Dan.
Kaninen Ida vaknade. Gäspade och sträckte på sig. Satte sig
upp och såg sig kring. Katten Jam sov lugnt på sin plats. Det bara ryckte i
morrhåren. Han drömmer nog om möss, tänkte hon. Hon hade ett rött nattlinne,
med volanger. Hennes kläder låg på stolen. Hon reste sig upp, och bytte till en
rosa blus, och en röd kjol. Vita knästrumpor. Tennisskor. Det var kyligt på
golvet. Hon gick ut i köket. Fortsatte till verandan. Hennes skål var tom.
Solen stod lågt. Den hade inte börjat värma ännu. Fönsterväxterna trivdes.
Pelargonier, röda och rosa. En vit. Ida tänkte på diskussionen de haft igår
kväll. Att Katten Jam var grön politiskt var ingen nyhet. Tom var mer obestämd.
Själv stod nog Ida till vänster. Hon berättade om sin favoritförfattare. Dan
Andersson föddes i Skattlösberg som son till skolläraren i byn, Adolf Andersson,
och växte upp där med fyra syskon, visserligen under knappa omständigheter men
med god tillgång på böcker och i en andligt stimulerande miljö. Tidvis hamnade
han dock i religiösa grubblerier, delvis på grund av faderns gudsfruktan och
väckelsepredikanternas helvetesvisioner, och det var inte ofta under sitt
fortsatta liv som han upplevde existensen problemfri. Redan
som fjortonåring skickades han ensam till släktingar i Minnesota för att utröna
om faderns planer på en utvandring skulle kunna förverkligas.
Dan var borta
från hemmet från april till december 1902, och upplevelserna gav så småningom
frukt i novellsamlingen Chi-Mo-Ka-Ma som
han skrev 1917. Amerikaplanerna skrinlades, men 1905 lämnade den redan åldrade
Adolf den trygga lärartjänsten i Skattlösberg för att leva närmare jorden och
flyttade med familjen till det avsides belägna kolartorpet Mårtenstorp. Men
utan erfarenheter som man var, och efter stora svårigheter att klara
försörjningen, gav man slutligen upp 1908 och återvände till bygden. Kroppsarbete
fick alltså Dan Andersson tidigt prova på, och redan under Mårtenstorpstiden
lyckades han placera en del skriverier i lokalpressen, men den egentliga
bildningsgången fortsatte han inom ramen för nykterhetsrörelsen. Under året
1912–13 reste han omkring i Sverige som ombudsman för Templarorden, och
därefter gjorde han en verkligt seriös satsning på att bli författare. Han
bodde tidvis hos föräldrarna i Luossa-torpet nära Skattlösberg, och han
uppehöll sig ibland annorstädes, bland annat någon månad i Ludvika i den fastighet
där Dan Andersson Museum nu mer är inrymt. Och han skrev, dikter och
berättelser. Efter många problem och ett flertal refuseringar blev Kolarhistorier antagen för utgivning
och publicerades i oktober 1914.
Då hade Dan Andersson redan påbörjat
vinterkursen på Brunnsviks folkhögskola, och året där blev innehållsrikt på
många sätt. Han upplevde en stormig kärlekshistoria och både inspirerades och
avskräcktes av den lärda miljön. Kolvaktarens
visor, bestående av såväl dikter som noveller, blev Dan Anderssons
nästa bok, och även den här gången var vägen från skapande till publicering
kantad av svårigheter och kursändringar. Det dröjde till sent 1915 innan den
kom ut. Det var då flera månader sedan han, ganska utled, lämnat Brunnsvik, och
han skrev snart på en novellsamling som gick stick i stäv mot folkhögskolans
naturvetenskapligt präglade utvecklingsoptimism. Det kallas vidskepelse om obygdens trollkarlar och övertro kom
1916. Han hade nu också börjat intressera sig för indiska tankesätt, inspirerad
av Niklas Bergius, den verklige humanisten på Brunnsvik, och han hade blivit
introducerad i en konstnärskrets i Stockholm. Dessutom hade han, efter förmåga,
hjälpt fadern att uppföra en liten stuga i Gräsberg norr om Ludvika, och där
bodde han ofta i ett litet, dragigt vindsrum. Diktsamlingen
Svarta ballader gavs ut 1917,
honorerad med ett antal gratisexemplar, och innebar en verklig nyorientering.
De ensamma och förtryckta gestalterna är inte bara realistiskt återgivna, de
har också fått en närmast mytisk, metafysisk dimension under inspiration från
Indien och från Dostojevskij, och många gånger blir tonen utpräglat expressionistisk.
Vid den här tiden arbetade Dan Andersson, under ett knappt års tid, som
journalist på Ny tid i Göteborg, och han hade romanen De tre hemlösa liggande i byrålådan. Som vanligt var vägen lång
till den publicering som blev av till slut. Det
korta äktenskapet innebar för Dan Andersson att han äntligen fått en trygg
plats i tillvaron. Tom vaknade. Gäspade, och sträckte på sig. Kysste Agnes på
pannan. Satte sig upp i sängen, och såg sig kring. Idas plats var tom. Jams
likaså. Hans kläder låg i fåtöljen. Bytte nattröjan mot en ny. Tog på shortsen,
och strumpor. Träningsskor. Det var svalt på golvet. Gick ut i köket. ”Hurra”,
utbrast Ida. De kramades alla tre. Är ni hungriga, undrade han? Vrålhungriga,
svarade Jam. Tom samlade in skålarna, och ställde ned dem i diskhon. Öppnade
kylskåpsdörren, och hittade Idas mat. En kokt potatis, och en morot. Serverade.
Kattmaten var slut. Jam fick börja med mjölken. Tom gick upp på vinden. I ett
skåp fanns konserver. Längst in stod kattmaten. Han tog tre burkar, och gick
sedan ned. Ni verkar glada. Är ni vänner, undrade han? Vi är de bästa vänner,
slutade de små!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar