Hegel.
Jam sträckte på sig. Han gäspade, och satte sig upp. Han såg
sig runt. Idas plats var tom. Han tog av pyjamasen, och satte på shorts och
kortbyxor. Han hade drömt om möss. Svårfångade möss. De bodde i en rishög. Där
bodde även igelkottar och en orm. Mössen slank in i ett hål. En gammal kvinna
gav igelkottarna mjölk. Ormen var svart. Antagligen farlig. Jam gick ut till
verandan. Han tänkte på filosofi. Han tänkte på Hegel. Georg Wilhelm
Friedrich Hegel var elev hos den berömda filosofen Schelling (1775-1854), detta trots
att han var den äldre av de två. Hegel följe Schellings filosofiska läror till
en början, men blev sedan självständig. Hegel var en så kallad ”systembyggare”
vars filosofi omslöt mer eller mindre alla områden av mänskligt vetande och ställde
upp teorier som skulle förklara både naturens och samhällets väsen. Hegels
kanske mest kända verk är Andens
fenomenologi (Phenomenologie
des Geistes, 1807). I Hegels filosofi återkommer något som han kallar
för världsande. Världsanden är
ett slags omfattande förnuft, motsatsen till materia, som styr den historiska
utvecklingen och i många avseenden kan liknas vid en gud då. Detta betraktelsesätt,
att tillskriva världen som ett verk av ett medvetande eller ande, brukar inom
filosofin kallas för idealism. Hegel
underordnar sig varken rationalismen eller empirismen såsom dessa framställts
tidigare av bland Descartes och Locke.
Vår kunskap börjar inte i några säkra
bevis, menar Hegel, utan i osäkra och förvirrade försök att närma sig
verkligheten. Kunskapen är dessutom provisorisk
däri att den hela tiden kommer vidareutvecklas och korrigeras i en ständigt
fortskridande process. Följaktligen blir själva vägen till kunskap också en
slags kunskap. Och sanningen blir en process lika mycket som slutresultat. Detta
utmynnar i satsen: ” sanningen är helheten” (Das Wahre ist das Ganze). En
viktig del i Hegels tänkande är hans dialektik och här förekommer det tre
faser. I den första fasen gäller utveckling och mognad, i den andra fasen sker
en övermognad som övergår i självmotsägelser. I tredje fasen slutligen kan
motsägelserna försonas och ett högre stadium uppnås. Den tredje fasen är även
mer komplex där det förut rådande har blandats med motsättningar. Dessa faser
benämner Hegel som tes och antites vilka bildar en syntes. Ett exempel är hur ”varat”
och ”intet” sammanfaller i ett ”blivande”. För Hegel domineras historien av
förnuftet. Världsanden driver vetandet framåt och möjliggör utveckling. Det är
en progressiv historiesyn där friheten är ett mått på graden av utveckling. Världsanden
styr och människorna som till synes verkar avgöra historiska skeden är blott
redskap hos denne.
Historiska skeenden är såldes inte bestämda av omständigheter
som är förankrade i det rådande såsom sociala villkor, utan är bara förverkliganden
av världsandens idéer. Därmed är historien deterministisk betingad. Något som
bekräftas av Hegels dialektik i form av tes, antites och syntes som återkommer
även på detta område. En reaktion mot något föds och flammar upp (tes), varpå
en motreaktion småningom infinner sig (antites) och till sist kan en syntes
ske. Dock utgör inte syntesen ett permanent tillstånd utan eftergås av ny
antites, tes och så vidare. Hegels kom under sin livstid av få ett mycket stort
inflytande på filosofin och kulturen i Europa. Den tid som följde efter kom
likväl ofta att innebära kritik av hegelianismen, den hårdaste kritiken kom
kanske från Popper (1902-94) och Schopenhauer. Det gigantiska teoretiska system
Friedrich Hegel byggde upp förlitandes enkom på filosofin har visat sig vara
problematiskt och till viss del omodernt. Men samtidigt som hans filosofiska
system mött kritik har Hegel förblivit en av de mest inflytelserika bland
filosofer. Dialektik - En svårhanterlig
term som direkt kan översättas med "samtalskonst".
Ett sätt att
argumentera där begrepp ställs mot varandra och leder till nya insikter. De tre
återgick till ordningen. Jam ville ta ett morgondopp. Ida tyckte att det
var en bra idé. De gick mellan husen till lilla badet närmast. Där var tomt.
Det var ännu tidigt. Tom bar ryggsäcken som vanligt. Vattnet var rent och
klart. Det var en halv meter djupt vid berget de stod på. Konstigt, tyckte Tom.
Ni verkar ovanligt sams. Har ni inte bråkat idag? Vi är de bästa vänner, sade
Jam. Ida nickade. Tom tog av ryggsäcken. Han ställde den på berget. Rotade upp
Idas bikini, och Jams badbyxor. Skall du inte bada, undrade Jam? Nej, jag
njuter så bra här på berget, svarade Tom. Solen hade kommit högre nu. Den
värmde skönt. Ida kastade sig i. Jam kände på vattnet med tassen. Det var lagom
och skönt. Han slängde sig i. Ida simmade en bit ut. Jam kom efter. Båda simmade
nu bra. Vi älskar varandra, menade hon! Jag älskar er båda, sade Tom. Ja i
varje fall tycker vi om varandra, ansåg Jam. Fast Ida är retlig ibland. Det är
du också Jam, sade han. Jag är inte retlig, sade Jam. Då älskar vi varandra,
slutade Ida!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar