tisdag 10 mars 2015

Dan


Dan.

Kaninen Ida vaknade. Gäspade och sträckte på sig. Satte sig upp och såg sig kring. Katten Jam sov lugnt på sin plats. Det bara ryckte i morrhåren. Han drömmer nog om möss, tänkte hon. Hon hade ett rött nattlinne, med volanger. Hennes kläder låg på stolen. Hon reste sig upp, och bytte till en rosa blus, och en röd kjol. Vita knästrumpor. Tennisskor. Det var kyligt på golvet. Hon gick ut i köket. Fortsatte till verandan. Hennes skål var tom. Solen stod lågt. Den hade inte börjat värma ännu. Fönsterväxterna trivdes. Pelargonier, röda och rosa. En vit. Ida tänkte på diskussionen de haft igår kväll. Att Katten Jam var grön politiskt var ingen nyhet. Tom var mer obestämd. Själv stod nog Ida till vänster. Hon berättade om sin favoritförfattare. Dan Andersson föddes i Skattlösberg som son till skolläraren i byn, Adolf Andersson, och växte upp där med fyra syskon, visserligen under knappa omständigheter men med god tillgång på böcker och i en andligt stimulerande miljö. Tidvis hamnade han dock i religiösa grubblerier, delvis på grund av faderns gudsfruktan och väckelsepredikanternas helvetesvisioner, och det var inte ofta under sitt fortsatta liv som han upplevde existensen problemfri. Redan som fjortonåring skickades han ensam till släktingar i Minnesota för att utröna om faderns planer på en utvandring skulle kunna förverkligas. 

Dan var borta från hemmet från april till december 1902, och upplevelserna gav så småningom frukt i novellsamlingen Chi-Mo-Ka-Ma som han skrev 1917. Amerikaplanerna skrinlades, men 1905 lämnade den redan åldrade Adolf den trygga lärartjänsten i Skattlösberg för att leva närmare jorden och flyttade med familjen till det avsides belägna kolartorpet Mårtenstorp. Men utan erfarenheter som man var, och efter stora svårigheter att klara försörjningen, gav man slutligen upp 1908 och återvände till bygden. Kroppsarbete fick alltså Dan Andersson tidigt prova på, och redan under Mårtenstorpstiden lyckades han placera en del skriverier i lokalpressen, men den egentliga bildningsgången fortsatte han inom ramen för nykterhetsrörelsen. Under året 1912–13 reste han omkring i Sverige som ombudsman för Templarorden, och därefter gjorde han en verkligt seriös satsning på att bli författare. Han bodde tidvis hos föräldrarna i Luossa-torpet nära Skattlösberg, och han uppehöll sig ibland annorstädes, bland annat någon månad i Ludvika i den fastighet där Dan Andersson Museum nu mer är inrymt. Och han skrev, dikter och berättelser. Efter många problem och ett flertal refuseringar blev Kolarhistorier antagen för utgivning och publicerades i oktober 1914. 

Då hade Dan Andersson redan påbörjat vinterkursen på Brunnsviks folkhögskola, och året där blev innehållsrikt på många sätt. Han upplevde en stormig kärlekshistoria och både inspirerades och avskräcktes av den lärda miljön. Kolvaktarens visor, bestående av såväl dikter som noveller, blev Dan Anderssons nästa bok, och även den här gången var vägen från skapande till publicering kantad av svårigheter och kursändringar. Det dröjde till sent 1915 innan den kom ut. Det var då flera månader sedan han, ganska utled, lämnat Brunnsvik, och han skrev snart på en novellsamling som gick stick i stäv mot folkhögskolans naturvetenskapligt präglade utvecklingsoptimism. Det kallas vidskepelse om obygdens trollkarlar och övertro kom 1916. Han hade nu också börjat intressera sig för indiska tankesätt, inspirerad av Niklas Bergius, den verklige humanisten på Brunnsvik, och han hade blivit introducerad i en konstnärskrets i Stockholm. Dessutom hade han, efter förmåga, hjälpt fadern att uppföra en liten stuga i Gräsberg norr om Ludvika, och där bodde han ofta i ett litet, dragigt vindsrum. Diktsamlingen Svarta ballader gavs ut 1917, honorerad med ett antal gratisexemplar, och innebar en verklig nyorientering. De ensamma och förtryckta gestalterna är inte bara realistiskt återgivna, de har också fått en närmast mytisk, metafysisk dimension under inspiration från Indien och från Dostojevskij, och många gånger blir tonen utpräglat expressionistisk. 

Vid den här tiden arbetade Dan Andersson, under ett knappt års tid, som journalist på Ny tid i Göteborg, och han hade romanen De tre hemlösa liggande i byrålådan. Som vanligt var vägen lång till den publicering som blev av till slut. Det korta äktenskapet innebar för Dan Andersson att han äntligen fått en trygg plats i tillvaron. Tom vaknade. Gäspade, och sträckte på sig. Kysste Agnes på pannan. Satte sig upp i sängen, och såg sig kring. Idas plats var tom. Jams likaså. Hans kläder låg i fåtöljen. Bytte nattröjan mot en ny. Tog på shortsen, och strumpor. Träningsskor. Det var svalt på golvet. Gick ut i köket. ”Hurra”, utbrast Ida. De kramades alla tre. Är ni hungriga, undrade han? Vrålhungriga, svarade Jam. Tom samlade in skålarna, och ställde ned dem i diskhon. Öppnade kylskåpsdörren, och hittade Idas mat. En kokt potatis, och en morot. Serverade. Kattmaten var slut. Jam fick börja med mjölken. Tom gick upp på vinden. I ett skåp fanns konserver. Längst in stod kattmaten. Han tog tre burkar, och gick sedan ned. Ni verkar glada. Är ni vänner, undrade han? Vi är de bästa vänner, slutade de små!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar