söndag 15 mars 2015

Nils


Nils.

Kaninen Ida och Katten Jam var på sommarstället. De satt på den västra verandan och skådade ut över fjorden. Ida var upprörd. Hur länge tänker Tom sova, undrade hon. Han låg i lilla huset. Där låg också Agnes och barnen. Ida och Jam hade också sina sovplatser där. Det stora huset var tomt. Berit och hennes familj hade inte kommit ut ännu. Det var tidig morgon. Solen kikade upp över den stora ön i öster. Den började värma något. Några tidiga båtar strävade norrut. En segelbåt slörade söderut. Det var svag nordligt vind. Ida var hungrig och sugen på frukost. Hennes skål var tom. Jam hade lite kattmat kvar. Han tänkte på mjölk. Vildkaninen hade visat sig uppe vid pumpen på berget. Oxelhäcken skiftade i gult till vinrött. Busken med gammaldags rosor bar ännu underbara rosa blommor. Vindskyddsträden mot väster nådde nu över planket som Tom snickrat. Björnbären frodades intill gärdesgården. Rabarberna växte och fick stora blad, och tjocka stjälkar. I sänkan ute mot berget frodades hallonen. Buskar och träd utanför tomten hade vuxit upp, och tog nu en del av utsikten. Det var dags att göra någonting åt det. Vildkaninen skuttade ned i trädgården. Den satte sig på gräsmattan, och tittade på Ida, och Jam. Den är kanske hungrig? Jam tänker på Nils Ferlin.

Det sista året av sitt liv tillbringade han på sjukhus, först på Mörby lasarett utanför Stockholm, sedan på Samariterhemmet i Uppsala. Han drabbades av ett slaganfall som gjorde att han blev delvis förlamad men hans fysik klarade av även detta och han återfick talförmågan och kunde röra sig någotsånär. Hösten 1961 försämrades hans tillstånd hastigt igen och han avled den 21 oktober samma år. Filipstad erbjöd en gravplats, men Nils Ferlin hade önskat att få ligga på Bromma kyrkogård i Stockholms län. Dit skulle hans mammas aska flyttas och där skulle även Henny Ferlin en gång få ligga vid hans sida. På gravstenen står dikten Inte ens en grå liten fågel. Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på andra sidan
och det tycker jag nog blir trist. Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit
men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit. Nils Johan Einar Ferlin. Ur Nils Ferlins efterlämnade dikter valde Henny Ferlin ut ett antal till diktsamlingen En gammal cylinderhatt, som gavs ut postumt 1962. I den finns Får jag lämna några blommor som har blivit tonsatt. Ett par år senare ställde Henny Ferlin samman en liten bok Och jag funderade mycket som kom ut 1965. Nils Ferlins fåordiga självporträtt finns med här. 

Boken innehåller även ett urval ur hans få brev, ett par diktarporträtt med mera. 1967 kom den nya bok som Henny Ferlin hade ordnat. Där ingick dikterna från Oxhälja, Julhälja och Påskhälja, det vill säga häftena från Filipstad 1922–1925 och urval av tonsatta dikter. Den fick titeln Får jag lämna några blommor. Henny Ferlin skrev senare sin egen bok Nils, ett försök till porträtt. Med K G Bejemarks staty nära Klara kyrka i Stockholm, där skalden står på trottoaren mitt bland människorna, är Nils Ferlin åter i sitt Klara. Ett ord av Henny Ferlin får påminna oss om en sanning och tröst. ”Vi borde vara tacksamma så länge det finns irrationella människor, drömmare och tänkare. Det är de som för världen framåt.” Ett citat ur "Goggles" finns sedan år 2000 på en litterär skylt vid Klarabergsgatan 35. Nils Ferlin är mest känd som författare och poet, men han hade även en skådespelarkarriär. Redan som sjuttonåring debuterade han på scenen, som statist i Oscar Wildes Salome, med Tora Teje i huvudrollen. Ferlin gick Elin Svenssons teaterskola i början av 1920-talet och medverkade i en mängd föreställningar hos olika resande teatersällskap. Han återvände under hela sitt liv till teatern, ibland som statist ibland som revyartist. Nils Ferlin hade också en talroll i en spelfilm, Elof Ahrles Sången om Stockholm från 1947, till vilken han också skrev flera sångtexter. 

Där kan man se hur skalden ringer upp en nattredaktör för att ändra ett ord i en dikt, varpå han senare ringer en gång till och ändrar tillbaka. Till dem som tonsatt Nils Ferlins dikter hör Gunde Johansson, Lille Bror Söderlundh, Johnny Bode, Ove Engström och Rolf Wikström. Den kanske mest kända strofen i Ferlins lyrik är: ”Jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals” (En valsmelodi). Ferlin står staty nära Klara kyrka, på Klarabergsgatan i Stockholm, på torget i Karlstad och sitter staty på torget i Filipstad. Nils Ferlin tilldelades Frödingstipendiet 1942. Inom ramen för ett projekt kallat "Poesi på väggarna" uppfördes år 2003 Stjärnorna kvittar det lika, ur En döddansares visor, som väggdikt på De Sitterlaan 18 i hörnet av Van der Waalsstraat i den holländska staden Leiden. Man dansar däruppe. Då slår det mig plötsligt att taket, mitt tak, är en annans golv. Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet. Så sitter du åter på handlarens trapp och gråter så övergivet. Vad var det för ord, var det långt eller kort, var det väl eller illa skrivet? Tänk efter nu förrän vi föser dig bort, du barfotabarn i livet. Mycket intressant, tyckte Jam!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar