Bellman

Bellman.

Carl Michael Bellman var son till lagmannen och sekreteraren i slottskansliet Johan Arendt Bellman den yngre (1707–1765) och Catharina Hermonia (1717-1765), som var dotter till kyrkoherden Michael Hermonius och dennes hustru Kristina Arosell. Han var sonson till latinprofessorn Johan Arendt Bellman den äldre (1664–1709) och dennes adliga hustru Catharina Elisabet Daurer (1688-1709), dotter till sekreteraren i guvernementet över drottning Christinas underhållsländer Jakob Daurer (1649-1713) och dennes hustru Catharina von Santen (1665-1743), Bellmans farmors mor, i vars förmögna hushåll Bellmans föräldrar bodde vid tiden för hans födelse. Huru mina föräldrar krånglade blef jag som sagt, född den 4 feb 1740 – min mor wacker som en dag, oändligen god, charmant i sin klädnad, god mot alla meniskor, delicat i omgänge – hade En förträffelig röst ock hade wänt sig att ligga i 21 Barnsängar. Bellman föddes i Stora Daurerska huset, en ansenlig malmgård med tillhörande barockträdgård och ett stort orangeri, vid Hornsgatan i Stockholm, men i samband med arvskiftet efter hans farmors mors död flyttade familjen 1744 till det närbelägna Lilla Daurerska huset på Bellmansgatan (dåvarande Björngårdsbrunnsgränd). Bellman var äldst av fjorton barn (varav endast sju överlevde). 

Sin utbildning fick Bellman i hemmet av privatlärare; den förste var densamma som hans far haft. Under en svår sjukdom, möjligen malaria, lär Bellman enligt egen uppgift ha feberyrat på vers och sjungit till sina föräldrars stora förundran, varför honom waldes till Informator Ett genie wid namn Clas Ludvig Ennes; hwilken genom mig befordrades hos Salig Kungen och han lärde Bellman att hantera en cister, ett instrument i lutfamiljen. Under Ennes överinseende översatte Bellman några psalmer år 1755. 1758 inskrevs Bellman som student vid Uppsala universitet, men behöll sig där endast en kort tid, och uttogs därefter som extraordinarie tjänsteman i riksbanken. Till följd av åsamkade skulder och oklara affärsförbindelser fly till Norge 1763. Han återkom dock snart till Sverige och erhöll efter ansökan avsked från befattningen i banken och anställdes i stället vid manufakturkontoret och sedan det 1770 indragits i generaltulldirektionen, där han avancerade till kanslist. Då verket upphörde 1772 kom han på indragningsstat med bibehållen lön. År 1757 debuterade Bellman som religiös diktare med Evangeliska dödstankar, en bearbetning av ett tyskt arbete på prosa med inströdda verser tillägnat sin mor. Samma år utgav han en översättning från franskan, Undervisning lämnad af en fader åt sin son som företar sig en lång resa. 

Detta arbete, tillägnat en farbror som var konsul i Cádiz. Samtidigt skrev han satiriska dikter, bland vilka Tankar om flickors ostadighet (1758) gav upphov till ett litterärt verskrig med olika svaromål och repliker under två år. 1761 övergav han de religiösa och moraliserande ämnena för en mer uppsluppen stil. Bellman var nu en ung ämbetsman och med sociala talanger. Han spelade cittra och klaver, och var eftertraktad som sällskapsmänniska. Särskilt efter föräldrarnas död 1765 övergick han alltmer till dryckesvisor som Supa klockan öfver tolv och sedan även bibelparodier som Gubben Noak, Joakim uti Babylon (om Susanna i badet) samt Ahasverus var så mäktig. Från denna tid agerade han även enmansunderhållning vid privata tillställningar. Det finns flera vittnesmål om Bellmans förmåga att trollbinda sin publik. Han beskrivs i dessa vittnesmål som en lysande estradör, som inte bara sjöng och spelade utan också framförde sina visor som små teaterföreställningar där han ibland agerade flera personer samtidigt. Det har också talats om hans skicklighet i att härma olika röster och musikinstrument, och hans skickliga konferencierteknik. Han parodierade även de vid denna tid vanliga ordenssällskapen med sin Bacchi orden, som endast var öppen för dem som vid minst två tillfällen blivit åsedda liggandes i rännstenen. 

Liksom i hans senare verk uppstod humorn genom att ett högtidligt spektakel rollbesattes av personer som normalt aldrig skulle komma i åtanke i sådana sammanhang. Han diktade genom åren flera verk i anknytning till denna orden, som dock inte förmått bibehålla sin popularitet när minnet av de personer och företeelser som parodieras gått förlorat. Under våren 1770 började Bellman även på arbetet med vad som senare skulle bli Fredmans epistlar genom att låta den då sedan tre år avlidne urmakaren och suputen Jean Fredman stå som författare till en "epistel" i aposteln Paulus stil, riktad till dennes dryckesbröder på en populär dansmelodi, vilken senare skulle stå som Epistel nummer 5. Han fortsatte att snabbt dikta ytterligare sexton visor i samma stil, såsom "Gutår båd natt och dag" (Epistel nummer 1), där omkringtexten parodierade språket i Karl XII:s bibel, samt ytterligare åtta verk utan bibelmotiv, som "Ach du min moder" (nummer 23), och avslutade i september samma år samlingen med "Blåsen nu alla!" (nummer 25), i vilken han för första gången parodierade den vid denna tid vanliga herdedikten. De följande två åren skrev han ytterligare 25 epistlar i den obibliska stilen, med ett tydligare persongalleri där Fader Movitz, Korpral Mollberg och Ulla Winblad dominerar. Epistlarna spreds redan nu, men den planerade bokutgivningen dröjde av okänd anledning. 

1772 genomförde Gustav III en statskupp, och Bellman tog monarkens parti. Hans Gustafs skål blev kampsång för kuppmakarna. Kungen stödde Bellman med åtskilliga ynnestbevis. Sedan 1775 hade Bellman en pension på 100 daler, tagen ur kungens handkassa. Den 3 januari 1776 fick han tjänst som sekreterare på Nummerlotteriet, med en årslön på 1 000 daler silvermynt och samma år fick han titeln hovsekreterare. Bellman kom under kungens beskydd. Han levererade politisk propaganda till stöd för kungen och stod för poetisk och musikalisk underhållning vid hovet. Han blev en återkommande högtidstalare vid Augusti Orden, ett ordenssällskap som stiftats till åminnelse av Gustav III:s statskupp 1772. Samtidigt tvingades Bellman anpassa sin diktning till de fina salongernas krav, vilket medförde att grovheter rensades ut och den poetiska stilen, åtminstone tidvis, blev mer förfinat fransk-klassisk och rokoko-betonad. Rollen som kungagunstling innebar en förändring på både gott och ont för Bellman. Hans popularitet och litterära berömmelse i vida kretsar ökade, men den bohemiske Bellman blev aldrig någon riktigt framgångsrik hovman. Han förstod sig inte på politik och hade ibland svårt att uppfylla kungens önskemål, som inte alltid passade hans talang. Bellman fick därför efter hand finna sig i att hamna ganska långt ner på kungens rangskala, en bra bit nedanför yngre skaldekolleger som Johan Henric Kellgren och Carl Gustaf af Leopold. Det var till exempel aldrig tal om att Bellman skulle få en plats i den av kungen 1786 instiftade Svenska Akademien.