle man inte använda soda. För rören och för naturen. Hon sade det inte två gånger. Snarare tio gånger. 

Jam klagade lite på hemvägen. Kan de inte bestämma sig, sade han. Antingen säljer de soda, eller också säljer de inte soda. Så enkelt är det, menade han. Potatisen i kylen har nu långa groddar. Han funderade på att plantera några i balkonglådorna. Tyvärr är ju den ena lådan sönder. Det är efter senaste branden. Kanske skulle man köpa nya lådor och be mannen ovanför betala. Det var ju hans fimpar som orsakat branden. Kanske är det för sent att sätta potatis ute nu. Det är början på september. Man skulle ha ett litet växthus inne, tänker han. Toms broder ringde. Ockerö hade hört av sig. Det var dags att trycka upp novellerna. Tom hade skrivit det till brodern. Brodern hade haft ett långt exalterat samtal med bibliotekschefen, Kollar ni upp om det stämmer som står i texterna, hade brodern sagt. Nu var han rasande. Du gör dig till åtlöje, ansåg han. Vi döper samlingen till ”Drömmar om förfäder”, svarade Tom. Ingen kan väl veta vilken kattunge Ida fäste sig vid på sjuttonhundra talet. Men med ett sådant namn lär det inte bli några missförstånd, sade han. De som vill fortsätta läsa namn och årtal sida upp och sida ner, i släktforskningskrönikorna, skall förstås gå vidare med att göra det. Mina texter är författarprodukter. 

Tom var klar med samtalet efter fem minuter. Brodern fortsatte trettio minuter ytterligare. Sedan frågade brodern om inte han och Jam ville komma upp och hälsa på. Det var lite sent på dagen för en sådan tur. Han tvekade. Han ringde efter en stund. Han tänkte säga att brodern var välkommen ned. På vägen från affären med kaustiksodan i ryggsäcken träffade de fastighetsskötaren, Tommy. De beskrev problemet med avloppet. Nej, nej, använd inte soda, sade han. Jag kan komma i morgon och fixa det. Jam hade köpt ett virusprogram till datorn. Programmet var oerhört potent. Det städade bort både skrivaren och Firefox. Jam hade fått en ny datakontakt. Jesper hade hjälp med sin hemsida av en ung kille. Han SMS:ade killens namn och telefonnummer till Jam. Han hade först problem med en Wordfil. Sidnumren kom inte med vid utskriften. Eftersom det var hundra sidor var sidnumren ganska viktiga. Datakillen hette Nils. Han kom och fixade sidnumren. Nästa dag var det virusprogrammet som hade städat. Nils hade också kollat att bloggarna och datorn var ok. Han kom och fixade Firefox på tre minuter. Sedan skulle Jam skriva ut ett brev till morbror Stefan. Ingenting hände. By accidens kom en skylt upp och talade om att skrivaren förlorat kontakten med datorn. Jam råkade hitta en plats att välja skrivare. Där fanns den nya skrivaren oaktiverad. Han aktiverade den, och allting började fungera. Jag är uppfödd med datorn hade Nils sagt. Vad var Jam och Tom uppfödda med? Kanske flintyxor.

Moped

Moped. 

Katten Jam var på hugget. Han och Tom satt på verandan i Mormors hus i Daga. Jam var mycket upprörd. Tom hade erkänt att han kontaktat moderaterna angående sin vårdskada. Vet du att inkomstskillnaderna ökat drastiskt under moderaternas styre, sade Jam. Tom hade tidigare kontaktat miljöpartiet, försvarade han sig med. Han hade inte fått något svar. Sedan skrev han direkt till EU-domstolen och frågade hur man skulle gå till väga. Inget svar därifrån heller. Jag vet inte hur jag skall göra, sade han. Jag har skrivit ett mail till Fastighetsbyrån, sade Jam. Han bytte helt ämne alltså. Han skrev. Storholmen ligger strax utanför Vudhall och Glasö, på fastlandet vid Kaninestad. Två systrar är arvingar. De kommer inte alls överens. Den äldre heter Ingeborg. Hon säger att ärendet gått till Tingsrätten. Någon slags förlikningsman är inkopplad. Fungerar det inte så går gården till exekutiv auktion. Storholmen ingår i ett naturreservat. Högsta EU-klass. Jag vill veta vad det kan vara värt. (halva Storholmen, Grunnholmen (Hästholmen), Alvö, och ett antal småöar). Kan ni göra en värdering, så jag vet om det är värt att tänka på? Det krävs båt för att komma ut till Storholmen från Vudhall. Taxibåt krävs nog. Tala om för mig innan vad en värdering skulle kosta. Det var sent på kvällen. Agnes och barnen hade gått till sängs. Jam orkade inte tänka längre. Han bad Tom att berätta om Daga när han var liten. Han blev alltid på gott humör när han fick berätta. Han berättade.  

En moped kom knattrande på vägen. Den kom närmre och svängde upp för backen, visste vi. Där stod Pappa. Vi älskade honom. Han arbetade på Eriksberg. Det var långt borta. Bara ner till stationen var det många kilometer. Vägen där ute hette Drungseredsvägen. Den gick vi när vi skulle handla. Affären låg vid tågstationen. Mormors hus, som vi bodde i, låg lite upp i en backe, som på höjden Tranbergs bodde, och byggde på. På tomten växte två gullregnsträd. Deras gula blommor, vek sig frikostigt ned mot backen. De var giftiga. Skära rosor, trivdes i rabatten, mot gräsmattan. Häcken frodades, och skyddade mot vägen, och Svantesson intill. Svantesson hade trädgårdshallon i massor. Vad var trädgårdshallon egentligen? De var stora. Vi kunde inte ta några. De växte skyddat, en god bit in i deras trädgård. På andra sidan, vår väg hade Svensson röda vinbär, som frikostigt böjde sig ut över vägen. Där åt vi ibland. Rabatten mot huset var fylld av blommor av alla slag. Bin, humlor, och blomflugor, samsades om, att besöka blommorna.  En gång kastade jag min kniv mot marken, där en geting surrade. Kniven satte sig i marken, och skiljde getingens bakkropp från resten. Vi sköt ofta slangbella mot getingar i blommorna. Slangbella gjorde vi, av en y-formad gren. Gummiband var vanligt, men ibland fick vi tag i ventilgummi. På den tiden köpte man sammanhängande ventilgummi för cyklar, och klippte av dem, i lagom längd. Till en slangbella klippte man inte mycket. I centrum av slangbellan fäste man en tyg-, eller läderlapp, som knöts fast vid ventilgummina.

På sidan av tomten, upp i backen, hade vi en vedbod, med en bekvämlighet. Vid kanten av vägen samlades grus. Vi plockade fickorna fulla, min bror och jag. Sedan tog vi den lilla stege, som vi snickrat, av tunna björkstammar. Reste den mot vedboden, och klättrade upp på taket. Där låg vi och pricksköt mot trädstammar, på andra sidan huset, häcken, och vägen. Det hördes när vi träffade en trädstam. Pang! Ovanför Solegården ligger nu ett villaområde. När vi var små var där skog och ängar. Jag såg en svart orm ringla sig i gräset. En bäck rann genom skogen ända ner till Solelången. Min bror visste vad alla blommor hette. Han visste också vad träd hette. Han visste vad fåglar hette, och kunde hitta fågelbon överallt. Han visade mig boet, hos svartvita flugsnappare, i vår egen tomt. Äggen var så små. När villaområdet mellan vårt hus, och Solelången byggts, blev det en affär ovanför Solegården, i ett litet hyreshus. Det var mindre än halva vägen, till stationen. Pappa tog oss med på svamp, och bärutflykter. Vi gick uppför vår backe. Förbi Tranbergs, och in i dunkla skogen. Grön mossa bildade mjuka sängar, för en stunds vila. Askar och bokar, strålade i alla färger. Gult, brandgult och rött. Björkarna var vackert gula. En myr öppnade sig. Små tallar kämpade mot vattenbadet i myrens mjuka sänka. Köttätande växter, sileshår, fångade flugor på den vattensjuka slätten. Längst ut fanns en liten sjö, där vi trodde att en fåraherde gått ner sig. 

Följde man stigen var det ingen fara. På andra sidan myren, dignade tuvorna av lingon och blåbär. Kantareller och taggsvamp, drog uppmärksamheten till sig. Man hade ofta inte tillräckligt med kärl med sig. Jam började bli sömnig. Han hade ringt kvinnan på fastighetsbyrån tidigare under dagen. Jo, jag skickade ett mail, hade han sagt. Konstigt att ingen mäklare ringt, svarade hon. Jag ser ditt mail här. Jam blev irriterad på Tom. När du var med i levande historias styrelse, var du mycket mer politisk klarsynt än nu. Hur menar du, undrade Tom. Sionisterna styr USA, eller hur. Kanske, svarade han. Så länge USA står helt bakom Israel kan ingen fred uppnås. Jag talade med en Iranier häromdagen, sade Tom. Han hatade palestinier, men han hatade Israel ännu mer. Varför? Palestinierna är ofta legosoldater i andra arabländer. De är fyllda av hat. Israel är ännu värre. Benjamin Netanyahu har lovat att maximera dödandet. Sjukhus, skolor och skyddsrum är främsta målen. Jam såg förtvivlad ut. Hillary Clinton stod bredvid. Hon sade ingenting. Livet är svårt, slutade Jam med.

Ringt

Ringt. 

Katten Jam funderade. Toms syster hade ringt. Jam svarade. Hon kom in på två saker. Storholmen och mani. Hon var orolig att han blivit manisk igen. Hon undrade också vad som var på gång ifråga om Storholmen. Jam försökte förklara. Ingeborg har inte ringt idag. Det regnar. Det är ett skyfall. Jam har också pratat i telefon med Toms bror. Han var tydligt intresserad av Storholmen. Systern är inte intresserad. Hon har lån så det räcker. Tom har också en lång rad praktiska problem. Som till exempel kopiatorn. Skrivaren fungerade inte. Den svarta färgpatronen var slut. Han grubblade. Skall han ringa till affären. Det vore retligt om den inte finns, när man tagit sig ända dit. Håret var nyklippt. Skägget rakat med trimmer. ”Om du skulle raka dig med hyvel innan du besöker din dotter”, sa Lisa på hemtjänsten. Glädjande. En annan kvinna, frisörskan, tyckte att det var bra som det är. Bytte lakan idag. De kom överens om att skura kylen, och frosta av frysen, nästa vecka. Skönt att det har regnat. När det var som hetast, brann hans balkonglåda. Han fick panik, förstås. Rusade efter vatten. Hällde på elden. Hörde från våningen under ”min rena tvätt!”. Hon hatade honom. Sedan hittade de tre fimpar i balkonglådan. En rykte fortfarande. Till slut löste allt sig. Mannen ovanför fick skulden. Tom har gjort bort sig tidigare, nämligen. 

På Spotify, finns en funktion, ”repeat”. Det är bra att den börjar om på första låten, efter den sista. Han lyssnade på hög volym, med repeat. Klockan tjugotvå och trettio. gick han och lade mig. Somnade. Musiken gick runt hela natten. Här är extremt lyhört. Han hör när grannarna nyser, som om det var i ett annat rum bara. Alltså, sjukgymnasten utredde. Hon kom fram till att hans problem bottnar i dålig balans. Kan den bero på Hepatit C? Nu har han ändrat uppfattning. Eftersom Eva klagat på honom och misstänkt att han var manisk, så tredubblade han dosen mot mani. Omedelbart blev gångförmågan mycket sämre. Det är starka indicier för att gångsvårigheterna till stor del är en biverkan av medicinen. Läkaren är sjuk, men det måste väl gå att få tid hos någon annan. Han är nu helt inne på att pröva ett annat läkemedel. Bara inte Ergenyl. Det tål han inte heller. Han tittar på sin synt. Och funderar på om han vill lära sig någon ny låt. Han har alltid haft lätt för att spela. Som liten, och i skolan sjöng han väldigt bra. Ofta fick han vara ”Staffan”, på Lucia. Han spelade blockflöjt, trumpet, och piano. I mer vuxen ålder blev han ganska bra på gitarr. Men han sjöng förstås, framför allt. Han har alltid haft mycket lätt för melodier. Rytmer har inte varit lika lätt. Med träning går allt att lära sig. Även för honom. Han var bra på fotboll. Det handlar väl mycket om rytm? Eller är det mer som melodi? Båda delar antagligen. 

Han har fått kallelse till en hjärtspecialist. Inte så roligt. Brodern har cancer. Tänk inte så. Vän nummer tre, som är gift med vän nummer två, säger att det inte är cancer. Hon borde veta. Hans kontaktperson inom kommunen, frågade hur han ser på kognitiv psykologi. ”För varje kunnig psykodynamiker, är kognitiv psykologi, självklart ibland”, svarade han. "När patienten nås bäst så, är det den givna vägen". De gick tillsammans hans vanliga runda. Ner mot sjön, och sedan tillbaka. Kontaktpersonen går i pension nu. Toms kontakt inom kommunen har också just gått i pension. En ny person erbjuds. En manlig sjuksköterska. Kan en manlig sjuksköterska ha samtal? Fördomar är till för att krossas. Finns det kvinnliga präster som inte är gay? Fotbollsspelare? Han sätter sig vid keyboarden. Han spelar, och grubblar. Grubblar och spelar. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”. Tårar rullar nedför hans kinder. Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Han lärde sig att spela psalmen på sin fina keyboard. Flottarkärlek ingick i repertoaren. Bob Dylan förstås. Han undvek valser. Flera av Dan Anderssons mest kända låtar går i tretakt. Det fanns så många knappar på synten. Och oändligt många ljud, och finesser. ”Tretakt får ligga på framtiden”, tänkte han. Av misstag hade han hittat ett underbart ljud. Han hade råkat lägga hörlurarna på knapparna. Det lät annorlunda efteråt. Underbart bra. 

Han hade en mixer, och ett reverb, separat till. En liten förstärkare hade han köpt begagnad, för femhundra kr. Varje dag spelade han på sin synt. Under tiden han spelade fanns inga bekymmer. Inte då, och inte när han skrev. Det blev bara så tomt efteråt. Han hade köpt grejorna tillsammans med sin bäste vän. Före detta gitarristen i hans rockband. Han spelade och sjöng. Det lät nog bra, men ett soloinstrument saknades. Varför inte en vacker distad gitarr tänkte han. Vännen kunde tänka sig att spela med honom. Synd bara att vännen har så ont om tid. Vännen hade gift sig, ungefär när Toms barn flyttade hemifrån. Han fick ett barn med sin fru. Sedan var hon för gammal, för att få fler barn. De adopterade en flicka från Kina. ”Det är inte bara därför han har så ont om tid”, tänkte Tom. Vännen var civilingenjör, utbildad på Chalmers. Ingenjör i kemi. På gamla dagar hade han blivit hög chef. Han reste ständigt kors och tvärs i världen, på konferenser och studiebesök. Väl hemma var han trött. Barnen tog alltid telefonen, och svarade. De glömde alltid att be vännen ringa upp. Det var mycket irriterande. Ungefär lika irriterande som att vännen inte hade något telesvar på mobilen. Vän nummer två var gift med vän nummer tre. Han jobbade som frilans, sjöng i kör, och gjorde alltid något för Tom meningslöst. Vännen bad honom lyssna på en sommarpratare som forskat om geni och galenskap. Ytterst uppbyggligt tyckte Tom. Han hade gått till vårdcentralen för att få sina ben utredda. Han gick allt sämre. En dag ringde doktorn. ”Vi har hittat ett fel. Kan du komma hit imorgon? Du har ”hepatit C”. En form av gulsot. Blott en dag. Det nya peparatet heter Sofosbuvir. En tremånaders kur kostar trehundra sextio tusen kronor. Vissa landsting ger detta preparat. Andra snålar. Vad gör Lyrum, frågade sig Jam.

Morgonen

Morgonen. 

Katten Jam och Tom satt på altanen i Daga. Jam hade hela dagen försökt få igång någon slags diskussion. Tom ville inte tala om Universum. Inte heller om Urantiaboken eller religion överhuvudtaget. Jam hade försökt med politik. Vilka tänker du rösta på, undrade Jam. Tom svarade inte. Hur ser du på Ukrainafrågan, undrade Jam. Han svarade inte. Jam gav upp. Han bad istället Tom att berätta någonting. Han var tyst en lång stund. Agnes och barnen hade lagt sig för länge sedan. Det var tidig natt. Jaja, sade han. Jag berättar väl då. Det var sommar. Tidig morgon. Jag satt på den lilla altanen, utanför Friggeboden. Den var röd med vita knutar. Stora huset var också rött. Målat med Falu rödfärg. Jag var stolt över det. Mitt knep med kaustiksoda på plastfärgen, hade fungerat. Nästan all soda gick åt. Väggarna blev som fint sandpapper efter att sodan torkat. Rödfärgen fäste sedan så bra. Lillstugan var målad med oljefärg. Det gick också bra, men jag hade inte velat ha det på stora huset. Min Pappa var målare, och älskade de gamla fina materialen. Jag hade en kopp kaffe. Jag njöt av morgonen. Det var alldeles tyst. Barn brukade höras nere från Davrevägen. Det var nog för tidigt nu. Jag hade önskat mig en katt. Det gick inte. Lille Robert var allergisk. Det fick bli en kanin i stället. Dottern, Eva, ville gärna ha en kanin. Vi köpte en i djuraffären i Lerum. Det var en svart dvärgkanin. Den döptes till Ida. Det var Evas andranamn, och Farmors namn. Hon fick bo i Roberts rum. Där var stort med plats för henne att springa och leka. 

Hon åt maskrosblad och morötter. Sedan hade hon en specialitet. Jag hade prövat att ge henne potatis. Hon smakade inte. Då fick hon kokt potatis istället. Det älskade hon. Det var bara ett problem. Hon åt tapeter. I Roberts rum var det strukturerade vita tapeter. Hon gnagde rent en halv meter upp. Det gick inte att ha det så, tyckte jag. Hon fick flytta ned till källaren. Hon fick hallen där nere. Med två gallergrindar. En mot pannrummet, och en mot eldstadsrummet. Det blev bra. Ida trivdes. På väggarna var det träfasader. Hon behövde nog inte äta tapeter. Det var nog bara en ovana. Jag blev hennes bästa vän. Det var bara jag som hade tålamod att vänta ut henne. Jag fick klappa henne, efter en halv timmas väntan. Jag gick in i köket. Jag hällde upp mer kaffe. Gick tillbaka och satte mig i solen. Klockan var sju. Agnes kom ut. ”Idag skall vi åka till Kovik ”, sa hon. Hon slog sig ned hos mig. Jag nickade. Vi vilade i solen. Den steg sakta och kilade fram genom träden. Mest ekar. Jag hade fällt sju ekar när vi nyss flyttat in. Det var många kvar. En jättestor björk stod vid garaget. Den får vi fälla snart, tänkte jag. Innan den faller själv. Längst ned på tomten. Mot Håvrevägen, växte kantareller. Varje år. De fick växa sig stora innan vi plockade. Bra att ingen går in och plockar. Här är ett lugnt område, tänkte jag. En gång låg ett glasspapper på tomten där nere vid. Annars har det varit lugnt. 

Barnen kom yrvakna upp. Först Eva. Efter en stund lille Robert. ”Dags för frukost”, sa Agnes. Efter detta packade vi. ”Det mesta vi behöver finns därute”, sa hon. Agnes körde bilen. Det var en gammal Volvo, som vi fått av Agnes Pappa. En vit. Agnes körde den slingrande vägen från Därholmsvägen upp till Kovik. Vid badplatsen stod redan bilar parkerade. Det var badgäster från Braeborg. Det byggdes på många tomter. ”Här kommer nog att bli ett villaområde som de söder om Braeborg”, sa jag. Fritidshus köps upp i rask takt nu. Konstiga moderna hus byggs. Platta tak och vinklar hit och dit. Inga hus för Sveriges klimat. Vi stannade utanför huset. Fjorden låg öppen. Solen kom bakifrån och belyste Bjurkö på andra sidan. Vattnet låg stilla. Några båtar från söder gick sakta norrut. Det är ju den innersta farleden, tänkte jag. Huset var förstås tomt. Det var avtalat så. Nyckeln låg gömd på det vanliga stället. Under stenar i kanten av altanen. På västra sidan har altanen ett murat golv. Det är inte lika skönt som bräder, men håller hur länge som helst. Nere vid rosenbusken låg en måsunge helt stilla. Ett måspar brukar bygga bo på taket. Kaninen hade vi lämnat i Lilla huset. Lite maskrosblad, morot och kokt potatis, fick hon med sig. ”Varför ligger måsungen så stilla”, frågade Eva. ”Den väntar nog på Mamma och Pappa”, svarade jag. Timmarna gick. Barnen lekte. 

Agnes sysslade i köket, och jag kröp under huset. Avloppet från tvättrummet hade inte varit bra en lång tid. Nu drog jag nya rör. Under huset var det massor med spindelväv. Spindlar stora som möss levde där. Det var lite otäckt. Jag kröp in i första rummet. Där låg en massa källargrejer. Det var fuktigt och inte bra för förvaring. Jag kröp in i nästa rum. Där var tomt. Bara spindlar. Det var vått på golvet. Jag tog mig fram till under tvättrummet. Jag kopplade bort de gamla rören. Satte dit nya, och satte en böj nere vid golvet. Jag drog nya rör hela vägen tillbaka. Kopplade ur skarven och fäste det nya röret. Gick upp och spolade. Det fungerade perfekt. Avloppsledningen gick till en stenkista längre ned på tomten. Det var aldrig besvär med det. Lite vattning behövde marken. Jag gick ut i köket. Jag kramade Agnes. ”Det är dags för lunch”, sa hon. Vi åt. Barnen skrattade. Lite sol kom nu åt på västeraltanen. Jag och Agnes tog vårt kaffe där. Konstigt, måsungen ligger kvar. Den låg under den stora rosenbusken. Det var gammaldags rosa blommor. Den var hög. Den höga vildhäcken skyddade mot vindar från väst eller norr. Om en vecka skulle vi åka till Slangö. Då skulle vi ta segelbåten, för att sedan gå på båtsemester. Jag tänkte på Charlotta Aberg. Hon var min Farfars Mor, men hur var hon? Hon var infödd Slangöbo. Uppväxt där. Blev man på något särskilt sätt då? Var Slangöbor speciella? Jag grubblar. Måsungen ligger kvar. Spännande saga, tyckte Jam. Särskilt det om måsungen. Jag tycker också att det är intressant med Charlotta. Liknade hon oss så var hon i alla fall inte tråkig, slutade Jam med.

Avloppet

Avloppet. 

Katten Jam och Tom var i Kovik. Det var sen kväll. De andra hade gått till sängs. Tänk vad du är händig, sade Jam. Ibland verkar det som att du kan allting. Ja utom att diskutera förstås. Jam hade ett överlägset smil på läpparna. Det verkade som om Tom givit upp tanken på att besegra Jam i en diskussion. Det var så mycket annat han var bra på. Tänk den gången du fixade tvättrummet, sade Jam. Tom var nöjd med sitt verk, den gången. Avloppet fungerade nu bra. Han satt på västeraltanen i Kovik, och pustade ut. Det var eftermiddag. Mitten på juni. Några båtar gick i farleden på fjorden. Bjarkö badade i ljus. Barnen lekte i trädgården. Agnes förberedde middagen. Kaninen var i Lilla huset. En smal skåra släppte in luft. Dörren var krokad så. Han gick in och lade sig i Josefs rum. Där var soligt och ljust. Tre fönster åt väst. Två åt söder. Han somnade en liten stund. När han vaknade var middagen klar. De åt på altanen. Barnen skrattade och kivades lite. Kaffet smakade gott. Efterrätten hade varit hallonkräm. Plockade mest i trädgården. Han tänker på hur han skall anlägga yttre delen av tomten. Där hallonen växer nu. Konstigt. Måsungen ligger kvar. Den ligger under rosenbusken. Den har legat stilla sedan i morse. Varför kommer inte föräldrarna? Det är vanligt att ungarna hoppar ned från taket efter en tid. Boet ligger däruppe. Det är väl skyddat mot katter och rovdjur. Ungarna behöver väl röra sig lite när de blivit större. De hoppar ned. Föräldrarna dyker när man kommer ungarna nära. Några föräldrar har inte synts idag. 

Han börjar bli bekymrad. Familjen går ned och badar. Det blev ett sent bad idag. Agnes håller Robert i handen när de går nedför berget. Eva klarar sig själv. De går till närmsta stranden. Vattnet är behagligt. Några grannar är där. Han hälsar och de nickar tillbaka. Det är sällan någon mer här. Eva och Tom badar tillsammans. Eva stänker vatten och skrattar. När de kommer in till stranden vill Robert bli snurrad. Tom griper honom. Snurrar runt och kastar Robert iväg. Han faller ned och kiknar av skratt. Då vill Eva också. Tom älskar sina barn. Han älskar också deras Mor. Agnes. På vägen hem går de runt slånbärsbuskarna. Stigen är ingen stig längre. Den har vuxit igen. Familjen går längs vattnet istället. Han ser segelbåten, där den ligger på svaj. Han ser också plastbåten vid bryggan. Det är svårt för Robert att ta sig upp för berget. Med Agnes hjälp går det. Uppe ser de måsungen. Den ligger kvar. Inga föräldrar har visat sig. När Tom går nära piper den. Märkligt. Måsungar brukar väl inte pipa när människor kommer nära. De ligger stilla och försöker att inte märkas. Piper gör de på Mamma och Pappa. Han börjar tro på allvar att ungen är övergiven. Då är den säkert hungrig, tänker han. Ungen har börjat tro att människor är föräldrarna. Den är säkert hungrig. Han kryper in i källaren. Där finns en håv. Han och Eva går ned till bryggan. De fångar räkor, små krabbor, och tångloppor. De lägger några på ett fat och ställer fram till måsungen. Den äter genast. 

Eva vill ge honom ett namn. Tom föreslår ”Cliff”. Det är engelska och betyder ”klippa”, säger han. Eva tycker det är ett fint namn. Den får heta Cliff. Den har snart ätit upp alla loppor, räkor, och krabbor. Tom hämtar en skiva bröd. Den äter genast. Den pickar med sin bruna näbb. Den näbb som skall bli gul, när han blir stor. Dagarna går. Ida äter sina maskrosblad. Sina morötter, och sin potatis. De fångar mat till honom flera gånger, varje dag. Den får också bröd. Agnes köper ansjovis. Cliff älskar det. Han börjar röra sig, och springa kring i trädgården. Tom och Eva prövar med små små bitar av skuret kött. Den äter. ”Han äter ju allt vi kommer med”, säger Tom. De hade inte försökt med grönsaker. De trodde inte att måsar vill ha det. Platsen under rosenbusken är hans trygga plats. Varje gång han sprungit runt i trädgården, lägger han sig alltid till slut på sin plats. Han växer. Han är fortfarande brunspräcklig, men efterhand betydligt större. Ida har fått en hage utanför Lilla huset. Dörren står alltid på glänt, så hon kan springa in när hon vill. Hon har ett nät utanför. Familjen litar inte på att hon inte skall rymma annars. Cliff blir intresserad av Ida. Han går gärna fram till hennes nät, och tittar på när hon knaprar maskrosblad, och annat grönt. En dag började han flaxa. Han kunde lyfta och flyga några meter. Han flaxade mot Ida. Han flög över hennes nät och satte sig i gräset. Ida brydde sig inte om honom. Hon blev i varje fall inte rädd.

Cliff gick helt nära. Han prövade att smaka på det Ida åt. Han tydde sig till Ida. Det verkade nästan som Ida tyckte om Cliff. Hon gick inte från honom. Snarare gick hon till honom. Kanske blev de vänner. Han började gå utanför tomten. Han ställde sig längst ut på berget. Han kastade sig ut. Vingarna bar, och han flög över markerna. Han kom tillbaka för att äta. Han åt nu mycket bröd och ansjovis. Fiskandet med håv räckte inte. Han fick också makrill på konservburk. Det tyckte Cliff om. Han flög nu ut över havet. En dag flög han över till Bjarkö. Han var nu stor. Han hittade mat själv, och åt hos oss bara ibland. Vi saknade Cliff när han var borta länge. Han flög längre och längre. Han var fullvuxen och stark. Men ännu brun. Måsar får inte sin vita färg förrän andra året. Han flög till Ockerö. Till Hyppla, och till Slangö. Han slog sig ned på Bammen. Det var där han kom från. Han kände det på sig. Familjen saknade honom. Lilla Eva grät. Den som saknade honom mest, var kanske ändå Ida. Tänk vilket minne du har, sade Jam. Du har två fantastiska förmågor, sade han. Det ena är att minnas. Det andra är att berätta. Visst berättar Tom bra?

Berättade

Berättade. 

Tom och Katten Jam var på Slangö. Klockan var inte mycket. Både han och Jam vaknade alltid tidigt. De drack te och åt ostsmörgås. Lagrad förstås. Kaninen var i ”kammern”. Barnen sov i lilla rummet åt ”sör”. Agnes låg i vardagsrummet. Han och Jam gick ut i gräset. Genast kom kattungar kilande. Han och Jam lät sig inte störas. En diskussion var på gång. Ännu i sin linda, men snart hoppades Jam.  Tom tog upp en kattunge. Nu blir han så där fånig igen, tänkte Jam. Tom klappade kattungen. Sedan släppte han ned den. De reste sig och gick ned åt hamnen. Dammarna hade krympt ytterligare. Mink-Anders hus var inte längre ens värt att nämna. Inte krogen heller. På piren låg tinor och garn. Bos fiskebåt låg inne. Toms segelbåt låg mitt emot. Deras plats var egentligen inne på nästa brygga. Där var alldeles för grunt. Båten såg stor ut här. ”Vi går ut en stund och fiskar”, sa Jam. Tom tänkte på alla förtöjningar och draggar. Han ville ändå inte vara omöjlig, utan svarade ja. "Hurra", skrek Jam. De gick in från piren och ut på lilla bryggan. Tom lade loss i fören. Som tur var var det helt stilla. Havsbrisen kommer mer under dagen, tänkte han. Han drog ut och tog upp den inre draggen. ”Vänta vi måste ha agn”, utbrast han. Båten fick ligga för bara en dragg. 

Tom tog på sig badbyxor och gick ut på badstegen. Han hade en håv med sig. Jam tittade nyfiket på. Han kastade sig i vattnet. Han simmade över till det grunda. Där fanns gott om blåmusslor. Han fyllde håven. Sedan simmade han tillbaka till båten. Torkade sig med en handduk, och tog på sig kläderna. ”Inte för att det behövs”, sa han. Det blir en varm dag. Han lade musslorna i en spann. Han startade motorn och drog upp draggen. De körde sakta ut ur hamnen. Han öppnade några musslor. Han tog fram en släpdörj till Jam. Styrde efter Slangös östkust. Satte agn på krokarna, och lät släpdörjen sakta gå ut. Han lämnade över linan till Jam och koncentrerade sig på körningen. Klockan var sju på morgonen. De gick ut mot Åskären, och tog lite mot Bammen. Han körde i en stor oval. Plötsligt skrek Jam till. Tom frikopplade motorn. Jam drog in. Två vitlingar satt på krokarna. Jam märkte nog inte den första, tänkte han. Sedan släppte han i draggen. Han tog hand om släpdörjen och letade efter de vanliga dörjarna. De låg längst ned i en bänk. Han tog upp dem. Han agnade Jams dörj  och började med sin egen. Det gick bra. Han släppte ned dörjblyet till botten. Drog upp en famn, och väntade. 

De fick tre skäddor och en torsk. Jam var mycket nöjd med turen. Han styrde på hemfärden medan Tom rensade fiskarna. En svag bris hade börjat. Inte mer än att det var enkelt att belägga båten på nytt.  Bo satt på piren. Han röjde i sina nät. ”Vill du inte ha fler katter”, frågade han och skrattade. Hon har fått ungar igen. Tom tackade för erbjudandet men sa att det var jobb nog med en katt. Jam låtsades som inget. När de gick vägen hem sa Jam plötsligt. ”Har du läst Bagavadgita?”. Det stavas Bhagavad Gita svarade Tom. ”Hur såg du min stavning”, undrade Jam. Det skall jag berätta när du är lite större, sa han. Han stannade vid dammarna. ”Hörde du grodorna igår kväll”, undrade han. ”Var det det som knarrade”, undrade Jam. Ja, det blandades med syrsors gnidande. Vårtbitare. Jam var väldigt nöjd med fisket, men han var inte nöjd med de uteblivna intellektuella samtalen. Låt oss åtminstone tala om religion i allmänhet, sa Jam. Några gråa katter nosade på Toms spann. Du vet att jag inte kan tala om något i allmänhet, svarade han. Jag kan bara tala i synnerhet. Typ sakfrågor inom politiken. Det är där vi skiljer oss åt. Du Jam vill alltid tala om de övergripande frågorna. Jag vill tala om de enskilda frågorna. Agnes var uppe. Det var Eva och Robert också. 

Robert blev intresserad av fisken. Agnes frågade honom om han vill ha frukost med kaffe. Jam kände sig bortglömd. Vad är sakfrågor inom religion, undrade han. Tom skakade på huvudet. Han insåg att det låg en poäng i Jams resonemang. Själv hade han alltid kallat sig ”agnostiker”. Det var väl ingen enskild fråga precis. Som Schrödingers katt. Den finns och den finns inte. Det är sanningen. Han trivdes på Slangö. Det gjorde nog Jam också. Han kände sig ganska pigg och stark. Han fortsatte sin berättelse om Petter. I ladugården byggde svalorna bo upp vid taket. Ungarnas pip hördes oavbrutet. Därinne höll grisarna till i små bås. Det var varmt och mörkt därinne. Fönstren var för små, tyckte Petter. När han gick fram till grisarna snodde de runt, och grymtade. I ett bås fanns en jättestor galt. I ett annat flera suggor, med gulliga ungar. De pep och väsnades, när Petter kom nära. Under golvet, i ladugården bodde katterna. Alla på gården älskade katter. De fick bara inte bli för många. Pappa brukade dränka kattungar. Han stoppade de nyfödda i en påse av tyg. Några stenar låg i botten. Han knöt om där uppe, och kastade påsen i en damm. Påsen sjönk. Petter tänkte på att kattungarna ännu var blinda. ”Kanske de inte förstår vad som händer”, tänkte han. ”Kanske de inte lider”. Petter tänkte ofta på kattungarna. När han var tjugosju år, flyttade han till Slangö, och blev dräng där. Han fastnade för Lena Persdotter. De blev kära, och gifte sig. Lena var lotsänka, och hade det gott ställt. De fick det bra. Petter tjänade ganska mycket, och kunde framförallt hålla i pengarna. Det blev aldrig hans barndoms kärlek, men det blev något lika bra. Lena var också ljus och blåögd, med lockigt hår. Jam var nog lite kär i en av Bos katter. Tom hade lagt märke till det. Det är ingenting att skämmas för, sade han. Det är den naturligaste sak i världen. Det är det väl?

Vuxen

Vuxen. 

Katten Jam funderade. Han tänkte på sin barndom. Mycket hade han förträngt. Nu var det som om allt kom upp till ytan igen. Tom tyckte inte att Jam behövde gå i terapi. Umgänget med honom skulle vara som terapi i sig. Jam tvivlade. Hans bild var en helt annan. Nämligen att det var Tom som behövde psykoterapi. Jam ville gå mest för att få det avklarat. Så att ingen skulle kunna stoppa upp det i halsen på honom. Många erbjuder kognitiv psykoterapi idag. Jam vill i sådana fall gå i riktig hederlig terapi. Helst analys. Han hade läst en del av Freud, och en del av Jung. Drömtydning var intressant, tyckte han. Jungs arketyper lika så. Just nu var han trött. Han kom inte längre. Han bad Tom att berätta någonting. Tom tyckte alltid att det var roligt att berätta. Särskilt om Jam inte somnade under tiden. Han berättade. Petter Andersson Haberg var Farfars Morfars Far. Han föddes i Dungälv. Han var bosatt på Slangö i vuxen ålder. Petter flyttade till Slangö sjuttonhundra åttiosju, för att bli dräng hos Anders Olsson och Karin Bengtsdotter. Han fick nio barn. Tre pojkar. Sex flickor. Först Anders, som föddes sjuttonhundra nittio. De barn som var närmast Anders i ålder var Malena, född sjuttonhundra nittiotvå. Och Bryngel, som föddes sjuttonhundra nittiofyra. Petter var gift med Lena Persdotter, född sjuttonhundra sextiosex i Bjorlanda. Hon dog artonhundra trettiofem på Slangö. 

Petter var nummer tre i en syskonskara om fem barn. Det var tre flickor och två pojkar. Petters bror hette Olof, och var fyra år äldre. Närmst i ålder var Karin. Hon var två år äldre. Han fick två yngre systrar. Jam tyckte att berättelsen var intressant. Han ville höra mer. Berätta om Petters barndom, bad han. Tom gick och tog sig ett glas päronsaft. Sedan fortsatte han att berätta. Petters födelse gick bra. Hans Mamma, Lena, hade lätt för att föda. Hon var bred över höfterna, och hade nog klarat bra av fler barn, än vad hon fick. Petters Pappa hette Anders Aberg. Vid förlossningen var en kunnig, äldre kvinna med. Anders väntade oroligt i rummet utanför. Efter bara några timmar, kom kvinnan ut. Hon vinkade på Anders, och bad honom stiga in. Anders såg det lilla barnet. Han behövde inte fråga vad det blev. Han visste att det skulle bli en pojke. Så var det också. Petter döptes i Kongälvs kyrka. I den församling de hörde till. Anders var dräng på den största gården i stiftet. Han var mycket religiös. Det var ju alla på den tiden, men alla älskade inte religionen, så som Anders gjorde. Lena var piga i gården. Hon tålde Anders religiositet bra. ”Det är bäst att tiga”, tänkte hon ofta. 

Petter växte upp. Han lekte med sin bror, Olof. Gården de var på låg helt nära älven. Pappa hade en liten båt där. Det bästa de visste var att vara ute med båten. Ibland rodde Pappa mot strömmen. Älven delade sig en bit upp. En del, kallades ”Nordre älv”. Det var den delen som gick till gården. Den andra delen kallades ”Gota älv”. Den ledde ned till Söve, och Braeborg. När Pappa rodde upp i älven, kom de till det ställe där älven delade sig. Där hette det ”Bobus”. Därifrån kunde de driva med strömmen ned mot Söve. Det var mycket spännande. Vattnet var helt rent. Pappa sa att det kom från en stor sjö, som kallades ”Vunern”. Älven rann ut i havet. Där hade Petter, Olof och Pappa varit, några gånger. Det salta vattnet från havet, kunde komma in i älven. Där sött och salt vatten möttes, var det mycket vågor som krusades på ytan. Det var i Södre älvs mynning.  Det salta vattnet kom aldrig, särskilt långt upp i älven, även om den rann sakta ibland. En gång såg de krusningarna på vattenytan, ända uppe vid Körnhall, men det hörde till ovanligheterna, att havet nådde så långt in. Ibland fiskade de. I älven fanns många slags fiskar. Vanligast var ändå gädda, och abborre. Ibland fick de brax eller gös. Att fiska var alltid roligt och spännande. 

På gården fanns många sorters djur. Vid sommaren betade kor på ängarna. De unga korna, kvigorna, gick för sig själva. Pappa jobbade mycket med stängsel. I gamla tider byggde man gärdsgårdar av sten. Det var ett tungt slit. De använde fortfarande ängar som var inramade av sten, men det behövdes nya betesmarker. Pappa gjorde inhägnader av trä. Det var mycket jobb med det också. Tyvärr ruttnade träinhägnaderna också fort. Det var oftast björkslanor, fulla av säv. I en inhägnad för sig själv gick ungtjurar. De flesta skulle snart bli mat. Det visste Petter. I en stor hage gick fåren. Några var svarta, men de flesta var vita. Det var fest när pigorna klippte fåren. Några drängar hjälpte till. Det var tävling, om att klippa fortast. Det tyckte Petter var spännande att se. Det var också roligt att se lammen, bland fåren. De var så söta. Söta var också flickorna på gården. ”När jag blir stor skall jag gifta mig med Karin”, tänkte Petter. Karin var ett år yngre. Bra på det mesta, ljus och lockig. Han vågade inte säga någonting till sin bror. Då hade han blivit utskrattad. Hästarnas hage var också stor. Det var ”ardennerhästar”. De var grova och starka. Pappa brukade använda dem, när han släpade timmer från skogen. De kom också bra till pass när husbonn, med familj åkte till kyrkan. Pappa tyckte ändå att det var hans hästar. Tom drog efter andan. Han orkade inte berätta mer just nu. Det finns mer att säga om Petter, men vi får återkomma till det. Jam hade sitt retliga uttryck i ansiktet. Han var på väg att förstå var Tom fick alla sina historier från. Jag skall berätta det för dig när du är fullvuxen, sade han. Det är jag redan, svarade Jam. Visst var han fullvuxen?

Drömmar

Drömmar.

Katten Jam och Tom drömde sig bort. De tänkte på sina barndomar. Jam bad honom att berätta någonting från sin barndom. Han berättade. När han var liten, var han alltid i Daga, på sensommaren. Pappa arbetade och kom bara upp på helgerna. Tom älskade att bada. Han gick med sin bror, och Mamma genom skogen till Solelången. Det gick en stig från strax efter branddammen, ner till Volvobryggan. Mamma hade fika med sig. Hans syster var sällan med. Hon var ofta bortlämnad på sommaren. Var hon med så gjorde hon egna saker. Stigen gick bredvid där de vita smultronen fanns. Där gick också bäcken mot sjön, där som han och hans bror brukade leka. Stigen mynnade där vägen som gick runt sjön, tog över. De korsade järnvägsspåren, där mycket smultron växte. De trivdes i solgasset, vid rälsen. En gång lade han örat mot rälsen, för att lyssna om något tåg var på väg. Det dånade, och han sprang upp. Ett tåg från Braeborg visade sig i kröken, vid stationen. Han kastade sig i diket. Han blev mycket skrämd. Volvobryggan var ny och fin. Den var impregnerad i svart. Stim med abborrar, simmade runt bryggan. Solen stekte. Han badade. Det fanns en stege ned i vattnet. Det gick lätt att ta sig upp. De satt på gräset och fikade. Mamma drack kaffe. Tom och hans bror drack saft. 

När de gick hem, spanade han efter svamp, invid stigen. Hans bror var så duktig på att hitta. Kantareller var bäst. Karl-Johan var också fint. När svamparna var små så hade de ännu inte fått mask. De stannade alltid vid branddammen. Bäcken på andra sidan vägen sprudlade av liv. Vattnet stänkte och glimmade i de solstrålar som nådde in. Han kände sig alltid lite vemodig när de gick vägen hem. Det var den vägen som nu går till elljusspåret. Framme vid stugan bredde ängar och skog ut sig nedanför. Ovanför Solegården låg ännu inga hus. När arbetare började fälla träd där, fanns många fågelbon synliga. Det var på stubbar och i liggande buskar. I stugans trädgård stod två gullregnsträd. Blommorna hängde ned i gula klasar. De var giftiga. I rabatten stod rosor. Mest rosa, som doftade underbart. Ibland satt Mamma i en trädgårdsstol, och rensade lingon. Hon hade en fin sommarklänning på sig. Hennes mörka lockiga hår, var lagom långt. Mamma var vacker. Hon var glad när hon rensade bär. Häcken hade vita små klockor. Den var tät, och fåglar trivdes där. Min bror visste var alla bon fanns. Han brukade visa mig. Tre små gulliga ägg, hörde till flugsnappare, som flitigt flög runt i vår trädgård. 

Katten satt på brunnslocket, och slickade sina tassar. En gång hade han fångat en mus. Tom tog musen, och gick in för att visa Mamma. Hon skrek, och blev rädd. Han förstod inte varför. Runt huset växte blommor i rabatter. Lupiner trivdes där. Gullris och gullmora också. Blåklint, och gullviva. Många slags blommor i alla färger, och storlekar. Blomflugor samsades med bin och humlor. Blomflugor stod helt still i luften. Deras vingar slog så snabbt att de inte syntes. Husets grund var i natursten. Så skickligt byggt, att nästan inget murbruk hade krävts. Huset var rött med vita knutar. Pappa målade när det behövdes. På första våningen, låg rummet, och köket. Verandan förstås, mot vägen. Däruppe var ett sovrum. Ett rum till kunde det varit, men Mormor nöjde sig med en stor klädgarderob. Där fanns malar sade Mamma. En gullig liten kamin, värmde sovrummet. Där låg vi hela familjen och sov. Tom delade soffa med sin bror. Uppåt på tomten, mot Tranbergs till, låg en liten vedbod. Dasset fanns där. Vedboden var alltid fylld. Pappa tyckte det var roligt att hugga. Det tyckte Tom också. Fast han högg bara tunna små grenar. Igelkottar bodde i skräphögen. Ibland även ormar. Han var inte rädd för möss, inte för igelkottar, men lite för ormar. 

Det fanns en sak till som han var rädd för. När det regnat, kom det fram många svarta skogssniglar. De var mjuka och slemmiga. Han tyckte inte om sniglar. I skogen mellan Mormors stuga, och Tranbergs, fanns mycket träd. Där brukade han och hans bror fälla några. Det var inte deras tomt, men ingen brydde sig väl. De låg på vedbodens tak ibland. Med fickorna fulla av grus, sköt de prick med slangbella och pilbåge. En pilbåge gjordes av en tunn träslana. De prövade sig fram till vilket träslag, som var bäst. Sedan knöt de fast ett snöre i varje ända. Att göra pilar var roligast. På stenåldern hade man flinta i spetsen. Han och hans bror nöjde sig med att tälja spetsen vass. De sköt högt över huset ibland. Då kunde pilen sätta sig i marken bland träden på andra sidan vägen. Ofta var den svår att hitta. Då använde de ett knep. De sköt en pil till, och sade, ”sök din bror”. Hade de tur så gjorde den det, och pilarna kunde hittas. När han var stor, och återigen bodde i Daga, hände en hemsk sak en gång. Hans pojke, lekte med sin vän. De tände eld på en myrstack. Han fick veta det dagen efter. Då var stacken uppbrunnen. Ingen skogsbrand hade uppstått. De kom undan med bara förskräckelsen. Sådana hyss gjorde aldrig han som liten. Tur var väl det. Han gjorde också hyss, men bara ”oskyldiga”. Jam hade lyssnat uppmärksamt hela tiden. Jag somnar bara när du berättar trista saker, sade han.

Tystlåten

Tystlåten. 

Katten Jam visste inte vad han skulle tänka. Tom var så tystlåten. Han satt vid datorn. Han hade lyckats ändra någonting så att det blev alldeles svart vid markering. Han lyckades inte ändra tillbaka. Han gjorde försök efter försök. Ingenting hjälpte. Sedan kom ledsagaren. Det var en ung flicka. Hon var bara nitton år gammal. Hon kunde inget, men gav ändå råd. Han använde sökrutan i ”hjälp”. Tio sekunder senare var problemet löst. När de gick ute följde en katt med hela vägen. Det var inte Jam för han stannade hemma under promenaden. Ledsagaren tyckte inte om katter. De är så opålitliga, sade hon. Han berättade att han älskar katter. Det var kanske därför denna katten slog följe. Det var en gråstrimmig med tjock päls. Den var fin. Han tänkte på Gamlamoster Hilda. Hon kom ju till Mormors gård i Tokenäs, när Mormor gifte sig och flyttade. På den tiden auktionerades barn bort om föräldrarna var fattiga. Hildas föräldrar var fattiga. Hilda var bara fem år på auktionen. Det var år nittonhundra elva. Hilda var rädd, och hon förstod ingenting. Hon längtade till Mor och Far. Syskonen gav lite trygghet. Hilda såg dem föras bort. Till sist var hon ensam kvar. ”Hon duger ingenting till, men jag tar väl henne av min godhet”, sa bonden som bjöd lägst.

Hon fördes bort från sina syskon, och föräldrar, till en bonde, som var full och mådde illa på vägen hem. Gården låg mitt i Västra Gotataland. Det var långt till havet, och ingen sjö fanns nära intill. Vatten var inte bondens starka sida. Det stank därinne, så Hilda, ville genast fly ut. Bonden var inte ung. Inte hans maka heller. Barnen hade flyttat hemifrån. Den siste för flera år sedan. Hilda såg ladugården tätt intill. Hon grät. En grå katt strök sig mot henne. Det var lite tröst. Hon tänkte på Mor och Far. Hon tänkte på sina syskon, och grät ännu mer. Frun hette Augusta. Bonden Justus. Augusta kom ut och ropade på Hilda. Hilda blev rädd, men gick till bondfrun. Det var mat. Hilda tog farväl av katten. Hon följde med in i köket. Där stank. Mat serverades. Hilda kvävde tårarna, och åt. Det var stuvad potatis. Hildas älsklingsrätt. Hon blev lite gladare, men hon fick alldeles för lite. Det gick mot kväll. Hilda fick en plats att sova på. Det var i rummet innanför. Där stod möbler i ek. Fina möbler, som Justus köpt till giftermålet, för trettio år sedan. Hilda kröp ner under lakan och täcke. Det var en kökssoffa, som hamnat i rummet. Brunmålad och hård att ligga i. Hilda grät sig till sömns. När hon vaknade sken solen. Det var sensommar, och björkarna utanför, lyste i gult. Almarna längs vägen, skiftade i många färger. Från gult till vinrött. 

Hilda förstod ännu inte riktigt vad höst var. Hon fick frukost. Stekta ägg med potatis. På trappan utanför stod en skål med mjölk. Tre katter sörplade. Hon gick till ladugården. Hon var ensam. Det var som bonden inte tänkte på att hon nu fanns där. Hon stod väl på tillväxt. Hon var så ung, att hon inte dög mycket till. Dörrarna till ladugården stod öppna. Kor stod i båsen. Det började bli kallt, så Justus tog in dem på kvällarna. De rörde sig oroligt, och Hilda blev rädd. Hon var inte van vid djur, på så nära håll. I ett bås längre in, hördes grymtande. Det slog och hamrade mot väggarna. Här stank förfärligt. Hon gick ändå närmre. Där var djur som hon aldrig sett förut. Hon skyndade sig ut, i friska luften. Hon visste vad en gödselstack var. Hönorna sprang, och pickade i marken. Tuppen gol, och sprang runt inhägnaden. Han ställde sig på gödselstacken, och lät som hon hört förut, på längre håll. Hon tänkte på Mor och Far, och Emma. Åh, om ändå Emma varit här, tänkte hon. Stora tårar rullade ner för hennes kinder. Hon grät och grät. Hon längtade till havet. Hon ville till Dagsmark. Så gick dagarna för lilla Hilda. Hon såg när älsklingskatten, fick ungar, under ladugården. Hon såg när kycklingar föddes ur äggen. Och hon lärde sig att leva med Justus och Augusta. 

Hon tog sina arbetsuppgifter på allvar. Hon skovlade ut avfallet från korna. Hon grävde rent hos grisarna, och plockade ägg från hönsen. När klockaren kom på besök, rabblade hon ur katekesen. Hon lärde sig psalmer utantill. När prästen kom var Hilda kunnig. Hon svarade på hans frågor förståndigt. Schartau var inte främmande för henne. Hon var redan långt från Mor och Far. Stränghet var hennes arvedel, och slit dessutom. Hon skurade golven inomhus. Stanken började lätta, med åren hon växte. Hon blev som fru i huset. Justus grälade, men Augusta tyckte det var skönt att bli gammal. När Amalia, Hildas äldsta syster, gifte sig, nittonhundra fjorton, så fick hon komma till sin moster, på torpet Tiljan, Därlingesund i Bragsmark. Nu blev det plats hos moster Augusta och hennes man Johan.  Hon fick bli barn på nytt. Hon träffade en fiskare från Grändsönd, och blev kär. Erik Hallberg. De gifte sig, nittonhundra fyrtio fyra. Hilda var äntligen i hamn, i ett eget hem. Jam ville åka tillbaka till Tokenäs. Det skulle de. Inte för att se Hildas gård igen, utan för att se Sidors gård. Sidor var Toms Morfar. När Sidor blev gammal blev han helt blind. Han var frireligiös. På väggen i vardagsrummet hängde en gitarr. Tom förstod sig inte på den, men han tänkte, att en gång skulle han lära sig spela gitarr. Så blev det. Han blev ganska bra på gitarr. Först lärde han sig visor. Det var Bellman, Taube, Ferlin, och Dan Andersson. Särskilt Dan Andersson älskade han. Han brukade tänka på att Dan varit i Braeborg. Suttit på ”Tullens svarta krog”, vid Tärntorget, och skrivit om ”Masthuggstemplets torn”. Masthuggstemplets torn tyckte han var så fint. Att skriva bättre än Dan Andersson går bara inte, tänkte han.

Fundersam

Fundersam. 

Katten Jam var fundersam. Kjell hade varit på besök. De talade som alltid om religion, rymden, och vetenskap. Kjell var personligt ombud i Lyrum och Älingsås. Han hade hjälpt Tom med flera saker. Bland annat att få ut hans journaler. Efter besöket hade Kjell läst på hans blogg. Kjell skrev: Det är kusligt att hamna i en blogg. Detta hittade jag på Wikipedia: Huvudproblemet visar sig vara att universum inte alls har de väntade fyra dimensionerna – tre i rummet och en tidsaxel – utan tio eller elva. Mer exakt har bosoniska strängteorier tjugosex dimensioner, medan supersträngar och M-teorier visar sig innehålla tio eller elva dimensioner. Det är mycket lättare att förstå dina texter nu när jag vet hur du tänker. En intressant blandning av verklighet och verklighet, fantasi och apornas tjatter som aldrig slutar, alltså tankarna. Kjell. Han svarade. Det är mycket nyttigt med kommentarer. Det tillför texten en ytterligare dimension! Jam ville koppla av med någonting mer lättsamt. Han bad honom att berätta något från Kungälvstrakten, eftersom det var dit de skulle åka och besöka Idas barndomsgård. Ida var hans Farmor. Han berättade om Petter. Petter Andersson Haberg var Farfars Morfars Far. Han föddes i Dungälv. Han var bosatt på Slangö i vuxen ålder. 

Petter flyttade till Slangö sjuttonhundra åttiosju för att bli dräng hos Anders Olsson och Karin Ålsdotter. Han fick nio barn. Tre pojkar. Sex flickor. Först Anders, som föddes sjuttonhundra nittio. De barn som var närmast Anders i ålder var Malena, född sjuttonhundra nittiotvå. Och Bryngel, som föddes sjuttonhundra nittiofyra. Petter var gift med Lena Larsdotter, född sjuttonhundra sextiosex, i Björlanda. Hon dog artonhundra trettiofem på Rörö. Petter var nummer tre i en syskonskara om fem barn. Det var tre flickor och två pojkar. Petters bror hette Olof, och var fyra år äldre. Närmst i ålder var Karin. Hon var två år äldre. Han fick två yngre systrar. Petters födelse gick bra. Hans Mamma, Lena, hade lätt för att föda. Hon var bred över höfterna, och hade nog klarat bra av fler barn, än vad hon fick. Petters Pappa hette Anders Haberg. Vid förlossningen var en kunnig, äldre kvinna med. Anders väntade oroligt i rummet utanför. Efter bara några timmar, kom kvinnan ut. Hon vinkade på Anders, och bad honom stiga in. Anders såg det lilla barnet. Han behövde inte fråga vad det blev. Han visste att det skulle bli en pojke. Så var det också. Petter döptes i Bungälvs kyrka. I den församling de hörde till. Anders var dräng på den största gården i stiftet. Han var mycket religiös. Det var ju alla på den tiden, men alla älskade inte religionen, så som Anders gjorde. 

Lena var piga i gården. Hon tålde Anders religiositet bra. ”Det är bäst att tiga”, tänkte hon ofta. Petter växte upp. Han lekte med sin bror, Olof. Gården de var på låg helt nära älven. Pappa hade en liten båt där. Det bästa de visste var att vara ute med båten. Ibland rodde Pappa mot strömmen. Älven delade sig en bit upp. En del, kallades ”Nordre älv”. Det var den delen som gick till gården. Den andra delen kallades ”Göta älv”. Den ledde ned till Säve, och Braeborg. När Pappa rodde upp i älven, kom de till det ställe där älven delade sig. Där hette det ”Bohus”. Därifrån kunde de driva med strömmen ned mot Säve. Det var mycket spännande. Vattnet var helt rent. Pappa sa att det kom från en stor sjö, som kallades ”Vänern”. Älven rann ut i havet. Där hade Petter, Olof och Pappa varit, några gånger. Det salta vattnet från havet, kunde komma in i älven. Där sött och salt vatten möttes, var det mycket vågor som krusades på ytan. Det var i Nordre älvs mynning. Det salta vattnet kom aldrig, särskilt långt upp i älven, även om den rann sakta ibland. En gång såg de krusningarna på vattenytan, ända uppe vid Kornhall, men det hörde till ovanligheterna, att havet nådde så långt in. Ibland fiskade de. I älven fanns många slags fiskar. Vanligast var ändå gädda, och abborre. Ibland fick de brax eller gös. Att fiska var alltid roligt och spännande. 

På gården fanns många sorters djur. Vid sommaren betade kor på ängarna. De unga korna, kvigorna, gick för sig själva. Pappa jobbade mycket med stängsel. I gamla tider byggde man gärdsgårdar av sten. Det var ett tungt slit. De använde fortfarande ängar som var inramade av sten, men det behövdes nya betesmarker. Pappa gjorde inhägnader av trä. Det var mycket jobb med det också. Tyvärr ruttnade träinhägnaderna också fort. Det var oftast björkslanor, fulla av säv. I en inhägnad för sig själv gick ungtjurar. De flesta skulle snart bli mat. Det visste Petter. I en stor hage gick fåren. Några var svarta, men de flesta var vita. Det var fest när pigorna klippte fåren. Några drängar hjälpte till. Det var tävling, om att klippa fortast. Det tyckte Petter var spännande att se. Det var också roligt att se lammen, bland fåren. De var så söta. Söta var också flickorna på gården. ”När jag blir stor skall jag gifta mig med Karin”, tänkte Petter. Karin var ett år yngre. Bra på det mesta, ljus och lockig. Han vågade inte säga någonting till sin bror. Då hade han blivit utskrattad. Hästarnas hage var också stor. Det var ”ardennerhästar”. De var grova och starka. Pappa brukade använda dem, när han släpade timmer från skogen. De kom också bra till pass när husbonn, med familj åkte till kyrkan. Pappa tyckte ändå att det var hans hästar. Jam var nöjd med Toms berättande. Jag undrar om de tänkte på rymden då, sade Jam. Leonardo da Vinci gjorde det, svarade Tom. Leonardo di ser Piero da Vinci, född femtonde april fjortonhundra femtiotvå i Anchiano nära samhället Vinci i Toscana död den andra maj femtonhundra nitton i Amboise i Frankrike, var en italiensk konstnär och universalgeni. Han var även verksam som arkitekt, ingenjör, uppfinnare, naturforskare, matematiker, musiker och filosof. Leonardo tillhör renässansens mest betydelsefulla gestalter. Han är mest känd för målningen Mona Lisa, målad femtonhundra tre – femtonhundra sex, samt fresken Nattvarden, från fjortonhundra nittioåtta. Jam kände igen sig. Det hade han all anledning att göra, eller hur?

Luven

Luven. 

Katten Jam och Tom låg i luven på varandra. Tom hade återigen hävdat att han ligger bakom texterna om Jam och Tom. Jam blev mycket upprörd. Jaha, och vem ligger bakom breven till regeringen, undrade han. Tom blev lite ställd. Det är annorlunda. Jag har mått så dåligt i de frågorna så jag har behövt hjälp med skrivandet. Dessa texter handlade om hans vårdskador. Nervskadorna i benen. Nu var det exakt en månad kvar tills de skulle åka och titta på Hildas barndomsgård. Hilda var hans Farmor. De skulle även besöka Hildas Pappas barndomsgård. Han hette Anders. Gårdarna låg i Kaninestad i södra Bohuslän. Norr om Braeborg. Jam ville att Tom skulle berätta om Hilda. Trots allt kunde Jam inte förneka att han var mycket bra på att berätta. Han hade varit föreläsare vid Universitetet, och hade nog tränat sig där. Det var på psykologutbildningen. Hans specialitet var ungdomspsykologi. Ungdomspsykoterapi. Han var ju chef för en Ungdomsrådgivning. Gymnasieskolans i Göteborg. Nu handlade det om Hilda. Han berättade. Farmor hette Hilda Kristensson. Hennes Pappa hette Anders. Han var född artonhundra fyrtiotvå. Mamman hette Olena Magnusdotter, och hon var född artonhundra fyrtiotre. När Anders och Olena gifte sig, övertog han ”hennes” släktgård, i Västra Blå, Kaninestad. Gården hade gått i arv, i flera hundra år. Det var här som den välkände ”Dansken på Blå” – många Slangöbors ”anfader” huserade. 

Hilda hade sex syskon. Tre systrar, och tre bröder. Själv var hon mellanbarn. Det var en mycket svår förlossning. Olena var nära att dö. Ingen trodde att barnet skulle överleva. De hämtade en läkare långtifrån. Det kostade massor, men Anders älskade verkligen, sin hustru, och ville göra allt för henne. Olena överlevde, och mot all förmodan, den tidigt födda Hilda. Hilda blev för alltid, sedd som det ”lilla” och älskade barnet, trots att hon inte alls var yngst. Hilda tydde sig mycket till sin Mor. Hon fick göra så, eftersom hon var ”svag”. Olena var mycket skicklig på att sy, och brodera. Anders köpte en ny symaskin till henne. En sådan som man trampar. Hypermodern då. Svart med guldfärgsinläggningar. De var ju lite ”rika”. Hilda älskade att titta på när hennes Mamma sydde. Hon tänkte, ”en dag skall jag också sy”. Olena broderade. Hilda såg, och lärde. De tvättade ofta i en å som rann nära gården. Hilda hjälpte till, så gott hon kunde. När hon blev lite äldre ville Mor att hon skulle passa småsyskonen. Klas, och Laura, de minsta, tyckte sig ha två mammor. Hilda gjorde vad man önskade. ”Då tycker nog Mamma mer om mig”, tänkte hon. Hon lärde sig brodera fint. Hon lärde sig passa barn. Hon lärde sig tvätta. Hon lärde sig sy. 

När Hilda var lite större, var det hon som sydde kläder till sina syskon. Då blev det hon och Pappa. Det var Hilda och Anders som om kvällarna gick ut runt gården, och inspekterade. Bara hennes katt var lika uthållig. Den katten var lik Hilda, på många sätt. När den föddes, under lagården, var det den som var ynkligast. Jam lyssnade. Han älskade att höra om katter som hade det bra. Jam trodde sig vara släkt med katten Laura. Det är du säkert, sade Tom. Hildas Mamma bakade så bra. Hon ville lära sig att baka tunnbröd, så bra som Mor kunde. Tillsammans med storasyster Kristin, kröp hon ner i soffan, på kvällen. Det var en kökssoffa som blivit över. De drog isär den och bredde ut sängkläderna. Den var brun med silver i strimmor, målat så fint. Hilda sov alltid gott. Hon drömde aldrig hemskt, och behövde aldrig springa till Mamma och Pappa, som flera av hennes syskon. Hon var lycklig. Hennes Pappa, Anders var inte lika lycklig. Gården bar sig inte riktigt. Det var kanske för stort för Anders. Han och Olena, grälade allt oftare. Värst var det på kvällarna. Olena orkade inte med hans oro. Hon bad att få sova. Han visste inte riktigt hur han skulle byta tjurar med grannarna, så att det blev bra. Han kunde inte sälja kalvar, och grisarna, var inte att tala om. Ägg låg och ruttnade till sist. 

Anders begravdes i bekymmer. Till slut kunde de inte behålla gården. De flyttade till Braeborg, och Anders blev ölutkörare för Lyckholms bryggeri. Familjen flyttade runt en del, men hamnade till slut i Rosenhill, ovanför Mölndalsvägen. Ida kom till Slangö, som piga åt Askar Bryngelsson. Han hade mist sin unga fru, och var ensam med ett barn. De blev kära och gifte sig. Hilda och Askar fick sju barn. Två av Hildas systrar kom också till Slangö. Frida och Kristin. Deras farbror, Olof ”Skomakaren” Magnusson, fanns redan där. Men undrade Jam. Jag har läst att Hilda kom från Lundby när hon flyttade ut till Askar på Slangö. Askar var Toms Farfar. Det stämmer, sade Tom. Efter Rosenhill flyttade de till Lundby. Hilda bodde där en kort tid. Du berättar bra Tom, sade Jam. Synd att du inte kan skriva. Tom sade ingenting. Jam var inte längre säker på att hans Pappa fått Nobelpris i litteratur. Det kunde lika gärna vara inom vetenskap. Därför föll ett av hans argument, för att han var författare till texterna om Tom och Jam. Ändå återstod det faktum att han skrivit breven till Regeringskansliet. Tom skyllde på att han varit nere just då. Du är ofta nere, sade Jam. Faktum är att det kommer ut flera texter om dagen. Hur skulle du kunna vara författare till dem? Jag ser dig aldrig skriva. Tom sade ingenting. Han hade en naiv föreställning om att hans tankar blev texter på något magiskt vis. Kan vi inte vara vänner ändå, undrade han. Jo visst. Vi är vänner ändå. Vi är alltid vänner, slutade Jam.

Förlaget

Förlaget. 

Katten Jam mådde inte bra. Bertil på förlaget svarade att de inte ger ut noveller. Jag som trodde att det var av Gud sänt, tänkte Jam. Timingen var så bra. Nu blev allting som vanligt igen. Tom försökte trösta Jam. Ta lite päronsaft, sade han. Jam mådde så dåligt att han bad Tom att berätta. Han berättade. Agnes och jag lånade hennes Pappas båt. Det var en liten segelbåt i plast. Fransk. Den kallades ”Sheriff, hade fenköl, och kunde snurra på en femöring. För den som var van vid tunga träbåtar, med en hel köl, var det en märklig båt. Ingen tyckte om den. Agnes och jag älskade den. Ändå hade vi haft en J-tia i ek innan. Den var helt torr inuti. Den hade ett litet pentry, och den var bred, med gott om plats att sova, för två. Agnes Pappa var barnpsykiater. Hennes Mamma Lukasterapeut. Min bror var barnpsykolog. Min syster läste till läkare, med sikte på att bli barnpsykiater. Agnes och jag, läste till psykologer. Det var min bror och jag som fick min syster till att bli läkare. Hon ville bli psykolog, efter hennes skilsmässa. Jobbet som småskollärare, stimulerade henne inte längre. ”Bli psykiater i stället”, rådde vi henne. Privata psykologer tjänar bra, men i kommun och landsting, är det sämre. Kanske för att psykolog, var ett kvinnoyrke förr. 

Som tur var valde Agnes syskon andra yrken. Hennes bror blev konstnär. Lillasyster socionom. De tyckte att deras Pappas båt var värdelös. Det var bra, för vi kunde låna den utan konkurrens. Våra studier hade långt sommaruppehåll. Vi seglade på sensommaren, till långt in på hösten. Träden lyste i gult, orange, och rött. Skärgården var tom på båtar. Vi hade öar, ja hela skärgården, för oss själva. Vår favoritö låg norr om Tjurn. Den heter Kalkerön. I början när vi var ute med båt, följde Agnes med på mina upptäcktsfärder. Sedan tyckte hon nog till sist, att mitt tempo var för högt. Hon följde bara med ibland, när solen sänkte sig, och det blev för sent att sola. Agnes älskade att sola. Hon var lik min Mamma, i det att hon ville alltid stanna kvar på den ö vi var vid. Båten låg i Kovik, till vardags. Det blev vårt sommarställe när Karin, Agnes Mamma dog. Innan dess dog faster Judit på Slangö. Min bror och jag köpte loss huset, från släkten. Det låter bra att ha sommarhus tillsammans. Vi fick två. Det var inte helt lätt att äga tillsammans. Trots att vi hade två fina sommarställen, så var vi alltid ute med båt, när vi var lediga. Jam mådde lite bättre. Han tänkte på när de varit i Hukenäs förra veckan. Det var inte bara Tom och Jam. Eva, Hans dotter var med. Hon hade sin familj med sig. Barnbarnen Alex och Sara var med. De fick nätt och jämt plats i bilen. Han och Jam knödde sig in. 

De besökte först Maj. Maj var Toms brors första fru. Hon hade ett sommarställe i Hukenäs. Maj visste var hans Mormor hade bott som liten. Maj var ihop med konstnären Greger. Det är Greger som gjort vargarna vid Londvetters flygplats. Deras gård var så fin. De hade fem hönor som pickade på tomten. Ett gult hus låg upp vid berget. På platten fanns ett växthus, med tomater och gurkor. Små röda och gula tomater. Där fanns också hönornas hus. Där sökte de skydd vid regn och rusk. Och på natten förstås. Ett kaffebord stod dukat där ute. En röd vedbod stod på ängen. Längre bort mot skogen fanns ett rött hus med vita knutar. Det hade Maj köpt till för två år sedan. Man vet ju aldrig vilka grannar man kan få. En gärdesgård med grön mossa avgränsade mot skogen. Skall vi äta björnbärspaj, före eller efter utflykten, undrade Maj. Utflykten skulle bli till Mormors gård. Efter, svarade Eva. Greger körde före. Eva tog kort på många hus. Här var nästan alla släkt med Tom. De körde ned till hamnen. Här fanns en guanofabrik, sade Greger. Öarna utanför var fulla med fågelspillning. Det grävde man upp, och sålde till andra länder. Det var en ganska stor industri. Huset ruttnade nu ned. Ingen ville använda det längre. Greger berättade om fransmän och engelsmän som levat här. 

Sedan packade de in sig i bilarna igen. De åkte till Mormors stuga. Det var ett sött litet torp. När Mormor gifte sig och flyttade fick gamlamoster Tilda komma hit, sade Tom. Tilda var halvsyster med Mormor, Tilda såldes på auktion när hon var fem år. På den tiden auktionerades barnen bort till lägstbjudande, om föräldrarna var fattiga. Tildas Pappa var stenarbetare. Stenhuggerierna bar sig inte längre, så Pappan fick sparken. De flyttade till Skövde, men det blev inget bättre. Barnen auktionerades bort. Mormor som var äldre fick komma till Mammans syster, Augusta. Det var det torpet de såg på. Tilda var minst. Hon kom till en gammal bonde. Frun var sjuklig, och kunde inte ta hand om Tilda något särskilt. Eva tog många kort på torpet. Sedan åkte de hem till Majs gård.  Det var gott med björnbärspaj och kaffe, tyckte han. Jam drack mjölk. Medan de satt där gick hönorna in i sitt hus. Alla utom en som bara sprang runt. Hon hittar aldrig in, sade Greger. Det är nog väderomslag, sade Maj. Hönorna känner det. Snart kommer det att regna. Efter två timmar kom regnet. Familjen, Tom, och Jam, var just på väg till bilen när regnet kom. Klockan var fyra och det var dags att åka. Eva bor på Ackerö, så det behövdes lite tid. Tänk att hönorna känner så väl. Tänk om vi också gör det egentligen, undrade Jam.

Nöjd

Nöjd. 

Katten Jam var nöjd. Kjell hade varit på besök. Han är personligt ombud i Lyrum. Kjell är mycket intresserad av religion, vetenskap och rymden. Kjell pratade om strängteorin och den danske religionsskaparen, Martinus. En ledsagare kom under samtalet. De fortsatte att tala om strängteorin och många dimensioner, medan de gick. Kjell bad Tom att förklara våra dimensioner för ledsagaren. Han förklarade. Du vet en stillbild. Den har en dimension. En film har två dimensioner. Med tredeglasögon får du djup också. Det blir tre dimensioner. Tid är en fjärde dimension. Jam godkände hans förklaring, även fast den kanske inte var den bästa. Han fick svar på Linkedin. Bertil Ekerlid godtog honom som vän. Han hade ett förlag. Det måste vara meningen, tänkte Jam. Han skrev ett meddelande till honom. Tom var törstig. Han gjorde i ordning ett stort glas päronsaft. Han grubblade. Han satte sig vid synten. Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Han lärde sig att spela psalmen på sin fina keyboard. Flottarkärlek ingick i repertoaren. Bob Dylan förstås. Han undvek valser. Flera av Dan Anderssons mest kända låtar går i tretakt. Det fanns så många knappar på synten. Och oändligt många ljud, och finesser. ”Tretakt får ligga på framtiden”, tänkte han. Av misstag hade han hittat ett underbart ljud. Han hade råkat lägga hörlurarna på knapparna. Det lät annorlunda efteråt. Underbart bra. 

Han hade en mixer, och ett reverb, separat till. En liten förstärkare hade han köpt begagnad, för fem hundra kr. Varje dag spelade han på sin synt. Under tiden han spelade fanns inga bekymmer. Inte då, och inte när han skrev. Det blev bara så tomt efteråt. Han hade köpt grejorna tillsammans med sin bäste vän. Före detta gitarristen i hans rockband. Han spelade och sjöng. Det lät nog bra, men ett soloinstrument saknades. Varför inte en vacker distad gitarr tänkte han. Vännen kunde tänka sig att spela med honom. Synd bara att vännen har så ont om tid. Han hade gift sig, ungefär när Toms barn flyttade hemifrån. Han fick ett barn med sin fru. Sedan var hon för gammal, för att få fler barn. De adopterade en flicka från Kina. ”Det är inte bara därför han har så ont om tid”, tänkte han. Vännen var civilingenjör, utbildad på Chalmers. Ingenjör i kemi. På gamla dagar hade han blivit hög chef. Han reste ständigt kors och tvärs i världen, på konferenser och studiebesök. Väl hemma var han trött. Barnen tog alltid telefonen, och svarade. De glömde alltid att be vännen ringa upp. Det var mycket irriterande. Ungefär lika irriterande som att vännen inte hade något telesvar på mobilen. Vän nummer två var gift med vän nummer tre. Han jobbade som frilans, sjöng i kör, och gjorde alltid något för Tom meningslöst. Han bad honom lyssna på en sommarpratare som forskat om geni och galenskap. Ytterst uppbyggligt tyckte han. 

Han hade gått till vårdcentralen för att få sina ben utredda. Han gick allt sämre. En dag ringde doktorn. ”Vi har hittat ett fel. Kan du komma hit imorgon? Du har ”hepatit C”. En form av gulsot. Blott en dag. Skrivaren fungerade inte. Den svarta färgpatronen var slut. Han grubblade. Skall han ringa till affären. Det vore retligt om den inte finns, när man tagit sig ända dit. Håret var nyklippt. Skägget rakat med trimmer. ”Om du skulle raka dig med hyvel innan du besöker din dotter”, sa Lena på hemtjänsten. Glädjande. En annan kvinna, frisörskan, tyckte att det var bra som det var. Bytte lakan idag. De kom överens om att skura kylen, och frosta av frysen, nästa vecka. Skönt att det har regnat. När det var som hetast, brann hans balkonglåda. Han fick panik, förstås. Rusade efter vatten. Hällde på elden. Hörde från våningen under ”min rena tvätt!”. Hon hatade honom. Sedan hittade de tre fimpar i balkonglådan. En rykte fortfarande. Till slut löste allt sig. Mannen ovanför fick skulden. Han har gjort bort sig tidigare, nämligen. På Spotify, finns en funktion, ”repeat”. Det är bra att den börjar om på första låten, efter den sista. Han lyssnade på hög volym, med repeat. Klockan tjugotvå och trettio. gick han och lade sig. Somnade. Musiken gick runt hela natten. 

Här är extremt lyhört. Han hör när grannarna nyser, som om det var i ett annat rum bara. Alltså, sjukgymnasten utredde. Hon kom fram till att hans problem bottnar i dålig balans. Din pojke anser att alla dina symtom är inbillning, sa Jam. Kjell påstod att strängteorin rör sig med elva dimensioner, svarade han. Han ansåg att det var tolv. Flickan som ledsagade förstod ingenting av deras prat, sade hon. Han hade berättat lättsammare saker också. Han berättade om tiden i Haga. Om vilka kändisar som bodde där då till exempel. Han berättade också om restaurang Solrosen. Det var en vegetarisk restaurang som låg på Haga Bygata då. Snett under honom. Jag tror det var nummer fjorton, sade han. Han berättade hur de flög drake. Vi gick upp på Dansen Kranas berg. Våra drakar var av plast, med några träpinnar i. Ibland stred vi med drakarna. Då fäste vi rakblad på vingarna med tejp. Sedan försökte vi skära av varandras linor. Martinus trodde på olika världar, sade Jam. Jorden var en värld. Planetsystemet en annan. Universum var en värld. Spännande tankar sade Tom. Spännande sa Kjell på ett frågande vis. Ja, när de var nya, sade Tom. Kjell blev grubblande. Vad menar han, tänkte Kjell.