Kierkegaard

Kierkegaard.

Katten Jam och Kaninen Ida var på vandring. Tom var med. De gick stigen mot den stora stranden. Ängsblommor trivdes i den sandiga jorden. Aklejor kramade varandra. Backsippor trängdes med blodrot. Bockrot kelades med bolmört. Blåklint, och fetknopp samsades med gullris. Gullmora stred mot gullvivor, och gulsporre. Ida skuttade före. Enbuskar kröp utmed marken. Buskar med doftande pors fann platser på ängen. Björnbärsbuskar lockade med sina svarta bär. Hallonen var stora och röda. Jam stannade och plockade. De kom fram till utsiktsbänkarna. Jam ville sitta en stund. Han satte sig. Tom och Ida satt mitt emot. De såg ut över ängen, och stranden. En färja var på väg in. Båtar låg vid klipporna. Här brukade Toms mamma sitta och vila. Toms mobil ringde. Han svarade inte. Tom reste sig. De gick ut på stigen igen. En backe följde de ned, mot den stora ängen. I kröken växte blåhallon, och björnbär. Ida såg smultron. Hon stannade och plockade. Jam stannade också. Han verkade fundersam. Mer än vanligt. Han ville tala om filosofi. Han började föreläsa.

Sören Kierkegaard är förmodligen den mest inflytelserika någonsin bland nordens filosofer. Han levde i Köpenhamn under 1800-talet och var till skillnad från tidigare filosofer som Kant och Hegel inte del av universitetsvärlden. Med hjälp av faderns förmögenhet kunde han leva utan att arbete och uteslutande ägna sig åt sitt filosofiska författarskap. Denna självständighet hjälpte till att göra en stor Individ av Kierkegaard, vilket märks i hans filosofi som är upptagen av subjektivitet och det enskilda (hiin enkelte). ”Subjektiviteten är sanning”, hävdar Kierkegaard. Individen skapar sig en egen sanning, vad som är sant för denne och kan bekräftas av livsödet. Filosofiska system som hos Hegel gjorde att individen kunde försvinna i helheten. År 1843 utgavs under pseudonym Antingen – eller (Enten – Eller), vilket är Kierkegaards största verk. Mottot "ad se ipsum" ("till sig själv") är väl valt: huvudpersonen "A" i bokens första del är enligt sig själv utvald och har "endast en vän, Eko". I Antingen – eller är det ett allt eller inget som står på spel. Det ljumma borgarlivet förkastas, likaså den officiella kyrkan. För Kierkegaard är präster detsamma som nonsens, religion för honom är något helt annat än vad som framförs från predikstolen. Då den officiella kyrkan står för ämbeten, status och något socialt förankrat är Kierkegaards kristendom förenat med ångest, förtvivlan och utstötthet. Tidigare filosofer hade gärna velat stödja religion på förnuft och därmed låta den ingå i filosofin. Kierkegaard kunde inte tillämpa en sådan syntes utan för honom var religionen mot förnuftet och helt kompromisslös: ”att tro mot förnuftet, denna livsfara existerar ju: att befinna sig på de 70 000 famnarnas djup och först där finna Gud”.

Kierkegaards låter indela människans relation till livet i olika förhållningsätt och livsfaser. Ett sådant vanligt förhållningsätt är det som tillhör dussinmänniskan. Dussinmänniskan lever osjälvständigt och utan att reflektera nämnvärt över sin roll i tillvaron. Hon lever som de flesta andra utan egna ställningstaganden och blir i stället styrd. Denna slags livsföring kan emellertid förda olust och en känsla av tråkighet vilket ibland leder till att dussinmänniskan kan gå vidare till ett nytt stadium. Det finns hos Kierkegaards tre sådana stadier eller livsfaser – det estetiska, det etiska, och det religiösa. Den estiska livsfasen innefattar njutningar, äventyr och andra sensationer som får människan att leva i nuet. Specifika roller kan vara förföraren (Mozarts Don Juan nämns som exempel) eller konstnären. Fast ur detta febrila liv av starka utlevelser uppstår en baksmälla som orsakar ångest och förtvivlan. Ur detta tillstånd kan ett utvecklingsskede uppstå som leder till den etiska livsfasen. I denna fas medbringas livsprojekt och nya roller som medborgare, familjefar och ämbetsman. I detta stadium har människan tagit ett steg bort från det subjektiva och i det objektiva slipper hon känslan av meningslöshet. Men även det etiska stadiet med livsprojekt kan upplevas som ytligt och utan djupare mening. Det existentiella behovet kan först tillfredsställas helt i den religiösa fasen, med en tro inför något att underkasta sig och leva för något annat än sin egna otillräckliga tillvaro. Det är i dessa tankar om dilemmat inför ens egen existens som Kierkegaards förebådar existentialismen som skulle utvecklas kring den franska filosofen Sartre på mitten av 1900-talet. Sören Kierkegaard dog ung och det var först strax efter hans död som han uppmärksammades rejält och blev internationellt erkänd bland filosofer.

Ida ville återvända till verkligheten. I Sverige blir blåmusslorna större på Västkusten än i Östersjön, där de oftast är mindre än genomsnittet, bara cirka tre centimeter. Lysande, sade Tom som hört hela föredraget. Ida var glad igen. Hon plumsade ut i vattnet. Jam var lagom tillplattad. Kom Tom, ropade Ida. Kom i och bada med oss. Ok, jag kommer väl då, svarade han. Han tog av jeansshortsen, och tröjan. Rotade i ryggsäcken, efter badshortsen. Han rusade över sanden ut i vattnet. Jag vill bli snurrad och kastad, ropade Ida. Hon var ett par hundra meter ut. Nästan på det djupa. Tom plaskade dit. Han sprang förbi Jam. Tog Ida i tassarna, och snurrade henne. Han kastade henne lång väg. ”Plums”, lät det. Även Jam kom ut. Det är min tur, sade han. Tom tog honom i tassarna, och snurrade honom runt. Jam flög genom luften. En lång bit. ”Plums”, lät det. Han var glad igen. Ida var glad. Tom var glad. De skvätte på varandra. Nu är väl ingen arg på någon, undrade han. Jag är inte arg, sade Ida. Jag är inte arg, sade Jam. Där ser ni. Vi kan låta varandra vara duktiga, utan att det är något problem, tyckte Tom. Huvudsaken är att vi alltid är vänner, menade Ida. Jag tycker om er båda, sade Jam. Vi älskar varandra, slutade Tom.