Jam

Jam.

Katten Jam fortsatte sitt berättande för Ida. Hon var trött på det, men stod ändå ut. Berätta då, sade hon. Jam berättade. Man kan betrakta gudarna som enskilda gudomligheter, vilket är vanligt i den folkliga tron ute på landsbygden, men många hinduer ser snarare gudarna som olika aspekter av Brahman, världssjälen. Precis som en människa har olika roller i livet i relation till andra, till exempel gentemot vänner, föräldrar, syskon och barn, i arbetsliv och övrigt offentligt liv etc, så kan man se det som att en och samma gudomlighet visar sig i olika skepnader – olika roller. I den meningen skulle hinduismen kunna kallas monoteistisk på liknande vis som kristendomen är monoteistisk i sin treenighet med fadern, sonen och den helige anden. Ett annat monoteistiskt drag inom hinduismen är bhaktifromheten ,hängivenheten gentemot en enskild , personlig gud. Krishnadyrkan är ett vanligt exempel på bhakti. När den fysiska kroppen dör tror hinduer att atman, själen, fortsätter att existera och vandrar vidare för att födas igen i en ny kropp. Detta kallas reinkarnation – återfödelse. Man kan återfödas som människa eller djur och vad man återföds som beror på den karma man samlat på sig under livet. Karma är den moraliska naturlag som allt liv lyder under. Allt man gör får konsekvenser – dåliga gärningar ger dålig karma som påverkar negativt senare i livet eller i nästa existens, liksom bra karma ger gott tillbaka. 

Att nå frälsning, det yttersta målet i tillvaron, innebär att bryta samsara, återfödelsens kretslopp. Då förenas den individuella atman (själen) med brahman (världssjälen). Det finns olika vägar för att nå detta mål, förknippade med olika intellektuella, andliga, känslomässiga och kroppsliga övningar. Gärningarnas väg (karma yoga) fokuserar dharma – de religiösa plikterna. Man ska noggrant utföra böner, offer- och reningsritualer och utföra osjälviskt arbete. Fem regler skall följas: 1) inte skada något levande väsen, 2) inte ljuga, 3) inte stjäla, 4) inte leva okyskt och 5) vara givmild. Kunskapens väg (jnana yoga) innebär att man strävar efter insikter via studier av de religiösa och filosofiska skrifterna och genom meditation, för att lära sig se verkligheten så som den är – alltså att kunna se igenom mayas (illusionens) slöja. Denna väg utövas mest av intellektuella. Fromhetens väg (bhakti yoga) handlar om tillit och kärlek till en enda gudomlighet, som är personlig (till exempel Krishna). Målet kan vara att efter kroppens död få vistas nära den tillbedda guden. Ett upprepande av det heliga namnet – guds namn – som ett mantra är vanligen viktigt för frälsningen. Övningarnas väg (hatha yoga) går ut på att lära sig behärska kroppen – även inre organ som vanligen anses ligga bortom viljans makt – och därigenom gradvis befria sig från kroppens fysiska begränsningar. 

Genom att övervinna fysiska begränsningar med mental styrka kan man nå ett meditativt tillstånd där maya övervinns och man når upplysning. Ingen annan religion i världen har en så rik skriftskatt som hinduismen. Samtliga texter är skrivna på sanskrit – det språk arierna förde med sig. Sanskrit talas dock inte idag utan läses bara i religiösa sammanhang, vilket kan jämföras med latinets roll i katolska kyrkan. De viktigaste skriftsamlingarna är: Vedaböckerna, med bland annat Rigveda som beskriver den tidiga hinduismen med offerkulten och Upanishaderna, med den ”nyare” formen av hinduism med reinkarnation, ahimsa, atman och brahman. Det stora eposet Mahabarata innehåller Bhagavadghita – hinduernas kanske mest älskade skrift, som handlar om hur guden Vishnu uppenbarar sig som Krishna och hjälper krigaren Arjuna genom moraliska samtal om plikter, hängivenhet och kärlek till gud. Berättelser ur de heliga skrifterna är väldig populära och kända hos allmänheten. Det görs mängder av tv-serier, filmer och serietidningar om gudaberättelserna, vilka ofta är äventyrliga till sin karaktär. Vardagliga ritualer för en hindu är att återkommande utföra puja (andakt). Det kan ske i ett tempel men utförs vanligtvis i hemmet vid ett litet altare med gudabilder och statyer och man kan då tända rökelse och offra blommor och lite ris till guden/gudarna. 

Ibland beger man sig till en helig guru eller en helig symbol för gud i form av en staty för att få darshan. Det betyder i princip att skåda och framför allt bli sedd av det gudomliga. Eftersom det finns så många gudar i hinduismen och alla har sina speciella högtidsdagar som uppmärksammas så finns det många tillfällen att fira under året. De flesta av gudarna är dock lokala och firas inte överallt – högtider som firas av alla i den hinduiska världen är färre. Några värda att nämnas är Diwali, Holi och Janmastami. Diwali är det indiska nyåret – en ljusfest då man tänder ljus, avfyrar fyrverkerier och ger varandra gåvor. (Se hur diwali firas här). Holi är en färgsprakande fest (ursprungligen hållen till Krishnas ära) och skolbarn kan bland annat spruta ner sina lärare och andra med röd färg som symboliserar lycka, och man går i karnevalstågsliknande processioner med smyckade kor och elefanter täckta i färgglada tyger och blommor. (Se hur Holi firas här). Janmastami firas till minne av Krishnas ankomst till jorden och man placerar då en Krishnastaty, som tvättas och pyntas, på en flotte i en flod eller sjö till allmän beskådan. En hindu ur den högsta kasten, brahminkasten, är vegetarian. Det hänger ihop med ahimsa – icke våldsidealet. Vegetarianism är vanligt även i andra kaster, men de lägsta kasterna och kastlösa kan äta kött. Reningsritualer är viktiga och vanliga i många sammanhang. Hinduer börjar gärna varje morgon med ett renande, rituellt bad. 

Astrologi har stor betydelse för många hinduer. Man rådfrågar gärna stjärnorna inför viktiga beslut i livet. Livet består av olika stadier och med varje stadium följer olika plikter. Barn och ungdomar befinner sig i studiestadiet. Då ska man studera vedaskrifterna och lära av och respektera sina föräldrar och lärare, och leva kyskt (utan sex). Efter giftermål  följer familjestadiet då man tar hand om hem och barn och strävar efter materiell välgång, samt bejakar sin sexualitet (gäller främst män). I det tredje stadiet, då barnbarnen kommit, inträder eremitstadiet då man lever i sexuell avhållsamhet och ägnar sig mer åt religionen och börjar förbereda sig för livets slut. Det tredje stadiet kan gå över i ett fjärde: då lämnar mannen hemmet för att försöka nå moksha i detta liv. Dessa män betraktas som heliga och kallas sadhus. De kan leva ute i skogen eller vid ett tempel. De sadhus som når upplysning kallas jivanmukta. Övergångsriter som firas är födelse, namngivning, flickors pubertet, snörceremonin,  giftermål och död. Snörceremonin utförs då pojkar i de tre översta kasten i tonåren får inträde till studier av de heliga skrifterna, undervisas av en guru (andlig lärare) och avger löfte om att leva i celibat till de gifter sig. De bär vita bomullssnören runt överkroppen som tecken på att de uppnått religiös mognad. Giftermålet är den kanske viktigaste riten i livet. 

Det är vanligast att äktenskapet är arrangerat och att föräldrarna till brudparet kommit överens om giftermålet, oftast efter att ha rådfrågat en astrolog om både ungdomarnas lämplighet för varandra och ett lämpligt bröllopsdatum. Bröllopet brukar vara en stor fest där brudparet bjuder många gäster: 200-1000 personer är ingen ovanlighet. Brudens föräldrar står för kalaset och det är även en starkt rotad tradition att de ska betala hemgift till brudgummens familj – en kostnad som ibland kan vara väldigt betungande för brudens föräldrar. Hemgiftsystemet avskaffades 1961 men lever kvar och officiellt är då hemgiften en frivillig gåva från brudens föräldrar till hennes man. Det är dyrt att ha många döttrar som ska giftas bort och är en av anledningarna till att många önskar sig söner då de väntar barn, och i modern tid har detta lett till att en del föräldrar efter fosterdiagnostik där man fått se barnets kön väljer att abortera om det är ett flickfoster. Hinduisk begravning innebär vanligtvis kremering, förutom riktigt heliga män/gurus som anses ha fått en andliggjord kropp och jordbegravs. Efter kremering sprider man askan i en flod – allra helst i den heliga floden Ganges om möjligheten finns. Att dö vid Ganges strand och brännas där, helst i den heliga staden Varanasi, är eftersträvansvärt för många. Tom vaknade, och såg sig runt. Kysste Agnes på kinden, och tog av nattröjan. Satte på en ny, och steg upp. Han klädde sig, och gick ned dill de små. De kramades, och pussades. Tom hämtade mat till de små. Serverade, och tog kaffe själv. Vi älskar varandra, slutade de!