Ferlin.
Katten Jam vaknade i segelbåten. Gäspade och sträckte på
sig. Krökte rygg. Klorna kom ut. De låg vid Kälkerön, norr om Tjörn. Söder om
Orust. Satte sig upp, och såg sig kring. Ida sov på sin plats, lugnt och
stilla. Tom och Agnes sov. Barnen likaså. Han tog av pyjamasen, och satte på en
blå tröja. Shortsen och sockar. Träningsskorna. Gick ut i båten, och satte sig
längst bak. Skålarna var tomma. Solen stod lågt i öster. Himmelen var lovande
blå. Vindstilla. Vattnet låg lugnt. Han tänkte på när de gjorde militärtjänst.
De fysiska testerna gick bra. Intelligenstestet var mer komplicerat. De fick
träffa en psykolog efteråt. Toms resultat var inte mätbara. Psykologen frågade
om han ville göra ett annat test. Det var mest i den tredje delen av testet det
gick snett. Det skulle mäta kreativiteten. Tom avböjde. De blev uttagna till
tjänst vid Ing1, Södertälje. Femton månaders tjänst. Det var det värsta man
kunde råka ut för. De skulle göra tre månader i Södertälje. Sedan tolv i Boden.
Bandtraktortruppchef vid Ing3. Det var tidig sommar när de började. Tom var då
ihop med Margareta, en jämnårig söt flicka från Kyrkbyn. I Toms och Jams
pluton, fanns trettio blivande ingenjörer. Tio läkare. Jam ville tala om en
svensk diktare. Han började. Nils Ferlin växte upp i Karlstad och Filipstad som son till
redaktören Johan Albert Ferlin och Elin Nathalia. Släkten Ferlin kommer från
Dalsland. Farfadern. kyrkoherden Johan Ferlin, var den förste som bar namnet.
Familjen hade tre barn: Lisa, född 1896, Nils och Ruth född 1900.
Nils Ferlin
gick i ”goda” skolor. Först kom han till en skola som hörde till småskoleseminariet,
men sedan började han i Andersson & Poignants privatskola ”för bättre
gossar och flickor”. I augusti 1908 skedde en stor förändring för familjen
Ferlin. Fadern fick en ny tjänst som huvudredaktör för den nystartade tidningen
Bergslagen i Filipstad. Det innebar en förflyttning från en livaktig
regementsstad till en småstad. Nils började i realskolan den hösten. Efter ett
halvår kom Johan Ferlin i konflikt med tidningens ägare och lämnade tidningen.
Han var alltså arbetslös familjeförsörjare och ny i en småstad. Han sökte sig
tillbaka till gamla kontakter i Karlstad. Där hittades han död i Klarälven den
12 oktober 1909. Elin Ferlin bestämde sig för att stanna kvar i Filipstad med
barnen. Nils Ferlin blev populär i skolan, både bland lärare och skolkamrater.
Lärarna lade märke till hans begåvning och tyckte att han var en ovanlig elev. Nils
Ferlin tog realexamen våren 1914. Han visste inte vad han ville syssla med så
han tog de jobb han kunde få. Mest var det kortvariga anställningar som att såga
is på sjön eller stå i bokhandel i Filipstad. År 1915 kom han till Stockholm
där han genom sin morbror fick en elevplats på skolskeppet Abraham Rydberg. Han avgick med bra
betyg och sökte sig vidare i sjölivet. Efter att ha mönstrat på den kända
barken Anton av Väddö, där
livet ombord var råare, lämnade han fartyget i förtid och därmed sjömanslivet
för gott. I Filipstad utvecklade Ferlin sina talanger som underhållare. Första
gången han stod på en scen var i Ordenshuset 1918.
Då sjöng han kupletterna Potatisvisan och Surrogatvisan. Perioden fram till
1920 sökte Ferlin sig fram. Han hade många talanger. Ungdomsåren i Filipstad
hade många inslag på gott och på ont. Eftersom han var så hjälpsam blev han en
förebild. En annan sida var det periodvisa festandet. "Jag ska sticka upp
till Friden och få en sup", sa han till sina kompisar och försvann upp
till en grotta strax väster om Filipstad där vännen Frid ägnade sig åt
hembränning. Polisen hämtade senare Frid och det är endast ett fåtal personer
som idag vet var grottan ligger. Frid förekommer i Ferlins verk. Hans mor och
syster Ruth Ferlin hade flyttat till Stockholm 1916. De bodde i en lägenhet på
Rörstrandsgatan 40 i Birkastan. Det blev också Nils Ferlins hem, dit han alltid
återvände efter sina olika expeditioner. Han gjorde sin värnpliktstjänstgöring
vid Göta Livgarde 1920. Samma år anmälde han sig till Elin Svenssons
teaterskola på Kungsgatan i Stockholm. Bland kamraterna fanns: Elof Ahrle, John
Elfström och Harald Beijer. Det var de som fick Ferlin att upptäcka Dan
Andersson. Han blev en av de poeter som Ferlin helst reciterade. Tjugotalet
blev ett skådespelardecennium för honom. År 1922 åkte han tillbaka till
Filipstad där han skapade ett teaterliv med återkommande revyer. Han skrev även
schlagertexter. Många av texterna skrev han tillsammans med Gustav Andborg. Nils
Ferlin var en utmärkt fotbollsspelare och gjorde många mål för sin klubb.
Han
var stor och stark och enligt en obekräftad berättelse åkte Ferlin tillsammans
med några kompisar ned till Kristinehamn för "att lugna ned läget
lite" då det hade varit bråkigt ett tag i Kristinehamn. I slutet av
20-talet började Ferlin även att skriva dikter. Hösten 1929 hade han fått ihop
en bunt, utformade med Nils Ferlins tydliga bläckpennestil. Dikterna visades för
ett antal personer som tyckte att de var bra. Den 10 december 1929 skrevs ett
kontrakt med Bonniers förlag, och den första diktsamlingen En döddansares visor låg ute i
bokhandeln i april 1930. År 1933 kom nästa diktsamling. Den fick heta Barfotabarn. Man märker en anknytning
till folkvisan genom hela Ferlins diktning. Ett av Nils Ferlins stora
livstrauma inträffade i december 1936, då modern Elin, hans stora stöd i livet,
avled. Det följande året blev svårt, men han var inte ensam. Han hade sina
systrar och deras familjer. Under 1930-talet hann Ferlin även med att skriva
texter till visor i hörspelen: Marknad
och Staden, Auktion och Byn.
Efter Barfotabarn hade Ferlin
fått ett stipendium ur Albert Bonniers stipendiefond. Han kunde därför unna sig
att ta sommarledigheter, helst på öar som Möja och Öland. I november 1938 gavs
nya dikter ut under titeln Goggles.
De 2 200 exemplaren såldes ut på en vecka. Tonen i dikterna hade djupnat.
Några dikter skrevs efter en upplöst kärleksaffär.
Ännu starkare känslor ligger
bakom en svit dikter till minnet av modern. Cirkus är den mest kända av dem: Jag lärde mig gå på händer och strax måste mamma se ..., När
skönheten kom till byn och En
liten konstnär är tonsatta av Lille Bror Söderlundh. År 1938 träffade
Nils Ferlin Henny Lönnqvist första gången på en fest som konstnären Roland
Svensson hade ordnat. Lönnqvist bodde i Helsingfors men var på besök i Sverige.
Den veckan möttes hon och Ferlin varje dag. Under krigsåren skrev de brev till
varandra. År 1943 var Ferlin med en grupp författare på Helsingforsbesök och då
blev det åter några intensiva dagar. År 1944 hade Henny Lönnqvist en längre
tids tjänstledighet som hon tillbringade i Stockholm. Både hon och Nils Ferlin
var överens om att de hörde ihop och de förlovade sig samma år. Nils Ferlin lämnade
sitt liv i Klarakvarteren. Han och Henny Lönnqvist hyrde Lillstugan, ett litet
hus i Penningby, inte långt
från Norrtälje. Nils
arbetade med en ny diktsamling. De bestämde att de skulle gifta sig och de
vigdes i Stockholms rådhus den 22 februari 1945. De hyrde Lillstugan för ett år till och fick sedan möjlighet att
ropa in ett större hus, Norrboda, på en auktion. Ferlins liv hade varit
slitsamt. Han hade farit illa med sig själv sedan ungdomen. Bohemgängets diet var ju kaffe, cigaretter och sprit.
Lönnqvist blev en räddande
ängel för honom och deras tid tillsammans blev lycklig. Deras vänner kom på
besök. Gunnar Ekelöf och hans fru
Ingrid bodde under några år inte långt från Norrboda och de umgicks flitigt.
Till de mörkare inslagen hörde Ferlins depressioner och plågsamma reumatism som krävde sjukhusvård. När Nils gifte sig var
han 47 år. Året innan hade han arbetat med att välja ut dikter till en ny
samling. Med många kulörta lyktor
kom ut på hösten 1944. Mycket av vikt hade hänt förutom giftermålet vid den här
tidpunkten. Arne Häggqvists biografi om
Nils Ferlin hade publicerats 1942 och samma år hade Nils utsetts till
Frödingstipendiat efter omröstning bland landets studenter. År 1948 fyllde Nils
Ferlin 50 år och det firades med en stor litteraturfest och diktarhyllning.
Året därpå åkte paret Ferlin genom Europa med bil. De besökte Frankrike,
Schweiz och Italien och korsade Medelhavet för att även besöka Tunisien. Ferlin
tilldelades Samfundet De nios stora pris 1950. Allt detta motvägdes av svåra
depressioner och sjukdom. Nils Ferlins femte diktsamling fick namnet Kejsarens papegoja och kom ut 1951.
Den såldes i 22 000 exemplar. Dikterna hade ett religiöst tema. År 1955
fick Ferlin ett av Sveriges finaste priser till en lyriker, Svenska Akademiens
Bellmanspris.
Den sista diktsamlingen som Ferlin själv gav ut hette Från mitt ekorrhjul. Dikterna hade
lite modernare former och han hade prövat sig på fri vers. Diktsamlingen kom ut
1957. Dikten I folkviseton är
den ur samlingen som lever det självständigaste livet utanför bokens pärmar.
Ett slags "förstudie" till denna dikt, med titeln Precis som förut, återfinns i Goggles från 1938 där
inledningraderna lyder: "Mitt hjärta, sa du, var ditt. Ditt hjärta, sa du,
var mitt. Och vackert du tyckte det lät." Nils Ferlin blev 1960 den förste
mottagaren av det nya Frödingstipendiet som Värmlands läns landsting hade
instiftat. Det sista året av sitt liv tillbringade han på sjukhus, först på
Mörby lasarett utanför Stockholm, sedan på Samariterhemmet i Uppsala. Han
drabbades av ett slaganfall som gjorde att han blev delvis förlamad men hans
fysik klarade av även detta och han återfick talförmågan och kunde röra sig
någotsånär. Hösten 1961 försämrades hans tillstånd hastigt igen och han avled
den 21 oktober samma år. Filipstad erbjöd en gravplats, men Nils Ferlin hade
önskat att få ligga på Bromma
kyrkogård i Stockholms län. Dit skulle hans mammas aska flyttas och där skulle
även Henny Ferlin en gång få ligga vid hans sida. Gripande, tyckte Tom. Jam
höll med. Även Ida, var tagen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar